Skamliga diagnoser

Jag har diagnoserna Astigmatisk, Akondroplasi, Gigantosomi, ADHD, Adstringens,  Newcastlesjukan, Asperger, Mykonos, Epicondylit, Borderline, samt samverkande Oculus Dextrum och Oculus Sinistrum. Dessutom är jag gråhårig.

En del av det jag nyss skrev är sant. En del är rent ljug.

En del av det jag nyss skrev syns på utsidan. Annat skulle, om det avslöjades i sociala sammanhang, på ett mikroögonblick permanent ändra hur människorna i detta sammanhang ser på mig. Oavsett om det är något av det som är sant eller inte. Vi människor har oerhört svårt att se människor som människor, vi har oerhört svårt att se förbi det som skiljer personen framför oss från oss själva, eller från den bild vi har av oss själva.

Det gäller oss alla, oavsett vem vi är, var vi bor, i vilken kultur vi är uppfostrade och hur vidsynta vi än vill se oss som.

Och det är en av huvudanledningarna till att vi värjer oss mot att låta utreda våra barn för att få veta om någon av de diagnoser vi talar om som Diagnoser, att vi försöker låtsas som att om vi kan uppfostra bort symptomen eller förklara dem med sociala orsaker behöver vi inte ändra vårt sätt att se på barnen (det behöver vi inte alls göra i alla fall, men eftersom vi gör det mot alla andra anar vi i hemlighet att vi kommer att göra det mot våra barn också). Resultatet blir att många människor i vårt samhälle går omkring med känslan av att de ständigt måste vara på sin vakt mot sig själva – de måste vara lite bättre, lite duktigare, lite ordningssammare, lite effektivare, lite uthålligare, lite mer socialt kompetenta än alla andra för att Den Skamliga Hemligheten inte ska komma ut.

Just nu är jag lite störd över var fokuset i debatten kring Diagnos eller inte Diagnos på skolbarn ligger. Jag hör hur man talar om pedagogernas förhållningssätt, möjlighet att få loss resurser, arbetssätt och visst är det viktigt och relevant. Man pratar om föräldrarnas önskan att ditt och rädsla att datt.

Men barnen själva då? Hur känner de? Hur upplever de situationen? Det är ingen större idé att fråga dem, för de kommer att svara det de tror att man vill höra. Barn gör så. Det är en överlevnadsinstinkt. De kommer att svara vad de tror att den vuxne vill höra. Det gäller alldeles särskilt barn som är medvetna om att de har ögonen på sig, eftersom de upplever sig som varande latare, slarvigare, högljuddare, bråkigare, klumpigare, glömskare, disträare, tankspriddare än andra barn, och att detta är något de borde kunna göra något åt. Om de bara skärpte sig, om mamma bara samlade ihop sig därhemma, om om om… eftersom det är de signaler de plockar upp från omgivningen.

Däremot kan det vara rätt intressant att prata med dessa barn lite senare, när de blivit vuxna, och äntligen fått Diagnosen. De upplever ofta (jag har inte pratat med alla, så jag tar för givet att det inte är lika hos alla, men ofta) en lättnad, en befrielse i att det var inte deras fel. De gjorde så gott de kunde, och omgivningen borde ha hjälpt dem istället för att lägga ytterligare stressmoment på dem genom att försöka låtsas som om de vore helt som omgivningen önskade att de skulle vara och bara behövde skärpa sig.

De har hela tiden varit medvetna om att det är något som är fel med dem. De är inte som alla andra. De har inte samma förmågor. Och de har hela tiden varit medvetna om att detta är något man bör dölja, något skamligt, något fult.

Vet ni om, förresten, att människor med Diagnoser ofta har påfallande hög intelligens? De är ofta blixtrande kreativa och har inte sällan en väl utvecklad förmåga att ta in och processa mängder av information, konkret eller abstrakt lika väl som rent hypotetisk, sätta den i samband med den kunskap de redan har och dra helt nya slutsatser. Det är lite synd att detta inte tas tillvara och uppskattas i samhället, tycker ni inte?

