Kommunalpolitikerna och mobiltelefonerna

I Östersund anser man att det här med mobiltelefoner eller inte i klassrummet inte är en pedagogisk fråga, utan en politisk, läser vi i ÖP.

Ett medborgarförslag har kommit in till Östersunds kommun som kräver ett förbud av mobiltelefoner för elever på låg- och mellanstadiet med motiven att de anses avge farlig strålning och de håller eleverna inne på rasterna.

Under onsdagen ska barn- och ungdomsnämnden ta ställning till förslaget.

Det enda rimliga ställningstagandet vore, givetvis, att förklara att detta är en pedagogisk fråga och inget som politiker tar något som helst beslut om. På flera av skolorna i kommunen, berättar ÖP i samma artikel, finns dessutom redan färdiga handlingsplaner för mobilhanterande att hänvisa till.

ÖP rapporterar vidare om vilket beslut nämnden tog:

Politikerna i barn- och utbildningsnämnden uttalade sig vid sammanträdet för att eleverna tillsammans med föräldrar och skolpersonal ska besluta om och hur mobiltelefoner ska få användas på skolorna

men talar också om att

Medborgarförslag avgörs slutgiltigt alltid i kommunfullmäktige. Frågan om mobiltelefoner i skolan behandlas vid sammanträdet 4 november, då den nyvalda kommunfullmäktigeförsamlingen samlas för första gången, eller vid sammanträdet 9 december.

Jag väljer inte att lyfta detta exempel för att ställa just Östersunds kommun i sämre dager, utan för att illustrera ett av problemen med den kommunaliserade skolan. Jag känner inte till bakgrunden till det aktuella fallet, men bara det faktum att frågan lyfts på politikernivå är tokigt. Det klagas ofta över hur rikspolitiker försöker detaljstyra skolan, men det är i själva verket många gånger vanligare att detta sker på kommunalnivå.

Det kan vara så att detta beror på just den närhetsprincip som framhölls som en fördel när kommunaliseringen genomdrevs – politikern är grannen, gympolaren, chefen eller rent av barndomskompisen, och tycker sig därmed vara väldigt insatt i hur det egentligen går till och bör gå till i skolan.

Resultatet kunde vi bland annat läsa om i skolverkets rapport om skolans likvärdighetsproblem: gargatuanska skillnader mellan skolor i olika kommuner, både vad gäller kvalitet på undervisning, kvalitet på lokaler, lärartäthet, lärares utbildningsnivå och elevers psykosociala arbetsmiljö.

Låt oss hoppas att regeringen äntligen tar tillbaka ansvaret för skolan och låter kommunalpolitiker syssla med det de utan större konsekvenser för framtiden kan ägna sig åt. Parker, rondeller, badhus och sådant, men skola, vård och omsorg är för viktigt för att styras av kommunalpolitiker.

4 tankar om “Kommunalpolitikerna och mobiltelefonerna

  1. De har ofta uttalats att man inte vill använda lärare som är politiker för skolfrågor eftersom de har olika typer av jäv. Det man kan fråga sig är om inte nästan alla kommunpolitiker i mindre kommuner hamnar i mängder av jävssituationer.

    Kommunalisering var en jävla skit G P varför baxade du den hit.

    • Självklart, beslut om asfaltering, belysning, idrottsplatser, kultur, missbrukarvård, prioriteringar… allt har personliga intressen, i större eller mindre grad.

  2. Håller med dig om allt du skriver Morrica. För det mesta handlar det bara om budget eller pappersexercis, men blandar sig kommunpolitiker i skolans verklighet brukar det heller sällan leda till något bra.

    Fin ramsa Jan!

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s