Folkbildning och framtid

Segregationen har ofta lyfts fram som det stora problemet i svensk skola – större än kommunaliseringen, större än bristande ämneskunskaper hos lärare, större än illa underhållna lokaler, illa skött städning, dålig skolmat osv.

Nu hör jag för första gången antydas, öppet och från flera håll, att det här med segregering, det är något vi bara har att acceptera. Det bara är så, att vilka vägar som skall öppnas för en på arbetsmarknaden och i framtiden avgörs av var man bor och växer upp är inget vi som samhälle kan göra något åt. Vi har inte råd med en högklassig skola till alla, vi måste acceptera att vissa kan vi ge god utbildning, vissa får nöja sig med grunder och en och annan kommer att sjunka, och så är det bara.

Nej, så är det inte bara. Vi kastar bort enorm potential om vi bestämmer oss för att unga människor från område X får nöja sig med en lägre nivå på sin utbildning, medan ungdomar från område Y även utan särskild begåvning är dem vi satsar på eftersom deras föräldrar befinner sig i en önskad position i samhället.

Folkhögskolorna har befunnit sig en omställningsperiod under de senaste åren, deltagarprofilen ändras, de ekonomiska villkoren ändras både för skolor och för deltagare. CSNs nya regler slår hårt mot folkhögskolorna, många söker sig till folkhögskola efter att ha försökt men inte lyckats i andra skolformer och dessa tidigare missade försök kan sätta käppar i hjulen när det gäller studiefinansieringen. Ändå finns vi kvar, och vi envisas med att erbjuda utbildning till dem som kommer även från område X. Och område Y. Och Z, B och L därtill. Vi har nämligen en idé om att det är klokare att höja den genomsnittliga kunskapsnivån i ett samhälle än att satsa enbart på dem från vissa socialgrupper. Och det är inte bara vår idé.

Vårt uppdrag från staten är just detta, att jobba för att höja den allmänna bildnings och kunskapsnivån i landet och bidra till att utjämna utbildningsklyftorna. Vi ska jobba för att stärka och främja demokratin, och bidra till att ge människor ökade möjligheter att påverka sin livssituation. Jag vet inte hur Nyamko Sabuni, den minister som fått ansvar för folkbildningen, ser på folkhögskolorna, jag har inte hört henne prata om dem alls, men jag hoppas innerligt att hon förstår hur viktigt vårt uppdrag är, och att hon är villig att tillsammans med oss jobba för att fler ska ha möjlighet till den andra, tredje eller fjärde chans till utbildning som folkhögskola ofta är.

Vill hon lära sig mer om folkhögskolor är hon välkommen att besöka oss om hon befinner sig i närheten. Ja, det gäller ju er alla, förstås!

31 tankar om “Folkbildning och framtid

  1. Det finns stora skillnader i vad man menar med segregation och jag tror verkligen inte det finns någon trend mot att fler vill att ens möjligheter ”avgörs av var man bor och växer upp”. Det är nog också så att segregation aldrig har betraktats som ett av samhällets mest avgörande problem. Det finns så många rättvisefrågor, så många vardagliga problem kring arbete, konkurrens och familj. Viljan finns men annat blir viktigare för samhället.

    När det gäller skolans värld vill jag lyfta fram hur stor inverkan saker som kommunalisering och friskolor har och att de små åtgärder vi vidtar lokalt lätt drunknar i de stora besluten. Jag är glad över allt slags lärarengagemang och absolut för engagemang i denna sak men vill samtidigt varna för det felaktiga i angrepp på lärare som inte bryr sig så mycket i denna fråga. Vi orkar ofta inte göra saker på tvärs mot den ekonomiska styrning vi får. Jag har ett eget blogginlägg som lyfter fram fördelarna med att lärare prioriterar olika när de gäller värderingar och elevkategorier.

    http://janlenander.wordpress.com/2010/10/26/att-larare-prioriterar-olika-ar-det-som-ger-skolan-kraft/

    PS. Jag upplever folkhögskolorna som något positivt och utan att egentligen vara insatt så känns det tråkigt om du upplever att ni får försämringar.

    • Jag skrev att det accepteras, inte att det är vad man vill, Jan, och trots att det förra kan vara och ofta är ett steg på vägen mot det andra är skillnaden däremellan ändå stor. Det du väljer att kalla ‘den inverkan kommunalisering och friskolor har’, det är segregering. De lärare du pratar om som ‘inte bryr sig så mycket i denna fråga’, de accepterar sakernas läge.

      Folkhögskolorna är något alldeles förbannat positivt för många människor, och att CSNs nya regelverk försvårar elevernas utgångsläge har inget med någons subjektiva upplevelse att göra.

