Skolan och framtiden

Det funderas en del kring hur det kommer att bli med de nya kursplanerna, betygskriterierna, centralt innehåll och undervisningen framöver.

Jag har glatt tolkat det hela som en tämligen okomplicerad konstruktion, där man från centralt håll talat om att detta och detta och detta skall eleven, oungängligen, känna till, kunna och/eller behärska när eleven är färdig med t ex matematiken i årskurs fyra. Utöver dessa punkter så litar man, såvitt jag kan läsa mig till och förstå, på lärares yrkesskicklighet när det gäller både att bygga upp en vettig undervisning där dessa punkter ingår, samt att ge eleverna allt det där andra de behöver få i skolan – studieteknik, samarbetsförmåga, analytisk förmåga, källkritiskt tänkande och så vidare.

Vi vet, och det är inget att hyckla med, att alla dagens elever inte alltid fått en särdeles stabil grund i alla ämnen, och det är ett problem. Röster höjs varnande för att t ex det som krävs för att få godkänt i matematik på gymnasienivå kan vara svårt att nå för alla dagens elever. Och visst är det så. Många har inte givits tillgång till de fyra räknesätten, och ingen har någonsin riktigt förklarat för dem, och försäkrat sig om att de verkligen förstått, vad t ex likhetstecknet faktiskt betyder. Då är det svårt att lösa ekvationer, visst är det så.

Hur hanterar vi detta?

Att låta dem rita en teckning och ge dem godkänt ändå är ingen lösning. Att rycka på axlarna och konstatera att jahapp, här förlorade vi en generation, shit happens, nu siktar vi på nästa är inte heller någon lösning. Någon slags mumliga övergångsregler med en sorts kriterier för en kategori elever och en annan sort för en annan kategori? Nej, inte det heller.

Problemet är ju inte att eleverna i fråga är korkade, problemet är att ingen haft vett att ge dem de kunskaper de behöver för att t ex kunna lösa ekvationer. Eller böja oregelbundna verb. Eller läsa periodiska systemet, osv. Den enda rimliga lösningen som jag kan se är att de inte får godkänt på de kurser de inte klarar i gymnasiet, och därefter ge dem möjlighet att erhålla dessa kunskaper, i efterhand. Vuxenstudier, helt enkelt, och vips är vi tillbaka i finansieringen. Igen. Reformer kostar, men betalar sig i längden, och här borde den lönsammaste investeringen vara ett års kompletterande vuxenstudier, och att detta kompletterande år hamnar i kategorin ‘studier på grundskolenivå’, oavsett vilken nivå de kompletterande studierna faktiskt bedrivs på.

Det finns risk att vi skulle behöva fortsätta att erbjuda detta kompletterande år i tio år framåt, men vet ni, jag tror det skulle löna sig för samhället.

Vad tror ni?

37 tankar om “Skolan och framtiden

    • *flinar glatt* japps. Hon tar ansvar för VAD eleverna lär sig, och HUR de gör det. Eleverna tar ansvar för ATT de gör det. Hon litar på att de gör sin bit, de litar på att hon gör sin. Samarbete FTW.

  1. Ord och inga visor, om bakläxan på rådande pedagogik.

    Och din kommentar borde spikas upp i lärosätenas utbildning och möjligen sättas upp i lärarummet.

    Lönsamt för samhället, ja.

    Men för individen? Somliga hava inte förmåga att tillgodogöra sig allt som önskas att de ska lära sig. Därför bör de finnas nivåskillnad som när grundskolan var ny. En allmän kurs eller en särskild kurs i samma ämne. Allmänna kursen vara för att ha en grund och särskilda för dom av oss som ville vidare i teoretiska studier. Kanske något att fundera på?

    • Finns det inte redan nivåskillnader? Alla siktar inte på MVG, men möjligheten finns för den som önskar, och Anne-Marie Körling skriver ju titt som tätt om hur det nu blivit taklöst i kursplaner och det inte finns någon övre gräns, bara en minsta möjliga.

      Men att nivåskillnaden ska avgöras av vilket år man är född är minst lika fel som att den skall utgöras av var man är född eller var man bor.

  2. Inlägget innehåller en grov förenkling av hur man lär ut matematik. För de flesta elever som inte begriper sig på ekvationer, likhetstecken etc. så är det bara toppen på isberget och läraren har ett stort sökande framför sig när det gäller att hjälpa eleven. Jag är ytterst skeptisk till den låga matematikkompetensen bland lärare i de lägre årskurserna men att dessa lärare inte ”haft vett att ge dem de kunskaper de behöver” tror jag är att skjuta på lärarna med för stora skott!

    Jag håller med Plura om att det finns elever som inte har tillräcklig ”förmåga att tillgodogöra sig allt som önskas” och att undervisning bör bedrivas så att vi kan möta elevers nivåskillnader. Jag vill inte gå lika långt utan tror att det finns andra sätt än allmän och särskild kurs.

    Att vi ska ha ett brett utbud av vuxenstudier hoppas jag att alla inser. Individernas kunskapsutveckling skiljer sig så mycket att den möjligheten är avgörande för att höja många elevers lärande mycket.