97 tankar om “Skamliga diagnoser

  1. Jag funderar kring lättnaden vid diagnosen och handikappet som finns kvar. Det var skönt attt förstå varför jag inte kund följa med på tavlan men glasögonen förbättrade inte mitt läge när fotbollslaget skulle väljas ut. Hörselfelet gjorde mig inte populärare på discot. Det finns många små handikapp och finns det några riktiga lösningarna?

  2. Jag minns hur lättad jag var efter jag fick min diagnos (Borderline). Eftersom jag läste på och insåg att man mer eller mindre inte kunde vara korkad om man hade den. Det hindrar inte mig från att känna att jag inte duger, är smart nog osv nu flera år senare, men det var en verklig lättnad och tröst när jag fick veta att jag nog inte var så korkad som jag trodde. Logiskt sett i alla fall.

    • Du pekar på något mycket viktigt här, MissJS, diagnosen är ingen magisk nyckel som plötsligt öppnar alla dörrar och vips är allt bra. Inte det minsta. Däremot skulle man kanske kunna beskriva den som en slags karta som visar var dörrarna finns, medan den som inte får bli utredd får treva sig fram i halvmörker på egen hand, helt utan vägvisare.

      • Nej, diagnosen är ingen magisk nyckel, långt ifrån. Men ett viktigt verktyg om man genom den kan få den hjälp/de hjälpmedel man behöver som t ex. mediciner eller terapi. En diagnos kan ge ökad förståelse i vissa situationer även om man av samma anledning blir bedömd annorlunda om man har en diagnos.

        Jag håller helt klart med dig om att det är synd att inte alla får vara med och bidra till samhället på olika sätt, genom den kunskap och de förmågor de har, bara för att man avviker från hur normen är. Om man istället blivit accepterad och hjälpt att bidraga på ett sätt som är funktionellt för en själv trots olika funktionshinder, diagnoser och liknande så skulle behållningen blir mycket större och det för alla.

        • Definitivt, och det handlar inte om skyddad verkstad, att få gå och sopa gator eller göra något annat ‘lätt’ jobb, utan precis som du skriver bidra på ett sätt som är funktionellt utifrån vem man är.

          Den som behöver ett exempel på hur jag menar kan t ex googla på Stephen Hawking

        • Jag tror att städa och hålla snyggt är funktionella och bra jobb där behovet inte kommer att minska.

  3. Pingback: Having a diagnosis or being one? | Miss JS's struggle

  4. Diagnosen är inte lösningen bara kartan och sen finns hela arbetet kvar med att hitta ett sätt att vara en bra del av samhället. ”inte var så korkad” men det finns förstås de som fár leva med handikappet att vara tröga och med sunda värderingar flit och fysisk styrka kan de göra bra jobb. Det handlar alltid om vad man gör av sina förmågor och hög IQ som inte används bra är inget att skryta med.

    Jag tycker det känns härligt mänskligt att nästan alla har några saker de måste kämpa för att göra något bra av . Jag ställer frågan om inte adhd etc. också ār något som saknar en kvick fix och att efter diagnosen börjar arbetet.

    • Jag är ledsen, Jan, jag förstår verkligen inte vad du menar. Skulle du vilja vara snäll och omformulera dig, jag vill gärna förstå och ta del av det du säger.

  5. Jag upplever en fara med diagnoser, de upplevs som bot men det handlar oftast inte om något som går bort. ADHD är som närsynthet något att leva med. Med den mänskliga utmaningen framför sig ser jag det som positivt att inse hur mānga vi är som måste leva med olika livlslånga problem. Diagnos och medicinering ok men sen är vi bara många individer med våra individuella utmaningar.

  6. Jag har mött alltför många vuxna med diagnos, som inte arbetar och som hade gjort många försök att arbeta fram till diagnosen men sen slutade ta erbjudna arbeten.

    Jag har hört hur de talar illa om tröga Patrick som blandar cement och korkade Lisa som städar fabriksgolv och ställer mig frågan. Är intelligens något värd om den inte görs nyttig för omgivningen? Är en diagnos något värd om inte resultatet i form av förmåga att göra något bra ökar?