  2. Den pessimistiska inställningen till möjligheterna för lärare att göra några stora saker åt segregationen tycker jag är gammal. När jag ifrågasatt äldre kollegors pessimism så visar det sig att de i stort sett alla upplever att de fått rejält med smäll på fingrarna när Göran Persson genomdrev kommunaliseringen och att de ända sedan dess fått äta upp sin bångstyrighet i förhandling efter förhandling. Jag som en gång var positiv till de nyskapande möjligheterna som öppnar sig med friskolor har svängt kraftigt och då i första hand på grund av den segregation de skapar. Tiden på den lilla landsortsskolan grundlade min pessimism om att hålla tillbaka segregationen. Oj vad jag kämpade, tänkte nytt, samarbetade och det var i och för sig roligt för vi var ett skönt gäng som ville bryta mönstren men vilken Don Quijote känsla som ändå uppstod.

    Pessimism och att lägga huvuddelen av sin kraft på andra saker är inte samma sak som acceptans. Det är förståeligt att även vi lärare behöver välja våra strider. Är en strategi där vi lärare försöker ta ledningen i denna fråga mot politiker och flera andra grupper i samhället ens en klok strategi? Det känns som att när vi blir riktigt tydliga i någon fråga så väcker vi mängder av revoltlust framför allt hos politiker och sakfrågan förlorar på vår insats.

    • Vi har grundligt olika syn på vad som är vad, Jan. Jag ser en väldigt massa förklaringar till varför ansvaret ständigt är någon annans när jag läser din kommentar. Jag kan inte heller, hur gärna jag än vill, se förbi det accepterande av sakernas läge som finns i formuleringen av i synnerhet din sista mening. Jag hoppas verkligen att jag misstolkar dina ord.

      • Ja det finns en djupgående skillnad i vårt engagemang. Jag är så arg över att nästan alla kan berätta om ett värdelöst skolår. Året med den obehöriga läraren, när Timmie kom tillbaka och läraren sjukskrev sig och året med vikarier. Ilskan över misskötta skolan är så stor att det inte finns en tillstymmelse till acceeptans.

        Jag har däremot provat att arbeta oerhört mycket med kollegor där vissa jobbade ännu mer. Jag har upplevt privatlivet gå i kras och har ingen förståelse för de som anser att lärare ska åstadkomma mer.

        • Vilka pratar du om? Vilka snåla, kravställande människor? De politiker du vänder din ilska mot, vad tycker du de borde göra istället? Och skolforskarna, vad är det de gör som de borde låta bli, eller inte gör som de borde, och vem ska styra detta?

        • Någonstans så faller ändå ansvaret för resurser som inte räcker, kommunalisering och friskoleexplosion tillbaka på politikerna. När någon med stor kraft och lite kunskap ska lägga det på lärarna får jag använda en boxboll för att inte ge mig på dem handgripligen.

          Skolforskningen producerar en massa idealiserade scenarion och väldigt lite konkret kring hur man arbetar i en värld där ens förmågor är mänskligt begränsade och saker är långt ifrån det optimala. De kan i viss mån skylla vidare men inte helt och hållet.

          Sen finns det otaliga exempel på vanliga människor som gör mig heligt arg. Jag tar bara upp ett exempel. Det här handlar om en tjej (kallar henne Lisa) och hennes mamma. Lisa övar sin förmåga att leda andra och resultatet blir en klass med märkeshysteri, tjejmobbning och destruktiva beteenden. När lärarna samlat till föräldrarmöte för att diskutera problemen så skäller Lisas mamma ut dem och pratar om sin dotters rättigheter att profilera sig. En sådan mamma kan jag hata!

        • Jag saknar ord, Jan. Du uttrycker hat mot en förälder, och lägger det fulla ansvaret för dynamiken i en klass på en enskild elev. Du sluggar vilt mot politiker, utan att kunna förklara om det är lokalpolitiker eller rikspolitiker du öser din galla över, och spottar och fräser över forskare som forskar som forskare gör. Det finns alltid någon att skylla på, och lärare, förutom då givetvis den speciallärare du tyckte var dum, den kollega du berättade om hur han smet medan du stod kvar som hjälte och några andra exempel du gett, framstår i din retorik som de oskyldiga offren för omständigheterna, helt utan ansvar för något.

          Men det riktigt obehagliga, det är just hur du lägger hela ansvaret för en klass dynamik på en enskild elev. Det är så respektlöst, både mot eleven, mot klassen och mot hela den samlade svenska lärarkåren.

          Nej, jag saknar ord för att bemöta detta just nu. Jag hoppas verkligen att jag missförstått dig grundligt, men jag börjar tvivla, och det gör mig i grunden förtvivlad.

        • Jag lägger inte skulden på en elev men jag pekar på hur en överklasstant kan göra två unga kvinnliga lärares tillvaro mycket svårare.

