Lärarna och arbetsbördan

Det är mycket prat om status just nu – beslut om lärarlegitimation väntar bakom hörnet, nya styrdokument och ny lärarutbildning ligger också där precis bortom nyåret och glimmar inbjudande. Eller hotfullt, beroende på från vilken vinkel man tittar. Somliga ser fram mot att få kasta loss med det nya, andra är mer tveksamma, och frågan om finansieringen, det allt avgörande, är fortfarande inte tillfredsställande besvarad.

Det är mycket nytt nu, och det kommer att innebära att lärares arbetsvardag i viss mån förändras. Jag förespråkar, med emfas, att lärare själva bör ta ansvar i den processen, och för detta blir jag då och då skälld för att förespråka ökade krav på lärare som redan går på knäna. På ett sätt stämmer det, på ett annat är det helt och fullt ut fel.

Många lärare i svensk skola befinner sig på gränsen till utbrändhet, de sliter från morgon till kväll, jobbar alla veckans dagar och hinner ändå inte med allt. De kopierar och dokumenterar, de sitter på möten och rättar prov, de tröstar utmattade kollegor och svarar på telefonsamtal från upprörda föräldrar på kvällstid. De tvättar gardiner och putsar fönster, de springer i källare och reparerar halvtrasiga möbler för att eleverna ska ha en hygglig arbetsmiljö. Dessutom hinner de med att möta eleverna i klassrummet, lära dem både det ena och det andra, uppmuntra, pusha, stötta och berömma dem. Att de blir lite stressade när det kommer nya styrdokument och tydliga direktiv om vad som oundgängligen skall göras när, och ser detta som ytterligare en sten på bördan, det är inte alls förvånande.

Inte det minsta.

Men det går att göra något åt saken. Lärare måste börja ta ansvar för sin egen situation. Att tvätta gardiner ingår inte i jobbet. Att svara i telefon på kvällstid ingår inte heller i jobbet. Vi har ingen jourtjänstgöring i våra tjänster. Vi måste, själva, på egen hand och av egen kraft, börja prioritera bland de arbetsuppgifter vi utför. Det som inte ingår i jobbet måste vi våga lämna därhän. Kanske förblir det ogjort om vi inte gör det. Världen går inte under av otvättade fönster. Kanske blir det gnäll och klagomål, kanske blir vi rent av tillsagda att göra uppgifterna ändå. Då måste vi våga stå på oss, förklara med lugn och stadig stämma att nej, detta ingår inte i mitt arbete.

Jag vet. Det är både skrämmande och otäckt, och det välter ens självbild lite över ända att gå från att vara den duktiga, självuppoffrande till att vara den som säger nej. Det går lättare om man är flera tillsammans som säger ifrån, men det går faktiskt att göra det ensam också. Var bara beredd på att du kan komma att bli väldigt ensam ett tag, förändringar och nymodigheter tas inte alltid självklart emot som något positivt.

Vad har nu det här med status att göra, funderar ni kanske över (eller funderar ni kanske vänligt diskret över om jag månne glömt att det var det jag inledde med)?

Jo, helt enkelt detta: en av de viktigaste aspekterna i begreppet status är möjligheten att påverka sin egen situation. Om lärarkåren forsätter att avsäga sig denna möjlighet genom att sitta och vänta på att någon ska komma och ändra på saker och ting, genom att springa benen av sig för att uppfylla någon annans nycker, ständigt finnas till hands och bränna sitt ljus i båda ändar för att lysa upp andras tillvaro, då avsäger sig lärarkåren en möjlighet till den ökade status som så hett trånas efter.

Jag vill inte reduceras till gardintvättare eller kaffekokare, och det tror jag inte någon annan lärare vill heller. Egentligen. Budgeten är begränsad, och det ekonomiska utrymmet smått tilltaget, men ta de möjligheter som faktiskt finns och dra upp gränserna för vad som ingår i jobbet och vad som inte ingår.

Det är vad jag menar när jag säger att lärare måste börja ta mer ansvar för sitt jobb.