  7. Jag tror jag förstår vad Jan menar. Han tänker att en diagnos kan fungera som en ursäkt att inte behöva anstränga sig, skaffa jobb, etc. Han har en poäng framför allt när det gäller hur vuxenvärlden hanterar barn med diagnoser. Det finns en tendens att säga, inte ska väl Kalle behöver göra det där, han som är dyslektiker, har Aspberger etc. Det här är ett systemfel i skolan som vi behöver komma till rätta med, det destruktiva, välvilliga daltandet. En diagnos och ett handikapp ska ses som en sporre att anstränga sig extra för att eleven ska nå sina egna och läroplanens mål inte som en easy way out.

    Skillnaden mellan den som har fått en diagnos och den som inte har fått en är inte så stor alla gånger

    • Vi skulle nå långt, tror jag, om vi kunde lära oss se en diagnos som en diagnos. En förklaring, en handledning, en manual till hur man hanterar de problem just denne individ har. Varken mer eller mindre. Precis som du säger, Helena, en sporre för skolan att använda den handledning man fått i sin hand, inte kasta den i ett hörn.

    • Helena, bra förklaring av min tankegång.

      Skillnaden mellan diagnos eller inte i vad som händer efteråt är att man vet lite mer om eleven med diagnos, men av två elever som har svårt med koncentrationen kan det vara den andra som behöver mest skolstöd. Vanliga blyga, tröga och trötta barn kan väldigt ofta bli bortglömda. Tar också exemplet med två dyslexi-elever där den ena går på extra stöd utöver vanliga lektoner medan den andra struntar i vanliga lektioner och när han fick många IG så belönade föräldrarna honom med tre veckor otillåten ledighet på Hawaii ”det var ju så synd om honom”.

      Ja, jag har alltför ofta sett en diagnos änvändas som en ursäkt, både för barn och vuxna.

      • Ja, Jan, det är olyckligt när lärare brister i sin yrkesutövning och missar att ge somliga elever det stöd de behöver och har rätt till. Oavsett om dessa missade elever är duktiga och ambitiösa och därför förväntas ‘klara sig själva’, blyga och tysta och försvinner in i väggen om tillfälle ges, eller utagerande och stökiga och besvärliga.

        Men det är inte mer olyckligt när det är en duktig, ambitiös elev eller en, som du väljer att benämna det, ‘vanlig’ elev som hamnar utanför blickfånget än när det är en elev med diagnos som blir utan det stöd h*n behöver. Man kan inte väga den ena mot den andra.

        Om vi istället för att irritera oss på hur föräldrarna som hade råd med tre veckor på Hawaii valde att prioritera tittar på den andre eleven, den som jobbar och har stor glädje av det stöd som ges ser vi ett exempel på hur stor nytta det faktiskt gör att läsa manualen, att använda den karta som diagnosen är. Elevens skolgång underlättas sannolikt enormt av de vägval skolan gjort med hjälp av den information man fått i diagnosen, inte sant?

        • Ja, jag är inte emot diagnoser i alla lägen, jag vill bara lyfta upp möjliga baksidor med dem ibland. Absolut att dyslexi-elev nummer ett är en inspriration för mig som lärare.

          Min hjärtefråga är att gör det lättare för lärarna för elevernas skull. Rektorer ska bli bättre på att följa upp lärares viktigaste uppdrag men för det mesta reagerar jag ändå kraftigt på att lärare ”brister i sin yrkesutövning”. Jag anser att utrymmet och resurserna är begränsade och när lärare lägger ner mycket tid på en typ av problem blir andra elever lidande. Skolan lägger ner oproportionerligt mycket tid på elever med synliga problem och jag skulle absolut vilja ha mer rättvisa när det gäller tiden. Jag tycker att Hawaii-resenärer ska få minimalt av lärarens tid. De klarar sig nog bra ändå.

        • Menar du verkligen det du skrev? Är du emot diagnoser i vissa lägen? Vilka lägen då, och hur motiverar du det?

