Fingret i luften

Facebook har kommit, i media och debatten åtminstone, att bli i det närmaste synonymt med sociala medier. Facebook är det ställe man känner till, Facebook är det ställe man kan förhålla sig till, oavsett i vilken ålder man är, vilken samhällsklass man tillhör, och vare sig man finns på Facebook själv eller inte. Därför tänker jag använda det just så i det här inlägget också:

Och det diskuteras högt och lågt och vitt och brett kring lärares och elevers relation eller icke relation på Facebook. Ska man bli kompis med sina elever eller inte? Jag tycker man ska det, om de bjuder in en. Däremot bör man vara försiktig med att bjuda in, det kan bli väldigt fel och alltför närgånget.

Man bör inte tacka ja för att kunna hålla ett öga på elevernas privatliv, och inte heller för att få ytterligare en kanal för att tjata på dem. Man bör tacka ja för att det är ett sätt på vilket man kan hålla fingret i luften.

Ni vet, man håller upp fingret i luften för att känna vindriktningen?

Att hålla ett finger i luften ger en liten men definitiv möjlighet att ligga ett steg före. Bara ett, men det steget kan göra stor skillnad. På samma sätt som man som lärare har mycket att vinna på att drälla omkring sådär tillfälligtvis i korridorer, på skolgården, i datorsalen, i pingisrummet och vad man nu mer har för allmänna lokaler på skolan istället för att sitta i lärarrunmmet varje rast. Man gör det inte för att hålla koll på eleverna, utan för att hålla ett finger i luften, och känna vartåt det blåser.

Är eleverna oroliga för en kommande uppgift är det t ex inte alls säkert att de säger det i klassrummet, när alla andra är med, det är inte ens säkert att de känner att de kan säga det alls till läraren. Inte för att man råkar vara en sån ruskig lärare att man skrämmer dem, även om det naturligtvis kan ligga något i det, utan snarare för att de har tidigare erfarenheter av att det legat dem i fatet att de blåst i pipan.

Om man som lärare lyckas uppfatta det vinddrag denna oro ger har man möjligheten att göra något åt saken, att gå igenom en gång till, förklara, förtydliga, nämna, ta upp, visa, vad det nu råkar vara som behövs. Det är lite olika i olika situationer.

Man ökar sin möjlighet att känna detta vinddrag av oro om man befinner sig där eleverna befinner sig, utan att göra någon affär av det. Det gäller skolgårdar, korridorer och Facebook. Därför, om inte annat, tycker jag att man bör tacka ja när eleverna bjuder in. De bjuder in till en möjlighet att hålla ett finger i luften, och få en aning om vad som är på gång.

Det är rätt generöst av dem.

3 tankar om “Fingret i luften

  1. Så mitt i prick, Morrica. Jag vill tillägga att man gör sig tillgänglig och visar intresse. Jag tar inga raster, men ibland tar jag min laptop till korridoren och sitter där och jobbar. Då kommer de elever som vill ha ett snack eller något annat. Kommer ingen kan man återvända till sitt skrivbord.

    För mig började det här med mina barn. Jag följde dem till Lunarstorm, bilddagboken, Facebook, Helgon.net etc. De har alltid gladeligen addat mig och aldrig beklagat sig. Jag tror att tonåringar gillar att det finns vuxna – om inte i rummet så åtminstone i korridoren utanför.

  2. Jag som gärna vill försöka hålla mig lite kulturell, skäms över att erkänna hur många klassiker jag inte sett/läst. Som till exempel Les Miserables, trots att jag sedan i nian velat se den. Därför vet jag inte om Rent är baserad på den 🙂 men på Imdb skriver de:
    Rent is a ”musical about Bohemians in the East Village of New York City struggling with life, love and AIDS, and the impacts they have on America.”

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s