68 tankar om “Lärarna och arbetsbördan

  1. Nu för vi ett fascinerande likartat resonemang. Lärare behöver vara insatta i lagar och regler och de behöver våga säga nej till mängder av saker oavsett vilka argument som förs fram uppifrån. Vi måste vara proaktiva och ta ansvar för även det runt sin undervisning. Ansvar genom att ställa krav.

    Med utgångspunkt i Vygotski vill jag lyfta fram svårigheterna för dina resonemang ovan. Miljö blir en pedagogisk fråga och elevers behov blir sämre tillgodosedda när det är otrivsamt. Vi lärare behöver inse att vi bara har ansvar för uppdraget inte för skollagens formuleringar om elevers rättigheter.

    Min tes är att lärare inte ska föra likadana kamper om vad som ingår i uppdraget för vi är olika i vad vi fokuserar på. Vi måste däremot stötta i att kollegor gör på sitt sätt.

    • Jo Jan, ni har ansvar för att uppfylla alla styrdokument. Det är golvet i ert uppdrag och den synvinkel de tjänstemän ni är som ska realisera detta. Svårare än så är det inte. Och var så säker Skolinspektionen kommer att vara tuffa på den punkten framöver.

      • Jag hoppas det. Det är, såvitt jag kan se, den enda möjligheten som står oss till buds om vi verkligen vill ha någon form av likvärdig utbildning för alla svenska elever.

        Och det vill vi väl?

      • Jag bestrider att lärare ska ”uppfylla alla styrdokument” men håller med om att den hiearkiska synen på styrdokumenten innebär att uppdraget baseras på allt hela vägen upp till skollagen. Intressant med informationen skolinspektionen, jag ska göra ett försök att utveckla mitt resonemang nedan.

        • Spontant känns detta som att bestrida högerregeln – det går bra ett tag, men rätt som det är smäller det, och resultatet blir katastrof.

        • Tänk ett varv till – menar du på fullt allvar att de delar av styrdokumenten du vill välja bort är fullkomligt irrelevanta för en lärare?!?

        • Det är försumbart lite av styrdokumenten som är irrelevant för alla lärare. Motsvarigheten till lasbilschauffören måste känna till allt om boggietryck men kan istället strunta i bilbarnsstol. Vi måste dock alla VETA vilka bitar vi kan strunta i.

  2. Mera, mera av detta Morrica.

    Du skulle kunna vara den stora skolförändraren som lär er yrkeskår att sluta vara potenta brandsoldater, att springa och släcka eldar ständigt. Ni skapar bara nya bränder med ett sådant beteende. Till att börja den svåra vandring att styra tillvaron själv, det jag kallar att vara proaktiva.

    Ordet NEJ är ett alldeles för oanvänt ord i er värld. Börja använd detta och bli ett yrkeskår på Astrid Lindgren vis, en yrkeskår av Rumpenissar, Voför ä de på dette viset??

  3. Intressant diskussion! Om vi nu ska ha möjlighet att ta ansvar för hela vårt uppdrag såsom det ser ut med en alltmer ökad mängd dokumentation etc så kommer vi bli tvungna att säga nej till sådant som ligger utanför vårt ansvarsområde även om det kommer slå tillbaka mot oss ibland.

    • Och när vi börjar göra det, och finner att världen faktiskt inte går under, kommer vår respekt för vår egen yrkesroll att öka. Samtidigt kommer omvärldens respekt för vår yrkesroll att öka. Vi kommer att räta på vår kollektiva rygg.

  4. Vi verkar vara rörande överens om att vi ska säga nej till det som ligger utanför vårt ansvarsområde och då vill jag problematisera detta så att vi verkligen ser vad detta kräver.

    Jag tänkte ta min utgångspunkt i skollagens mest centrala del för oss lärare: ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål” och börjar med att konstatera att de flesta lärares uppdrag ligger helt och fullt ligger inom bara denna formulering och detta kan fylla upp 45 timmar och mer. Den här formuleringen ger ett härligt elevfokus så att de tråkiga avgränsningarna får en vacker strålkastarbelysning. Jag hävdar att Vygotskijs tankar kan användas för att motivera att lärare städar klassrummet. Det går att motivera att dokumentation behövs för elevers lärande och att oerhörda mängder möten etc. påverkar elevens stimulans. Dock gäller att lärares mål inte ska innebär all slags dokumentation utan bara dokumentation som är relevant för ens egna elevers lärande. Det resonemanget kan fullföljas när det gäller städning, möten och mängder av andra saker och hela tiden fokuserar vi på att målen måste ligga inom den centrala formuleringen i lagen.