          Ja, resurserna i den kommunaliserade svenska skolan är oerhört begränsade, och budgetkraven är huvudlösa. Det hindrar inte att det därtill finns lärare som brister i sin yrkesutövning, och att detta drabbar eleverna hårt. Att vikta elev mot elev utifrån moraliska aspekter snarare än pedagogiska är ett gott exempel på detta.

        • Jag är emot diagnoser som görs för lättvindigt och jag är emot diagnoser där diagnosen ger för lite ny information. Bieffekterna kring utestängning från gruppen och ursäkter för dåliga beteenden är för allvarliga för att vara motiverade annat än när det finns väldigt tydliga positiva effekter.

          Det finns lärare som brister i sin yrkesutövning men många fler som placeras i orimligt svåra situationer.

          Jag försöker lyfta fram att vi ska vikta elever utifrån just pedagogiska aspekter istället för medicinska.

        • Stopp ett ögonblick!

          Låt mig se om jag förstår dig rätt:

          Du är emot att UTREDNINGAR görs för lättvindligt, stämmer det? Vad innebär ‘för lättvindligt’? Du är emot diagnoser som ger för lite information. Vad innebär detta? Otydliga formuleringer, för mycket fackspråk, för översiktligt information?

          Exkluderingen från sociala sammanhang som du pratar om, kommer den sig av diagnosen eller av symptomen som leder till att man startar utredningen? Minskar den om man väljer att inte utreda orsaken, utan istället, jag vet inte vad, försöker stävja symptomen kanske?

          Jag hoppas du ursäktar avbrottet, men jag känner att jag behöver veta att jag förstår dig rätt här så att vi inte plötsligt finner oss prata om olika saker i samma samtal, det blir så dumt.

        • Symptom-diagnoser för saker som kan ha många olika orsaker är något som har dålig vetenskaplig grund. Detta innebär att även om kriterierna kan verka tydliga så behöver de revideras och tolkas mot en stor förförståelse. Det är få läkare som hinner med detta och görs det utan denna kunskap blir det lättvindigt och fel.

          Elever med diagnos tillåts alltför för stora extra friheter och när de andra utmanas med något svårt slipper de att delta. Själva diagnosen har allt för ofta en extra exkluderande negativ effekt.

        • Jag förstår inte riktigt hur du menar Jan, är det så att du anser att det är fel att elever tillåts arbeta på olika sätt utifrån sina förutsättningar, eller menar du att du har erfarit att elever med diagnos ställts åt sidan och befriats från moment de inte alls haft problem med på grund av sin diagnos? Det låter som om det är lärarens sätt att förhålla sig till diagnosen som är problematisk, snarare än diagnosen i sig. Om detta beror på okunskap, osäkerhet eller ovilja varierar säkert från fall till fall, men under alla förhållanden är det olyckligt att det förekommer.

        • Ja, lärarens förhållningssätt till diagnosen är ofta problemet. Det är dock väldigt svårt att sätta sig in i de motstridiga budskapen kring ADHD elever och väldigt rimligt att många lärare misslyckas.

        • Elever med ADHD är individer de också, och precis som ryggmärgsskador eller synsvaghet yttrar sig olika på olika individer yttrar sig ADHD olika hos olika individer. Men lösningen är inte långt borta – kommunikation! Fråga eleven i fråga hur den gör när den arbetar på ett sätt som fungerar väl.

        • Jag menar att all undervisning ska innehålla svåra moment. Svårt är roligt! En lyhördhet behövs för omöjligt är inte roligt.

          Jag menar att diagnoser innebär att dessa elever allt för ofta får möjlighet att välja det lätta. 40 minuters föreläsning kan vara lika svårt för någon annan men av andra skäl.

        • Det du tar upp här är inte ett problem med diagnosen, och faktiskt inte heller med eleven, utan rätt upp och ner ett lärarproblem.

        • Det är absolut inte elevens fel om du tolkar in det.

          Det finns däremot fel på diagnosmetoden och tillhörande instruktioner för hur eleven ska bemötas. Jag har redan redogjort för svagheterna hos symptomdiagnoser och vad de kräver för att kunna användas på ett bra sätt.