    • Nej, Jan. Inlägget innehåller ingen som helst förklaring för hur man lär ut matematik, och inte heller något om hur man lär in matematik. Jag beklagar att jag uttryckte mig så luddigt att du missuppfattade.

      Poängen jag ville göra var att understryka att problemen i många fall, och detta gäller samtliga ämnen, matte är blott ett exempel jag använder, har sina rötter redan i de mycket tidiga skolåren, då eleverna av en eller annan orsak inte getts den förståelse och de kunskaper de behöver ha för att kunna bygga vidare. De som haft ansvaret för detta genom åren är de lärare som haft eleven i sitt klassrum. Bland dessa har uppenbarligen inte alla gjort sitt jobb, eftersom det inte handlar om enstaka elever med bristande förkunskaper, det handlar om kullar. Alltför många, och alltför konsekvent, för att det skall röra sig om någon slags bristande förmåga hos samtliga dessa elever.

      Om det beror på bristande vett, bristande förmåga, bristande kunskap eller något annat hos läraren är nog lite olika på olika håll. Konsekvensen är densamma – eleven har inte fått den grund den behöver för att kunna bygga vidare.

      Det är där vi står, eleven och läraren, och det är utifrån det vi måste jobba. Ibland innebär det att gå tillbaka till begynnelsen och börja om därifrån, på en annan väg, ibland innebär det att fylla i luckor som uppstått på vägen.

      Ingen hindrar dig, varken i nuvarande eller kommande läroplan, från att bedriva undervisningen så att du kan möta elevers nivåskillnader. Sätt igång, bara, möt av hjärtans lust.

      • För vissa elever är den kunskapsresa som ska göras så svår för dem att de resurser som finns tillgängliga inte räcker till för att få dem att nå de mål som staten satt upp. Resursbristen handlar förstås om för låg kompetens, felplanerad kompetens och för dåligt med tid. Vi ska inte peka finger åt elever som har svårt att ta sig upp för kunskapstrappan men inte heller peka finger åt lärare pga att de inte klarar allt. Elevernas resurser består av lärare med sin mänskliga blandning av kompetens och förmåga att hinna med och de arbetar bättre om de möter uppskattning.

        • Då är det så att de inte når målen. De får inte godkänt på kursen, där och då. Det innebär inte att de ska få godkänt i alla fall. Du, som lärare, garanterar med ditt satta betyg att eleven du satt betyget på visat att h*n har de kunskaper som står i betygskriteriet vid det tillfället när betyget sattes. Om du ger eleven ett betyg utan att eleven visat sig ha de kunskaperna, då ljuger du.

          Alla elever når inte alla mål på samma tid, och somliga mål når inte alla elever. Det gör dem inte till sämre människor. Alla lärare gör inte ett bra jobb. Det gör dem inte heller till dåliga människor. Däremot gör det dem till olämpliga lärare, i alla fall där och då. Kanske för att de satts att undervisa i fel ämne, kanske för att de har ruttna arbetsförhållanden, kanske de helt enkelt befinner sig i fel karriär. Det förhåller sig lite olika med den saken.

          Det här med kritik är inte så lätt alla gånger. Vi har ofta en önskan att släta över, att bara säga snälla saker, att bara berömma för att den vi ger kritik till inte ska bli ledsen.

          Men bara uppskattning blir ihåligt så småningom. Man måste visa på det som kan förbättras också, annars berövar man människan möjligheten att utvecklas och växa. Och det är inte särskilt snällt alls.

        • Det känns som att ditt resonemang leder till orealistiska krav på lärarprestationer och kritik är en sak men känns det hopplöst för läraren att rätta till det som önskas så skapas uppgivenhet.

          Jag sätter alltid betyg utifrån betygskriterier och jag har vid ett flertal tillfällen tagit det obehag man kan få av det. Jag har framfört åsikten att skolverk och regering borde öppna upp för en flexiblare hantering av minimikrav då jag tror att fler elever kan klara gränsen utan att ha sämre förkunskaper för vidare studier då.

        • Om man som jag upplever att en majoritet av lärarna går på knäna och arbetar övertid ovanpå 45 timmarsveckor så känns dina önskemål om att genomföra stora kompetenshöjningar mot svåra mål orealistiska.

        • Jasså? Det jag skrev innan du sa att jag ställde för höga krav var att lärare skall sätta betyg utifrån uppvisade kunskaper, och inget annat.

          Detta bemötte du med en kommentar om orealistiska krav på lärarprestationer, och nu lägger du till att det innebär ‘stora kompetenshöjningar mot svåra mål’.

          Hur menar du då?

      • Jag arbetar i stort sett alltid med många elever samtidigt eftersom skolan inte har råd med något annat. Då finns det självklart svårigheter med att möta stora nivåskillnader inom gruppen på ett effektivt sätt.

        • Se där ja, ett utvecklingsområde. Det finns ju lärare som reder ut det här med stora nivåskillnader i stora grupper, säkerligen även i de ämnen du undervisar i. Ett tips kan ju vara att studera hur de arbetar, och se om det finns något där att ta efter.