    Funderar vi sen vidare på hur skollagen fördelas ut på olika uppdrag och beaktar moderna arbetsformer med mycket lärarsamverkan inser vi förstås att ingen enskild lärare har helhetsansvaret. Tar vi en typisk högstadieklass så ser vi att vissa lärare möter eleverna så lite att det är orimligt att de ens ska känna till alla elevers behov. Här måste systemet bygga på att de behov som inte en lärare kan möta, det möter någon annan lärare och i slutänden har vi arbetslag och mentorer som fångar upp de elever som ändå är på väg att bli missade. Här har vi ansvar för vår roll och att förbättra samverkan som del av det egna kvalitetsarbetet. Det är dock ett rent arbetsgivaransvar att systemet fungerar. Vi lärare har rättighet att ta oss tid för att förstå hur vår roll passar in och att arbeta med den men systemansvaret ligger hos rektor och uppåt.

    Vi kommer förstås möta en arbetsgivare som kommer att försöka dölja sina problem bakom omorganisationer och förändringar av metoder för att sen skylla på lärarna. Den nya skollagen ger oss dock ett starkt mandat att prioritera vårt eget kvalitetsarbete och att hävda att förändringar kräver mycket tid kring dessa rutiner. Det är bara arbetsgivare med tydliga fördelning av uppdrag som kan ställa några som helst krav på sina lärare. Bra för skolan och bra för oss.

    • Låt mig se om jag förstår dig rätt, Jan. Jag läser och läser och det tycks mig som att du säger att:

      Lärare har ansvar för att elever ges den ledning och stimulans de, individuellt, behöver för att inhämta kunskap.

      Arbetsgivaren har ansvar för att se till att arbetslag upprättas och fungerar.

      Om arbetsgivaren gör så, har läraren ansvar att delta i detta arbete, men bara då.

      Ingen på lokal nivå har helhetsansvaret.

      Städa klassrummen ingår i lärares arbetsuppgifter.

      Lärare ska bara dokumentera det läraren anser relevant för de egna elevernas kunskapsutveckling.

      Lärare har rätt att ta sig tid för att förstå vad de håller på med. Arbetsgivaren måste avsätta mycket tid för enskild lärares kvalitetsarbete.

      Man kan strunta i de delar av styrdokumenten man tycker är irrelevanta.

      Har jag tolkat dig rätt? Om inte, var snäll och förklara hur du egentligen menar.

  5. 1. ”Lärare har ansvar för att elever ges den ledning och stimulans de, individuellt, behöver för att inhämta kunskap” här är vi helt överens och det är här vi ska ha vårt fokus.

    2. De enskilda uppdragen kräver för att kunna tillfredställa punkt 1 samverkan och det innebär nästan alltid att lärare med automatik har ansvar för att ha fungerande arbetslag. Det går däremot inte för arbetsgivaren att kamouflera en uppgift som något för arbetslaget för att exempelvis kunna delegera administrativa uppgifter lättare.

    3. Det är tydliggjort att lägsta nivå av helhetsansvar ligger på rektor. Rektor kan delegera ganska mycket men då måste uppdragen vara tydliga och rymmas tillsammans med övriga uppdrag. Andra former av ”helhetsansvar” fördröjer bara de nödvändiga förbättringarna av skolledningsfunktionen.

    4. Vi kommer möta mycket av städuppdrag och administrativa uppdrag som rektor försöker lägga på oss och här kommer nog den stora striden stå. Att vi ska inrikta oss mot pedagogiska mål är bara delvis en sköld. Förhoppningsvis biter argumentet att det är ett ineffektivt sätt att använda oss. Vi har ju ingen skyldighet att arbeta mer än de 45 timmarna så de kanske tänker efter om vi kräver minskning av undervisningstiden i motsvarande grad. Jag skulle förstås söka nytt arbete snabbt som ögat om jag mötte de kraven.

