Dokumentation är kommunikation

Jag dokumenterar. Efter varje lektion skriver jag ner vad vi gjort, hur det gick, vad som fungerade och inte fungerade, vad vi behöver ta upp igen och så lite om gruppen och om varje elev. Innan, under och efter varje moment skriver jag ner vad vi gjort, hur det gick, vad som fungerade och inte fungerade, etc. Jag har gjort detta i många många år, och har ärligt talat lite svårt att se hur jag skulle kunna jobba utan denna. Om det är något konstigt, udda, intressant, ovanligt, spännande, viktigt eller på annat sätt anmärkningsvärt som hänt så skriver jag upp det också. Jag förstår att självaste ordet dokumentation kan upplevas som plikttungt och kvävande, men låt oss titta lite på det från ett annat håll ett ögonblick, så kanske jag kan förklara lite vilket värde den har för mig:

Dokumentationen jag gör idag är, för mig, ett sätt att kommunicera med den framtida Morrica.  Jag skriver till henne och berättar för henne vad som händer nu, ty jag vet att hon kommer att behöva veta det, men jag vet också att hon inte kommer att komma ihåg det såvärst bra. Hon, liksom jag, har ett rätt instabilt minne, och därför skriver jag till henne. Papper minns. Hon kommer att behöva veta om det var Mikael eller Torsten som presenterade den där superintressanta slutsatsen när vi läst the Raven, och om det var Lotten eller Sara som hela tiden låg lite efter när vi läste romanen, och åkte snålskjuts på de andra i diskussionerna. Det är ju hon, den framtida Morrica, som ska ge feedback på saker och ting, och då behöver hon veta detta, och mer därtill.

Mer komplicerat och mer plikttyngt än så är det inte, det här med dokumentation. Inte för mig.