          Jag har både lyssnat och läst en hel del om hur man ska bemöta elever med ADHD och hitills inte stött på något som inte kunnat sammanfattas med: lugn miljö, tydliga instruktioner och individualisering. Morrica! du kanske kan leta upp något som håller bättre klass. Det vore nyttigt för många.

        • Man kan förstås vara blind för avsteg från sådant man tycker är självklart men Morrica följdfrågan är ändå självklar. Tror du verkligen att det är många lärare som inte respekterar eleverna?

        • Det är illa nog om bara ett fåtal brister i respekt, men ja, där finns alltför många lärare i svensk skola som har ett respektlöst sätt att förhålla sig till både elever och elevers lärande.

        • Det var sorgligt att höra att du tycker det. Jag möter så många lärare med så mycket engagemang och bra förhållningssätt till eleverna så att det känns hemskt när någon är rejält negativ till vår yrkeskår.

        • Jag förstår att du möter många engagerade och duktiga lärare, det finns nämligen gott om sådana. Men att låtsas att det bara finns sådana är att ljuga, både för sig själv och för andra.

        • Jag tror att de engagerade lärarna är i majoritet. Jag är nyfiken på hur du tror man får bättre lärare. Genom att prata illa om de man har och försämra för dem eller genom att locka med ett yrke där lärare ges möjligheter så att duktiga ungdomar vill bli lärare i större utsträckning.

        • Genom att förvänta sig att lärare uppför sig professionellt och respektfullt, är ämneskunniga, yrkesskickliga och har integritet; och genom att faktiskt våga tala om för dem som inte gör ett bra jobb att de inte gör ett bra jobb. Det är inte så roligt att behöva stå med bilan, men det ingår i arbetsgivaransvaret. Man får ingen status genom att låtsas att ett halvdant jobb är väl utfört.

        • Rektorer måste bli bättre på att följa upp lärarnas viktigaste uppdrag och med rejält torrt på fötterna ska de kunna göra något åt situationen. Sortera bort just den lärare som brister i respekt.

          När det gäller svepande generella uttalande tycker jag att de som ger sig på en enda oskyldig duktig lärare är rent avskyvärda.

          När det gäller generella åtgärder tycker jag att man borde börja med att höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren för alla de lärare som gör ett bra jobb. Något annat är rent dumt!

        • Vem skulle betala denna löneförhöjning, tänkte du? Det är inte småpengar det rör sig om, som du vet, hur övertygar du kommunerna om att göra utrymme för detta i sina budgetar?

  8. Här igen kommer vi upp mot den här snabba indelningen av oss alla i offer som ska tas om hand och duktiga människor som ska vara snälla. Det kan vila en Hawking, Einstein eller Shakespeare i varje elev vi möter – diagnos eller inte – och det är vår skyldighet att sporra och hjälpa elever att nå sin fulla potential.

    Jag börjar vara allergisk mot den här ”stackars liten” – stilen, vare sig den drabbar elever, invandrare, kvinnor, gamlingar eller någon annan designerad offergrupp.

    • ‘duktiga människor som ska vara snälla’ skriver du, Helena, och med den formuleringen visar du fram pudelns kärna i all sin prakt: ‘stackars liten’ handlar inte alls om medmänsklighet, omtanke eller människokärlek, inte det minsta lilla – det handlar om kontrast. Genom att förminska den man utsätter för sin omsorg förstorar man sig själv, gör sig själv betydelsefullare, viktigare, präktigare, finare och bättre.

      Om den man kontrasterar sig mot däremot rätar på sig och vägrar ta emot denna ‘omsorg’ riskerar man plötsligt att framstå i mindre imponerande dager. Då kommer moraliserandet fram som nästa attiralj ur arsenalen – man fnyser, påpekar hur omoralisk/otacksam/lat/ovillig den andre är. Allt i syfte att själv framstå som duktig, präktig och ‘fin’.

  9. Mitt huvud brinner, en skola för alla oavsett diagnos eller inte, basta. Menar du verkligen det du skriver Jan? Görs utredningar för lättvindigt? Hur vet du det? Din syn på elever med diagnos syns igenom, hoppas att du inte är lärare?