    5. ”Lärare har rätt att ta sig tid för att förstå vad de håller på med. Arbetsgivaren måste avsätta mycket tid för enskild lärares kvalitetsarbete” här har du tolkat mig helt rätt. Den här punkten är viktig bland annat för att vi ska kunna sätta oss in i styrdokumenten. Vi kan bara strunta i de delar av styrdokumenten som vi VET är irrelevanta.

    • Var snäll och specificera, Jan, exakt vilka delar av styrdokumenten du anser irrelevanta och avser att ignorera. Så exakt som möjligt, är du snäll, jag har svårt att förstå vad du menar i övrigt när jag inte förstår den biten.

      • Se skollagen

        §12 kan beröra någon elev vi har stort engagemang för men ligger nästan alltid utanför de flesta lärares ansvar.
        §17 undervisar man på svenska är den irrelevant
        §24 kan man hoppa över om man inte vill arbeta som lektor
        §25-28 Om elevhälsan är sånt som kan vara bra att känna till men inget man har ansvar för.
        §35 om lokaler kan vara oerhört viktig att känna till just pga att det inte är lärares ansvar

        bara ett litet axplock!

        • Skollagen har flera kapitel. Jag gissar att du syftar på andra kapitlet, rubricerat Huvudmän och ansvarsfördelning, trots att §12 handlar om befattningsutbildning för rektorer och jag inte riktigt ser hur det har att göra med vad du pratar om.

          Och detta är alltså vad du syftar på med din formulering ”Vi lärare behöver inse att vi bara har ansvar för uppdraget inte för skollagens formuleringar om elevers rättigheter”, menar du?

        • §12 ska vara kapitel 3. Alla valda paragrafer handlar om elevers rättigheter men det är andra kategorier än lärare som ska göra dem. §12 skulle vara exemplet där vi lärare lockas till att arbeta med något långt utanför vad vi har ansvar för som en del av vårt engagemang.

        • Ett strålande exempel på vikten av korrekta källhänvisningar.

          Och du tycks ha missförstått ditt ansvar, som lärare, i detta. Ditt ansvar är inte att t ex GE eleven med dyslexi det kvalificerade stöd den har rätt till, men ditt ansvar är att SE TILL att eleven får detta. Paragraferna är alltså relevanta även för dig som vanlig lärare. Förstår du skillnaden?

        • §12 handlar om anpassad studiegång och att lyfta frågan kan möjligtvis ligga på studiehandledare/mentor men normalt sett har man haft EVK:er etc. långt innan så att rektor är tillräckligt väl informerad.

  6. Jag vet inte om detaljerade arbetsbeskrivningar löser några problem. Antagligen vill gärna arbetsgivaren anställa pedagoger som ska utföra ”förekommande arbetsuppgifter”.

    Alternativet är att en stab av kvalificerad servicepersonal som tar han om ”det praktiska” medan pedagogerna gör ”det där som pedagoger gör”. Min erfarenhet är att det ofta tar mer tid att kalla på rätt person än att göra det själv (lampbyte – vaskrensning).

    Kanske ger arbetsdelning högre status och effektivitet – men det är en riskabel väg. Och antagligen skulle de friskolor som närmar sig problemet utifrån mer praktiska ståndpunkter vinna terräng. Alla gör det som de är bäst på och brukaren i centrum.

    • I stunden tar det förmodligen mer tid att invänta att ‘den som har hand om det praktiska’, men sett på längre sikt gnager denna ‘tjänstvillighet’ snabbt åt sig rejält med arbetstid – och visst är det så att fastighetsskötares löner inte skiljer sig särskilt mycket från lärares (jag undrar om de inte möjligen tjänar lite mer, generellt?) men att ta från elevernas tid för att lägga på fastighetsunderhåll, det tycker jag är bekymmersamt.

      Att definiera och motivera vad som ingår i arbetet och vad som inte ingår, på vilket sätt är det riskabelt?