          Min uppfattning är att jag lägger berättigat ansvar på andra grupper och du ber om precisering efter precisering. Däremot tycker du att lärare de ska man kräva mer och mer av på områden

        • …… och områden och de ska ta ansvar för alla samhällsområden. Jag får försvara åsikten att lärare också får säga att nu räcker det nu orkar jag inte bry mig. Angreppen mot den åsikten är så hårda att det känns som att den inte är tilåten att ha. Knäck inte fler lärare, vi behövs! Vi är mänskliga och olika och den åsikten står jag för.

        • Ja, jag gör det. Det är en vana jag har, och trots att den ofta leder till att jag hamnar i trubbel tycks jag inte kunna göra mig av med den, den här vanan att fråga vad som avses när jag inte är säker på att jag förstår vad det är någon vill säga till mig. Jag tycker det blir meningsfullare kommunikation när man förstår.

          Som nu, t ex. Jag fick ett tydligt intryck av att det du lyfte fram i din kommentar var flickans betydelse för klassens dynamik, och hur illa du tyckte om mamman och kvinnor som henne. Jag får rent av detta senare intryck stärkt när du nu beskriver henne som en ‘överklasstant’. Eftersom du inte nämnde de unga kvinnliga lärare du nu lyfter fram utan lät fokuset i din anekdot hamna helt på flickan och hennes mamma anade jag aldrig att det inte var dem du ‘pekade på’.

        • Vår skola innehåller unga och oerfarna lärare. Lärare med olika handikapp och sådana som börjar bli gamla. Det finns mjuka lärare och lärare som har sårbara områden. Det kan ändå vara bra lärare och de är det oftast också.

          Vi glömmer alldeles för lätt att föräldrar också har ansvar för sina barns beteende. De är skyldiga att samarbeta med skolan för de andra barnens bästa. När en förälder med mycket makt sanktionerar en gruppdynamisk utmaning som hade varit oerhört svårbemästrad för en konfliktspecialist så blir jag arg. Läraren i skottgluggen har inte förberetts alls för något sådant och kravribban har höjts på det mesta orimliga vis.

        • Det du talar om här, Jan, är återigen bristande ledarskap. Från lärarnas sida, från rektors sida, från den konfliktexpert du nu också presenterar som en aktör i dramat.

        • Nej min viktiga poäng är återigen att omgivningen utanför skolan inte bara kan lägga problemen på skolan när de är så delaktiga i att ställa till det.

          Lärare har inte dugt till ett bli skolledare i många kommunpolitikers ögon men däremot ska de klara ledarskapsutmaningar som skulle få den mest luttrade gamle chef att baxna.

        • Det du pratar om, Jan, är bristande ledarskap. Även politikerna har ett ledarskapsansvar, och det brister de i om de tillsätter olämpliga skolledare. Skolledaren i sin tur brister när denne inte klarar av att stötta sina lärare så att de i sin tur kan uppfylla sina ledarskapsansvar gentemot eleverna, och föräldrarna.

          I den hypotetiska situation vi här diskuterar borde rektorn rimligen stöttat sina lärare, arbetslaget borde tillsammans med konfliktexperten jobbat med klassens sociala klimat, föräldern hade sannolikt reagerat annorlunda om denne inte ställts till svars inför ett samlat föräldrarmöte, och man borde sannolikt ha tagit tag i situationen tidigare. Kanske borde man ha brutit upp grupperingen genom att låta eleverna byta klasser, kanske rent av byta skola om det var så illa som du låter påskina. Det finns många vägar man kunde ha prövat, men att lägga hela ansvaret på eleven och elevens mamma för den uppkomna situationen, nej, det är ingen av dessa.

        • Du försöker lösa situationen istället för att nöja dig med att se vilken svår situation lärare och skola hamnar i.

          Lärarna var självklart inte så dumma så att de ställde mamman och dottern till svars. De berättade bara om sina observationer av tjejmobbning och märkeshysteri och inbjöd till en diskussion. Här handlar det helt uppenbart om att inte ta något som helst ansvar för de andra barnen utan bara maximera sitt eget barns möjligheter.

          Den typen av föräldrarbeteende är förkastligt och grunden till mycket av att det är besvärligt i skolan. Lyckligtvis är de allra flesta föräldrar inte sådana men de få som är sådan borde besinna sitt helhetsansvar.

        • Det är vad det innebär att ta sitt ansvar, Jan, har man tackat ja till en position som t ex skolledare har man tagit det fulla ansvaret det innebär på sina axlar. Har man tackat ja till en position som lärare har man tagit det ansvaret på sina axlar. Om man inte gör det kan man inte heller vänta sig att andra ska ta sitt ansvar.

        • Ja jag skulle vilja göra en distinktion mellan naturligt yrkesansvar och den sortens civilkurage som kräver att man riskerar hela sin tillvaro.