      • Ett bra Sverige där de med diagnoser och de som inte passar in i mallen över vad som är normalt och socialt accepterat får tex ta städjobb för att de inte fått den hjälp eller chans att nå sitt fulla potential. Lite på samma sätt som invandrare som får köra taxi istället för att arbeta som läkare etc.

        • Jag har en svensk vän med längre utbildning än mig som kör taxi och tjänar bättre än jag gör. Dessutom är det så att även städjobb behöver göras!

          Med de resurser vi har i skolan, vem tror fortfarande att det är nästan några som får hjälp att nå sin fulla potential.

        • Jag kämpar för förbättringar men tror inte på några stora förändringar.

          Visionen om att alla ska uppnå sin fulla potential är en utopi och några kommer att städa även i framtiden.

        • Givetvis. Men eftersom vi ändå är inne på ämnet utopia – de kommer att få rejält betalt när de gör det, ha rimliga arbetstider, bra villkor och bemötas med respekt, eftersom människor omkring inser att det är ett tungt och viktigt jobb de utför.

        • Sen Göran Perssons kommunalisering tycker jag att respekten för lärare gått ner och alla andra verkar veta bättre hur vårt jobb ska skötas. Våra löner och arbetsvillkor har ständigt försämrats och lärarutbildning är något de erbjuds som inte klarar något annat.

        • Ungdomens frigörelseprocess, alla har någon lärare de vill visa att de är bättre än.

          Cykelställsfrågor, alla har varit i skolan och tror att de vet något.

        • Det finns alltid något att vinna på att lyssna på andra människor men just nu är det för många med för lite kunskap som är inne i skolans värld och tycker.

          Göran Persson avskaffade behovet av att lyssna på lärarna för länge sen och Ilmar Reepalu mfl håller hans flagga högt! Kanske ska det finnas någon som lyssnar på lärarna också?

        • Alla vill ju ha möjlighet att påverka sin situation. Vi har ju lärarfacken som titt som tätt citeras i media, t ex. Lyssnar ingen på dem, menar du?

        • Vilka andra vägar är det då du menar att lärare skall använda för att nå ut? Vilka är det som förväntas lyssna? Vilket budskap är det de förväntas lyssna på?

        • Alla vill bli lyssnade till och gör man det så får man förbättringar. När politikerna lyssnade på skolkökspersonalen blev maten mycket godare på vår skola.

          Alla säger att man vill ha förbättringar i skolan men ingen vill lyssna till de som ska göra jobbet.

          Rätta mig om jag har fel! Även Morrica vill höja kravribban och låta fler vara in och styra i skolan istället för att försöka lyssna och lära av det lärarna säger.

          Den tydliga trenden med sämre kunskap i den svenska skolan kommer inte brytas förrän någon lyssnar på lärarna i mycket högre grad.

        • Har du inte mer respekt för den du för en diskussion med Jan, än att prata om denna som om den inte vore närvarande, så är det kanske dags att avsluta det här?

        • MissJS! Ditt inlägg måste ha kommit ur sitt sammanhang jag förstår tyvärr inte vad du åsyftar. Jag har verkligen inte pratat om dig som om du inte var närvarande men ibland far de olika diskussionstrådarna iväg så att saker kan bli otydliga.

  10. Jan Lenander :

    Alla vill bli lyssnade till och gör man det så får man förbättringar. När politikerna lyssnade på skolkökspersonalen blev maten mycket godare på vår skola.

    Alla säger att man vill ha förbättringar i skolan men ingen vill lyssna till de som ska göra jobbet.

    Rätta mig om jag har fel! Även Morrica vill höja kravribban och låta fler vara in och styra i skolan istället för att försöka lyssna och lära av det lärarna säger.

    Den tydliga trenden med sämre kunskap i den svenska skolan kommer inte brytas förrän någon lyssnar på lärarna i mycket högre grad.

    Jag är ledsen, Jan, jag förstår verkligen inte hur du menar. Skulle du vilja vara snäll och formulera om? Jag vill gärna förstå!