    • Jag tror att detaljerade arbetsbeskrivningar skulle bli ett steg bakåt. Alla duktiga rektorer inser att de når längst genom ett annat ledarskap där de får med sig lärarna i uppdragets mål. Jag tror vi helt enkelt kan låta bli att följa detaljregleringar med hänvisning till att vi prioriterade något som hade elevfokus. I och med att uppdraget redan är för stort kan vi våga prioritera bort saker och hänvisar vi till det centrala målet och fokus på eleverna kan vi verkligen vinna.

      Skolan skulle verkligen vinna på flera olika kategorier av vuxna och friskolor och kommunala skolor kommer att upptäcka detta. Med ökat kvalitetsarbete så ser vi var effektivisering är möjlig och det finns bra former för service och flera friskolor har insett fördelar med en alltiallofunktion så att det blir lätt att få lampan utbytt.

      • Du har missförstått inlägget du kommenterar på, men det är lätt hänt när man är väldigt inne i ett givet tänkesätt. Låt mig försöka förklara hur jag menar:

        Lärarna behöver, inför sig själv och inför huvudman, definiera vad som ingår i uppdraget, och vad som inte ingår.

        Inte rektor. Lärarna.

        Lärarna kan behöva formulera skriftliga definierade och motiverade beskrivningar över vad som ingår, och vad som inte ingår. Dessa beskrivningar måste vara förankrade i styrdokumenten för att tas på allvar.

        Det underlättar, för lärarna, om de gör detta tillsammans, men det är inte alls säkert att det går, initialt.

        Syftet med detta är dels att försäkra sig om att eleverna är i fokus för lärarens arbete, inte gardinerna i klassrummet eller trasiga glödlampor; dels att försäkra sig om att lärarnas arbetsbelastning är rimlig och i relation till vad som står i lagen.

        • Jag kommer ifrån en bransch där många av de med högst professionalitet svarar på en uppdragsspecifikation från arbetsgivaren genom att skriva en åtagandedefinition. Du kan nog ha rätt att det skulle kunna vara en väg.

          En åtagandedefinition kräver inte mycket skrivarbete men mycket förarbete och man måste precis som du beskriver vara ytterst påläst om lagar och regler samt känna sin egen förmåga väl.

          Dessutom bör alla lärare odla en kompetensprofil med elevfokus och även tydliggöra detta.

        • Bra uttryck.

          Jag skulle önska att fler under våren 11 gjorde sådan genomlysningar och skapa en handlingsplan på hur man tar sig bort från de destruktiva myternas tillvaro som allt för många tycks leva med.

  7. Det står inte så mycket om julpynt i läroplanen och personligen skulle jag kanske önska att deaktiviteterna intog en mer undanskymd plats i skolorna och förskolornas den närmaste månaden.

    Den andra sidan av myntet – en rektor som går in och bannlyser den här formen av meningslöst traditionsbevarande och uppmuntrar lärarna att ägna sig åt kärnverksamheten.

    När det gäller stress är julen svårslagen och inga arbetsbeskrivningar i världen lär kunna råda bok på detta. Eller kanske ändå?

    • Poängen med mitt inlägg är att lärare ska sluta upp att sitta snällt med mössan i knät och vänta på att rektor ska komma och ge direktiv. Vad hindrar lärarna från att själva ta initiativet, kasta av sig glitter och flirtkulor och istället ägna även december månad åt undervisning och lärande?

      • Vad det är som hindrar lärarna? Kanske en olycklig kärlek till de här traditionerna och en outtalad bild av att föräldrarna kräver fina luciauppvisningar och julmarknader?

        Kanske är det så att för en del lärare är detta själva essensen av yrket.

        Men jag har hört att det även förekommer undervisning.

        • Om det är så att lärarna, och eleverna, verkligen uppskattar detta inslag finns det väl så god anledning att behålla det – det torde finnas utrymme för moment av såväl bild, musik som matematik i aktiviteten.

          Men det bör utvärderas då och då, så att det inte bara handlar om en kvarglömd tradition som inte fyller något annat syfte än att just upprepas, år efter år, bör det inte?

  8. Oops vad mycket ni har hunnit diskutera. Tar mig frihetan att snedda en stund. Portalparagrafen 1 kap. 2 § citeras av Jan ovan. Den är ju i stort lika den portalparagraf som finns i 1985 år skollag med en skillnad. Ordet miljö är borttaget i nya skollagen.