          Alla lärare ska inte behöva ha inre styrkor av Martin Luther klass.

        • Om var och en tar sitt yrkesansvar (inte sitt ‘naturliga’ yrkesansvar, då hamnar vi återigen i en situation av otydlighet, utan sitt yrkesansvar rätt upp och ner) behöver ingen stå ensam i striden.

          Man har allt att vinna och inget att förlora på att faktiskt sätta sig ner och diskutera, utan mummel och hummel, vad som är vars och ens ansvar. Har man gjort det redan innan läsåret börjar, och skrivit ned det, så har man en struktur att falla tillbaka på om kaos uppstår. Det gör livet många gånger lättare för alla inblandade.

  3. Segregationens andra ände.

    Scenario en högstadieskola, En förälder ringer: ”Jag är J Rik, VD på Riks AB jag ringer om min son hans betyg är för låga ……… det förstår du nog” och en till ”Jag är överläkare …. det förstår du nog”. En elev: ”min pappa tjänar 100 000 i månaden, det är lite mer än du”. Skolan har förstås några ”drottningar” som sett alla amerikanska filmer om hur man jävlas med lärare och alla lärare med självbevarelsedrift håller sig väl med dem. Skolan blir förstås ökänd bland lärare, de bra lämnar i rask takt för att söka sig bättre villkor. Det är inget roligt att känna sig hotad. Gymnasieskolorna runt omkring upptäcker konstiga saker som att elever med nästan MVG i snitt inte klarar mellanstadiematematik.

    Det är sant alltihop men blandat från flera skolor för jag skulle aldrig våga peka ut någon skola av det här slaget. De flesta elever på denna segregationens andra ände är inte vinnare. Kunskapen är enorm förlorare. Kanske är det en kombination av segregation och konkurrens på fel sätt? Någonstans borde fler inse att det är dags att förstatliga skolan.

    • Jag förstår att det kan verka lite komplicerat, men låt oss försöka bena ut det:

      Segregation handlar mycket riktigt om att somliga har det väldigt bra, och somliga mindre bra, socioekonomiskt sett. Det handlar om att somliga går i bra skolor med duktiga lärare, andra går i sämre skolor. Det handlar om att i somliga stadsdelar får eleverna en dator av skolan, i andra är de glada om de får vara i klassrummet där det inte regnar in.

      Problemet du pratar om ovan handlar, än en gång, om dåligt ledarskap och bristande ansvar på flera nivåer. Det handlar om att rektorn på skolan, som skolans pedagogiskt ansvarige, borde stå bakom lärarna när dessa tar sitt ansvar och sätter betyg utifrån elevens uppvisade kunskapsnivå, inte utifrån föräldrarnas påtryckning.

      För att förtydliga: läraren har ansvar för att sätta betyg enligt de betygskriterier som är gemensamma för hela landet. Rektor har ansvar för att stötta läraren i detta.

      Att lärare ‘med självbevarelsedrift’ väljer att förstärka den struktur du beskriver är bedrövligt. Dessa lärare brister i sitt yrkesansvar, och rektor återigen i sitt.

      • Jaha, ”lärare brister i sitt yrkesansvar”. Jag har provat att trampa en ”drottning” på tårna och blev inte långlivad på den skolan. Jag har provat att ge rätt betyg åt en elev med makt bakom sig och det var inget roligt. Bättre fly än illa fäkta och på min nuvarande arbetsplats har jag inga sådana utmaningar. Föräldrarna är suveräna att samarbeta med och skolledning sviktar aldrig i sitt ansvar.

        Jag tänker dock på kollegorna som är kvar och får alla dessa ganska bra skolor att fortsätta att fungera. I Morricas ögon brister de ”i sitt yrkesansvar”.

        • Ja, Jan, den lärare som inte sätter betyg på elevens uppvisade kunskaper utan på elevens föräldrars grad av inflytande i samhället brister i sitt yrkesansvar i den aspekten. Den rektor som ser mellan fingrarna på detta brister också, för att inte tala om hur mycket den rektor som uppmuntrar eller rent av uppmanar till sånt agerande brister.

          Oavsett hur duktiga dessa lärare är i övrigt och oavsett hur hånfull du väljer att vara mot mig för att så är fallet, Jan, så kvarstår detta faktum. I aspekten betygssättning brister de lärare som sätter MVG på en elev som inte uppvisat motsvarande kunskaper i sitt yrkesansvar.

          Om man förnekar det så ljuger man.

        • OK de lärare som blev kvar på min exempelskola och gav glädjebetyg har jag inte mycket till övers för. Glädjebetyg skadar i förlängningen eleverna och gör mig arg.

          De tidigare kollegor som tassar försiktigt med skolornas ”drottningar” har jag däremot stor förståelse för även om jag valde en annan väg.

  4. Pingback: Vad ska du göra i höst? « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s