  11. Lärarna tyckte inte om den minskade valfriheten i grundskolan.
    Lärarna bekämpade kommunaliseringen.
    Lärarna ifrågasatte den ”Nya matematiken”
    Lärarna har ifrågasatt de rimliga i påståendet att heterogena grupper är lättare att undervisa
    Lärarna har ifrågasatt den minskade förberedelsetiden
    Lärarna har undrat vad vitsen skulle vara med att de skulle komma in på loven
    Lärarna har efterlyst mer pengar till fortbildning som de själva kan bestämma mer över

    • Vad vill du säga med denna uppräkning, Jan? Att lärare befinner sig i en frustrerad situation? Att lärare inte har någon röst?

      Eller att lärare behöver hitta en annan väg att kommunicera?

      • SKL’s agerande i våras fick mig att inse att det finns en viktig mission för ett bättre Sverige. Några måste börja kommunicera positiva budskap om lärare. Jag söker fortfarande efter formerna med min FB-grupp ”Lärare är bra att ha”. Studerar den ironiska gruppen ”Lärare i allmänhet” för att se om den har hittat något att vidareförmedla. ……..

        • Jag anade nästan att det var där ditt engagemang låg. Vi har helt enkelt olika fokus – mitt ligger istället på elevers lärande.

        • Jag är lärare på grund av ett djupt engagemang i eleverna. Vårt olika fokus handlar helt och hållet om vägen till bra lärande för eleverna. Jag har en lång bakgrund i att arbeta med kreativitet och engagemang och ser nu hur Sverige hugger av handen som ska föra maten till munnen.

          Göran Persson var först med att lansera motsättningen mellan lärare och elever när han ville köra över lärarkåren. Må du brinna över sakta eld där nere, för alla elever du har skadat GP!

        • Det är lite tråkigt att detta ‘djupa engagemang i eleverna’ som du beskriver dig ha hamnar i skymundan bakom ditt djupa engagemang för vilken position lärarna placeras i. Men det är säkert precis som du säger.

          Det är många många år sedan Göran Persson var den politiker som hade makten och inflytandet att påverka lärarnas och skolans position. Det finns mycket att vinna på att försöka hålla fokus på nuet istället för att beklaga sig över hur det var då.

        • Ilmar Reepalu mfl. behöver bekämpas här och nu!

          Jag tycker att det är synd att du inte kan engagera dig i det som är viktigast för elevernas skolframgång, dvs ett samhälle som odlar fram bra lärare.

          Eleverna är det som gör att jag vill fortsätta vara lärare. Kunde jag inte se fram emot mina lektioner i morgon skulle jag lägga mig ner och gråta efter en sådan här diskussion. Det är så otäckt att ett lättförståeligt samband kring att lärare behöver behandlas väl för elevernas skull kan mörkläggas så helt av de som sitter med makten.

        • Antingen uttrycker jag mig så fruktansvärt illa att jag borde överväga att sluta blogga, eller så läser du inte alls min blogg utöver de inlägg där du väljer att kommentera.

          Ingen kommer att skänka lärare högre lön, högre status eller bättre arbetstider på ett silverfat. Vill man ha en förändring får man jobba för den, motivera den väl och vara beredd att ta strid. Kommunerna kommer inte att godvilligt finna sig i att lärarlönerna plötsligt ökar drastiskt, t ex.

        • Jag har läst din blogg i stor utsträckning och vet förstås att du lyft fram svårigheten att övertyga politiker om att satsa på skolan och inte bara prata om det.

          När den svårigheten är så uppenbar, begriper jag inte varför du behöver lägga problemen med att möta alla elever på lärarnas bord och motarbeta en förändring till det bättre.

          PS. Jag tycker om att läsa din blogg, och det är därför det känns extra mycket när jag inte förstår alls varför du väljer som du gör i denna fråga. God natt, nu behöver jag lägga mig.

        • Utmärkt, då hoppas jag slippa bemöta påstående om att jag inte engagerar mig i att skapa ett samhället där det satsas på högkvalitativ skola och utbildning för alla framgent.