    Utifrån detta och paragrafen om barnkonvention är det 1 kap. 11 § som styr att alla ska jobba utifrån de nationella läroplanerna och inget annat.

    Och tittar vi in i lag är det inte arbetsgivare – huvudmannen – som bestämmer hur organisationen av den pedagogiska verksamheten ska gå till. Här har Björklund varit lite full i Bellman. Arbetsgivarens befogenhet stannar vid skolporten.

    Så nog är det mycket som kommer att ställas på huvudet. Ni får se till att få rektorer som är karl för sin hatt. Fast med risk för att reta någon är det väl kvinnor för sin hatt eftersom det är övervägande det könet som är rektorer.

    • En rektor är en rektor, oavsett vilket kön personen har privat, och att denne har det pedagogiska ansvaret framgår tydligt i lagen, tycker jag.

      Jag funderar på hur mycket tyngd 2 kap 8 § har när det gäller den finansiella biten, vet du något om det, Plura?

      • Inte mycket vad jag kunde se i motiven. Man får nog hoppa i olika lagrum om skyldigheter huvudmännen har typ kap 6 kring kränkning och kapitel 7 om skolplikt. I och för sig finns det i kapitel 2 om lokaler och utrustningar och tillgång till skolbibliotek.

        Finansiering styrs nog utifrån att kommunerna själva har beskattningsrätten på sin kommuninvånare och att staten skickar med pengar som omärkta statsbidrag som kommunen själv väljer att använda.

        Såg på abc att Uppsala använder de pengar de får av staten genom budgetförstärkning på grund av konjukturen att satsa dem på förskolorna. Det är inte alla som bara använder dem till asfalt eller äldreomsorg.

        • Definitivt inte alla, och i flera kommuner har man förstått hur viktigt det är att skolan är finansierad. Det är i de andra kommunerna man behöver argument och lagstöd, ty utan tillräcklig finansiering faller hela likvärdighetstänkandet platt.

  9. Min syster som var arbetsterapeut hjälpte vid flera tillfällen patienter långt utanför sin roll och gjorde insatser som arbetsförmedlare, kurator etc. när systemet hade svagheter. Människor med engagemang som bryr sig om helheter är viktiga. Vi lärare ska också låta vårt engagemang för eleverna leda oss och lärare som går utanför sin roll av medmänskliga skäl och som inte då trampar andra grupper på tårna de är otroligt viktiga.

    Dock så länge vi har en fientlig arbetsgivarpart i SKL kan vi alla bli tvungna att föra hårda kamper. Vår motpart SKL visar med exempelvis den usla analysen av problemen med segregationen att de struntar i tredje man, dvs eleverna. I en hård kamp med dem så kan elever komma i kläm! Jag tänkte ta upp ett exempel igen som jag vet är kontroversiellt och diskutera juridiken kring lärares ansvar för att riktigt testa gränserna och förbereda oss på striderna.

    En skolverksamhet har under lång tid tid nonchalerat dyslexiproblem och när skolinspektionen uppmärksammar detta får en speciallärare med 20% tjänst i uppdrag att skapa en handlingsplan. Hennes förslag blir att alla ordinarie lärare ska lägga in särskilt stöd i sin tjänst. Dessa lärare har uppdragsspecifikationer med vad de ska undervisa i och inte något omnämnda av särskilt stöd.

    kap 3, §10 ”För en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås”

    Denna lagparagraf är då rektorns och skolans sak att följa men styr inte lärarna alls då den inte finns med i deras uppdrag. Att neka det som ligger utanför uppdraget är nödvändigt för de andra elevernas skull och viktigt för att skolledningens ansvar ska tydliggöras. Handlingsplanen var förstås ett rent kamouflage av en djupt eftersatt verksamhet.

    • Det finns, och har länge funnits, klart och tydligt utskrivet att elever med funktionshinder, av vilket slag det vara månde, har rätt till det stöd de behöver för att kunna fullfölja sina studier. Det är inget speciellt kontroversiellt ‘exempel’ du serverar, och jag förstår ärligt talat inte riktigt vart du vill komma med det.