        • Just nu engagerar jag mig i en ny gymnasieinriktning för teknikprogrammet och går över mina 45 timmar/vecka. Det är mycket kompetensutveckling som behövs.

          Jag tror att det är många lärare som behöver prioritera annan kompetensutveckling som är viktigare för de elevkategorier de har hand om. Det känns som att skolan får göra det bästa med de lärare som de har istället.

        • Det är sant, Jan, mycket kompetensutveckling behövs. Jag hoppas skolors huvudmän åläggs avsätta medel till sådan i fortsättningen, och att det faktiskt blir obligatoriskt, för alla.

        • Jag hoppas att du inser att en och annan obligatorisk kurs inte kommer att öka kunnande när det gäller att möta heterogena förkunskaper.

          Det här är en djupgående förändring av lärarstil som erfodras och den behöver mycket mer tid men framför allt att lärarna tycker att det här området borde prioriteras.

        • Just så, Jan.

          Konsten att möta heterogena grupper är något lärarhögskolorna borde ta upp i långt högre grad än de gör idag, törs vi hoppas på reformer även där?

        • Jag har studerat många lärare och har sett en samhällskunskapslärare klara hetereogenitet hos en högstadieklass med 24 elever och mattelärare klara 20 styckten naturvetare. För övrigt har jag inte sett någon klara detta mer än till 90%.

          Är det ens teoretiskt möjligt att få mer än en bråkdel av lärarna att klara helt hetereogena stora grupper. Ifall de här är så svårt att åstadkomma, är det då verkligen värt satsningen.

        • Det luriga är förstås att en elevsammansättning fungerar dåligt med en lärare med en annan elevsammansättning fungerar dålig med en annan lärare. Man kan sällan gradera lärare som bättre eller sämre utan bara olika bra för olika elever.

        • Det finns människor som är helt olämpliga som lärare som har tjänst som lärare i svenska skolor.

          Det finns också människor som bara fungerar ihop med vissa sorters elever, och det finns människor vars begränsade ämneskunskaper gör dem olämpliga som lärare i vissa grupper men som ändå klarar sig hyggligt i andra grupper, där bristerna av olika orsaker inte märks, som alla har tjänst som lärare i svenska skolor.

          Det finns också mycket ämneskunniga och yrkesskickliga lärare i svenska skolor som trots ruttna arbetsförhållande gör ett hyggligt jobb, och de finns de som av olika orsaker knäcks.

          Dessa är några av orsakerna till att alla svenska elever inte får de kunskaper de borde få i grundskolan. Det är inte alla orsaker, men det är några. Om man väljer att inte låtsas att de finns kommer de att bestå.

        • Ja att ta reda på var gränserna går där är vi överens.

          Min utgångspunkt skiljer sig dock från din i och med att jag anser att vi lärare hela tiden pressas till att arbeta mer än vad som är rimligt. Med den utgångspunkten är det viktigt att skydda sig mot extra ansvar.

    • Plura – det ÄR själva brasan. Om man inte ständigt, hela tiden, konsekvent och utan undantag har den tanken bakom, framför, lindad omkring, under, över, igenom allt annat så har man ingen brasa, bara en hög pinnar i en sotig, kall och eventuellt regndränkt eldstad.

      • Mycket sällan, Jan. Elever är individer, de kommer från olika bakgrund med olika förutsättningar, de har olika intressen och reagerar olika och, för skolan och läraren, ofta oförutsägbart. De utvecklas dessutom enormt under den tid ett läsår varar, så det som var bra (eller dåligt) för en elev i augusti kan vara raka motsatsen i maj.

        Detta är något varje vuxen människa som arbetar med eller i skolan bör vara medveten om.

        • Går man vidare med den tankegången och också inser att elevers behov kan vara motsatta. En elev behöver gruppen och en annan behöver arbeta själv. En elev behöver genomgång av ekvationer och en annan inte.

          Då kommer man fram till den obehagliga slutsatsen att vi lärare måste prioritera mellan elevers behov. Våra val innebär att någon elevs behov inte blir tillfredställda på bästa sätt.

        • Och vips är vi tillbaka igen vid lärarens ansvar att efter bästa förmåga se till att varje elev får bästa möjliga förutsättningar för sin utbildning.

          Det innefattar bland annat att läraren kan tvingas böja på nacken, gå till arbetslaget, speciallärare eller rektor och förklara att det behövs ytterligare resurser i gruppen.

        • Ja, tillbaka i den frågan och min ståndpunkt är att skollagen ställer krav på rektor och huvudman medan lärare bara har ansvar för sitt uppdrag.

          Det är alltså rektor som måste göra sig mottaglig för information eftersom läraren bara är ansvarig baserat på sitt uppdrag. Har du informerat rektor om att uppdraget är omöjligt är det upp till rektor att undersöka vilka konsekvenserna blir och vilka val som måste göras.

        • Definitionen av vad som de facto är lärarens uppdrag och vad som ligger utanför är intressant och mycket viktig. Det finns mycket att vinna på att titta närmare på var gränserna går.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s