          Men, och det är ett viktigt men, Jan, varje enskild lärare har ett stort ansvar på sina axlar. Det ansvaret tar man på sig när man bestämmer sig för att börja jobba som lärare, och det ansvaret kan man inte lämpa över på politiker, rektorer eller någon annan. Det ansvaret innebär bland annat att hålla sina ämneskunskaper uppdaterade och att bemöta varje enskild elev med respekt, oavsett personkemi. Och den som inte är villig eller förmår ta det ansvaret, den bör inte jobba som lärare.

  12. Det hela handlar om en inställning till lärare.

    Länder som USA och Sverige med en negativ syn på lärare kastar sig in i en nedåtgående spiral med bittrare lärare, sämre lärarstudenter och allt sämre skolresultat. De sänker lönerna, försämrar arbetsvillkoren och hittar på mer krav och regler på lärarna och pratar om att det ska förbättra elevernas rättigheter men uppnår bara sämre resultat för eleverna.

    Det finns länder som väljer en positiv spiral med bättre behandling av sina lärare, vilket innebär att de också får bättre lärare.

    • Menar du att lärare är respektlösa och bittra för att de blir respektlöst behandlad av någon annan? Vem är då denne andre? Kommunen? Regeringen? Skolinspektionen? Allmänheten?

      Tolkar jag dig rätt om du menar att lärarna är maktlösa i detta?

      • Jag menar att det är dumt snack att prata om lärare som respektlösa och bittra. Det är så få som är det och det är så många duktiga lärare som blir drabbade av sådant prat.

        • Det var inte det jag frågade om. Du skrev att du menar att det är dumt att snack att prata om lärare som respektlösa och bittra för att så få är det. Menar du att det faktum att det faktiskt finns ett antal som är respektlösa, bittra, okunniga och rent ut sagt olämpliga är något man inte bör nämna?

        • Det är klart att vi ska ta upp konkreta problem och få de dåliga lärarna till att göra något annat.

          Generaliseringarna kunde dock handla mer om hur dåligt uppföljningen av lärarnas viktigaste uppdrag fungerar, eller om motstridiga budskap som sätter lärare i orimligt svåra situationer. Kanske skulle det också kunna vara intressant att analysera var kravribban hamnar om alla elever ska vara nöjda. De borde inte handla om att det är lärarna som ska hitta lösningen på en resursbrist som gör det är helt omöjligt att tillfredställa alla elevers behov.

        • Jan, du vinglar från en sak till en annan. Alla elever kommer aldrig att vara nöjda, och framför allt kommer aldrig någonsin alla elevers alla föräldrar att vara nöjda. Det ligger i sakens natur.

          Men oavsett hur mycket du orerar kvarstår faktum – det finns lärare som överhuvudtaget inte klarar av jobbet, vars ämneskunskaper är daterade och vars respekt för eleverna ligger på en nivå strax under gruset på skolgården. Det är ett verkligt och konkret problem, och så länge man av missriktad kollegial lojalitet vägrar att låtsas om problemet kommer elever att fara illa, och deras lärande kommer att förbli eftersatt.

        • Jag har inte mött några så dåliga lärare som du talar om. Den enda riktigt dåliga lärare (som ändå inte var så dålig som de du beskriver) jag mött fick en väldigt kort tid som lärare på min skola.

          Skulle det finnas många lärare av det slag du talar om så skulle det vara ett jätteproblem om borde tas upp. Jag tror dock inte att de kan vara så många. Här kanske vi närmar oss det som är den grundläggande skillnaden i varför vi ser så olika på den här frågan.

      • Jag menar att det är orimligt krav att en lärare ska få bra personkemi med alla cirka 100 nya elever om året. Det är totalt absurt att tro att alla ska uppleva att deras rättvisa, deras syn på respekt ska bli helt rätt mött.

        • Lärarskicklighet handlar om att få ett samarbete med gruppen man undervisar och att med hjälp av det hjälpa varje individ på bästa sätt.

          Däremot blir i stort sett aldrig någon lärare uppskattad av alla sina elever. Gruppen kan sluta upp till 100% för sin lärare men det finns nästan alltid någon individ som efteråt hittar något fel hos honom eller henne.

          En lärare som inte haft någon som retar sig på honom eller henne av någon orsak är en raritet som jag ännu inte har stött på.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s