      • Det handlar om att man som lärare säger nej till att lägga ner något arbete på en sak som förstås är oerhört viktigt för en elev. Det handlar om en lagparagraf för elever med dyslexi etc. som är skolans ansvar men där det är solklart att en lärare har helt rätt i att betrakta paragrafen som irrelevant för sitt uppdrag. Ett bra exempel på den gränsdragning när det gäller ansvar som jag hävdar att vi måste bli duktiga på.

        Innehåller uppdraget inte något om särskilt stöd så kan det finnas femtioelva paragrafer om elevers rättigheter och läraren har inte något ansvar för att tillgodose detta.

        • Jag hävdar att det är den som ger särskilt stöd som begår tjänstefel (lagbrott) om personen i fråga därmed inte göra andra lagstadgade saker inom uppdraget.

          Portalparagrafen är lika prioriterad!

        • Nej, Jan, du begår tjänstefel om du struntar i att ge en elev det stöd och den hjälp eleven har rätt till för att ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska nås. Att du varken är speciallärare eller besitter några som helst kunskaper inom området gör det inte ok att du ignorerar elevens funktionshinder, eller vägrar göra nödvändiga anpassningar i klassrummet, givetvis med stöd från speciallärare eller specialpedagog. Om du inte anser dig klara av att genomföra dessa anpassningar måste du be om hjälp, och rektor har ansvar för att antingen någon annan, som klarar av uppdraget, tar över den delen av din tjänst eller du får hjälp så att eleven inte drabbas.

        • Jag hävdar att det är den som ger särskilt stöd som begår tjänstefel (lagbrott) om personen i fråga därmed inte göra andra lagstadgade saker inom uppdraget.

          Portalparagrafen är lika prioriterad! och jag har gjort ganska djupa undersökningar, så ta du och kolla med någon som har juridisk expertis.

        • Jag ber om ursäkt att jag uttryckte mig otydligt: Om det är så att du inte klarar av att ge det stöd eleven eller eleverna behöver måste du givetvis be om hjälp, det har du helt rätt i. Det ska naturligtvis inte gå ut över någon elev, vare sig den som behöver extra stöd eller övriga elever.

        • Nu pratar vi om SKL’s hantlangare och då är det hårda puckar som gäller. Ber du om hjälp så får du inte mer än en tummetott. Det vet jag av erfarenhet. Lärare behöver ha en strategi fram till att de får hjälp, fram till att de får rimlig förändring av uppdraget etc. Enda lagliga vägen är att hålla fast vid ursprungsuppdraget tills det finns ett realistiskt alternativ. Detta kan dröja länge!

        • Jag förtvivlar över min hiskliga oförmåga när det gäller att uttrycka mig! Jag skrev:

          ”Om lärarkåren forsätter att avsäga sig denna möjlighet genom att sitta och vänta på att någon ska komma och ändra på saker och ting, genom att springa benen av sig för att uppfylla någon annans nycker, ständigt finnas till hands och bränna sitt ljus i båda ändar för att lysa upp andras tillvaro, då avsäger sig lärarkåren en möjlighet till den ökade status som så hett trånas efter”

          och det var kanske lite luddigt. Jag ska försöka formulera mig tydligare:

          Om läraren helt mesigt säger ‘ok då, jag får ingen hjälp, då struntar jag väl i att Kalle på grund av sin dyslexi inte alls kan hänga med i undervisningen, eftersom han inte kan läsa boken och jag inte vet riktigt vad man kan göra åt saken och kan inte försumma de andra eleverna för att sätta mig in i det’ är vi kvar där vi är nu, och Kalle kommer att förbli ohjälpt tills skolinspektionen uppmärksammar hans situation.

          Om läraren istället säger: ‘Som specialpedagogen förklarade, Kalle behöver talsyntes, läroboken inläst och ett skrivprogram med stavningshjälp (eller vad denne nu sagt) för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Enligt skollagens tredje kapitels tionde paragraf har han rätt till särskilt stöd i den omfattning han behöver för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Hur ser tidsplanen ut för detta?’ så har läraren tagit Kalles problem på allvar, och tillsammans med specialpedagogen satt igång den process som kommer att möjliggöra för Kalle att delta i undervisningen på sina egna villkor.

