Ni har hört om den, inte sant? Boken, som sägs antyda att vår monark inte är det dygdemönster vi gärna velat föreställa oss att han är. Hovet tycks önska förneka för brinnande livet, och författarna kan nöjda se hur boken fullkomligt slits från hyllorna.
Och Folket delas, medan somliga absolut inte vill veta av att man pratar om saken skrattar andra högt. Man spekulerar – kommer kungen abdikera? Kommer monarkin att falla? Man förfasas, på ett mycket personligt plan – hur kunde han göra så mot oss, våran kung?
Jag ser med intresse på, och konstaterar att Arkelstens resor och Sahlins tennis och toblerone plötsligt hamnat i skuggan av kungens eventuella bordsdans.
You're no different to me 
Journalister vår tids fariséer?
Eller är de så Narcissistiska och kåta på framgång så de tillgriper vilket medel som helst för att bli berömda?
Någon slags sjuka är det.
Är det? Hur menar du?
Moralpanik och dålig kunskap om hur det går till i vissa kretsar. Samtidigt som jag uppfattar det som SE och HÖR.
Och som jag skrev på FB, kanske är journalister dagens hovnarrar.
Man frågar sig hur folk orkar bry sig. Får säga som min saliga far i åminnelsen brukade säga: Ju mer man rör i skiten ju mer luktar det.
Uppenbarligen gör ju folk det – de bryr sig, boken har slitits från hyllorna hos bokhandlarna och hans agerande, sant eller osant, är samtalsämnet för dagen. Eller är det en mediahype, menar du?
Precis, för det är väl så att de vill spegla sig genom andra de som inte vågar lev sina liv.
En intressant vinkel. Jag är inte säker på om du menar att det är de som läser boken eller de som skriver i tidningarna som vill spegla sig, kanske båda. Men det är intressant hur detta kungliga tycks engagera så många människor. Vad beror det på? Jag tror inte det är så enkelt som att ‘de inte vågar leva sina liv’. Jag tror de lever, men att de kungliga är en del av dessa liv på något vis.
Svårt att veta. Om jag för en stund gissar finns det hos vissa personer en farscination för det där ouppnåliga. Och jag kan förstå det på ett sätt på ett annat inte.
Det är inte så glamoröst som man tro när man vid de tillfällen man fått dinnera med majestätet.
Jag tror det hos en del finns en fascination för det ouppnåeliga, det där glittrande vackra, balerna, festerna, salarna, ljusen…. något att drömma om, som en vacker saga! Då vill man inte veta om att verkligheten finns där också, det förstör sagan.
Jag tror också det finns de som ser kungahuset som en trygghet, en försäkran om att även om världen snurrar fortare, och samhället blir allt svårbegripligare, så finns det saker som förblir. En bok som denna hotar tryggheten, då är det inte konstigt om människorna som vill ha den blir upprörda.
Jag gillar ju kungafamiljen och har gjort det sedan jag var liten (den åldern då ”alla” tyckte om prinsar och prinessor), och jag kan ju tycka att hela den här grejen är lite tramsig. Alla vet att kungen var en festprisse, alla vet att pojkar tycker om flickor, och alla inser att vad det nu var som hände så var det såpass länge sedan att det är hyfsat meningslöst att dra upp det nu. Stackars offentliga person. Nu vänder vi blad! 😉
Särskilt synd om honom tycker jag inte, men visst är det lite tramsigt. Det är det som gör det så intressant – varför fångas människors intresse så intensivt av något som är så tramsigt?
Tja, har ni läst den Lundensiska professorns rescentionen av boken i SvD idag. Total sågning och jämförelse med 1600-talets häxprocesser. Och man blir fullständigt undrande över ett av fruntimmren till medförfattare som ska skrivan en slaskig historia om den stakars invandrade drottningens sk snedsteg. Patetiskt!!
Har murvlar och skvaller tanter inget annat att ägna sin vardag åt???
Den käre professorn missar poängen. Det intressanta är inte boken och dess eventuella sanningshalt eller brist därpå – det intressanta är folks reaktioner, och eventuella konsekvenser dessa får.
Där vid lag har väl kungens något bakvända sätt att hålla presskonferens förra veckan vunnit folket.
Det tycks så, åtminstone just nu, men det kan svänga.