          Förstår du hur jag menar?

        • Jag kan hålla med om hela ditt resonemang och hur man ska säga. Jag säger bara att möter man en SKL hantlangare så hjälper det inte. Det händer ändå ingenting. Då måste man som lärare ha en metod att hantera situationen och det är att fokusera på det uppdrag man har.

          Det pratas i olika sammanhang om ”whistle-blowers”, det kanske skulle vara lämpligt med något sådant för alla de situationer när kommunerna försöker kamouflera istället för att göra något åt problemen.

        • Jag har läst och begrundat det Plura skrev flera gånger och gjort undersökningar med det som grund. Jag vidhåller att tjänstefel kan man göra om man avviker från sitt uppdrag och därigenom inte uppfyller exempelvis portalparagrafen.

          Arbetsgivaren har förstås alltid möjlighet att förändra uppdraget men så länge det inte har förändrats på ett sätt så att det är genomförbart för dig som arbetstagare har du inget nytt ansvar. Du kan förstås nästan aldrig vägra att ge särskilt stöd om arbetsgivaren lyfter ut något annat ur uppdraget och ger dig nödvändig utbildning.

        • Det sorgliga i slutändan med att möta en SKL hantlangare är att antingen arbetar man obetald övertid och knäcker sig eller också far elever illa. Pest eller kolera! Det är den verklighet lärare lever i på många skolor.

          Sen kan det förstås komma en EU betald PBL frälsare till skolan och se till att allt blir ännu sämre!

          Just nu är jag på en skola där uppdragen är ok, där man arbetar hårt och bara missar små saker. Jag har jobbat i den andra miljön och känner hela tiden oron för att SKL ska nå in och förstöra min nuvarande fungerande arbetsmiljö.

        • Det kanske bara är just idag det känns så hopplöst. Jag är på en bra arbetsplats där det inte finns någon risk att jag ska behöva arbeta som städerska eller sköta onödig dokumentation. Det är bara så långt kvar till lagens krav och det känns som att så många vill klaga på lärare när man redan känner sig otillräcklig.

        • En ny dag och nya krafter, att möta eleverna och så känns allt bättre.

          Jag är inte ett dugg maktlös, mitt sätt att agera påverkar många elever och det finns många trösklar som mitt kunnande passar för att hjälpa eleverna över. Jag kan tydliggöra mitt uppdrag och samverka med rektor och kollegor för att göra saker ännu bättre. Nu har jag också en strategi för att inte arbeta ihjäl mig.

  10. Pingback: Lärarlegitimationen och lärarens status | Kunskapsbloggen

  11. Det finns ett sätt att ta sig ur det gastkramande greppet som SKL har kopplat på oss. Det heter stöd varandras olika kamper. Vi lärare måste sluta med den sorgesamma självkritiken om vad som inte uppnås. Var och en måste istället satsa på att uppnå mesta möjliga utifrån sina förutsättningar. När vi får ett uppdrag så tydliggör vi det med en åtagandedefinition som är realistisk men inte feg och engagerar oss fullt i att uppnå dess mål, vi arbetar med kvalitet och mäter det vi gör. Vill arbetsgivare ändra uppdraget så ok men förändringar kräver tid om kvalitetsuppföljningen ska hinna med och det är en lagstadgad rättighet för lärare i och med nya skollagen. Vi låter oss inte luras bort från uppdraget utan visar alternativ till förändringar.

    Vi lärare kan uppnå så mycket och att SKL skiter i eleverna kan de få stå ansvariga för.

    • Jag håller helt med dig Plura. I natt höll jag på att snärja in mig i offermentaliteten igen.

      Att vara tydliga med hur vi tolkar våra uppdrag och att sen engagerat hjälpa många elever räcker mer än väl för att vi ska känna oss nöjda med det vi gör. Detta är något vi måste hjälpas åt med och stötta varandra i att det räcker.

  12. Pingback: Förvrängd och förvånad kommunikation « You're no different to me

  13. Pingback: Lärares ansvar « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s