Föräldraskap

Att vara förälder är inget man blir en gång för alla och sen är man det. Det är en process i ständig förändring, barnen växer och utvecklas, och föräldrarollen med dem. De flesta inser rätt snabbt att det vore ju rent absurt att förhålla sig på samma sätt till sin åttaåring som man gjorde när telingen var två, eller till sin sextonåring som man gjorde till sin åttaåring.

Och så en dag är barnet inget barn längre. Man vänder sig om för att säga något till sin tonåring och möter en vuxen man eller kvinna. Och trots att man själv är likadan inombords som man var ögonblicket innan är relationen till personen man har framför sig för alltid förändrad. Inte försämrad, inte förbättrad, inte förminskad eller förlorad eller något sånt. Bara förändrad. En relation mellan två vuxna människor är inte densamma som en relation mellan ett barn och en vuxen.

Det är ett svårt steg att ta. I en blinkning förväntas man förändra sitt sätt att se individen, världen, dennes plats i världen, och dennes plats i världen i förhållande till sig själv.

Men det är ett absolut nödvändigt steg att ta, och jag tror att den relation man har framför sig färgas i hög grad av hur man tar detta steg.

Någon, jag har glömt vem och blir väldigt glad om någon påminner mig, sa en gång att den stora tragedin är att barn växer upp och slutar vara barn, men att föräldrar alltid förblir föräldrar.

(som alla andra regler har den såklart undantag, men generellt så tror jag det stämmer ganska bra)

Relationen finns kvar, och föräldrarna förblir viktiga. Men inte på samma sätt.

Och det kan vara läskigt.

Men så värt det!

Annonser

4 tankar om “Föräldraskap

  1. Inte kommer det här med att barnen blir vuxna bara på en gång. Det var länge sedan min dotter tog ifrån mig bullarna och sa att jag skär så du inte skadar dig. Det är inte alls lika länge sedan sista gången som hon var riktigt liten och behövde en riktigt stor stark pappa för att världen var ganska tuff. Sen var hon snabb med att kalla honom lilla pappa för det är förstås dags att vara vuxen.

    Sen kanske vi ändå blir förvånade men ibland är det tillåtet att vara lite som strutsen.

    • Du pratar fortfarande om henne som ett barn, ser henne fortfarande som ett barn, det hörs tydligt i dina ord. Och inget fel i det, hon kanske fortfarande är ett barn, jag känner henne inte. Ögonblicket jag pratar om har inget med att skära bullar att göra, inget med vilka epitet barnen ger föräldrarna. Det är mycket större än så, men svårt att beskriva i ord för den som ännu inte upplevt det.

      Ha inte för bråttom dit, Jan, tids nog är ni framme och då hoppas jag, för bådas del, att du vågar förändringen.

  2. Är på inget sätt expert på frågan. Borde väl knappt få uttala mig, eftersom jag inte har några egna barn.

    Kan bara se på min egen relation till mina föräldrar. Den gick från att vara barn-föräldra relationen till vuxen-vuxen relation. Det som jag lite slarvigt brukar kalla att klippa navelsträngen.

    Ett intressant fenomen jag uppdagat, ju äldre min mor blir är hon i sin tur beroende av mig. Nästa som att gå tillbaka till barnstadiet på ett sätt fast omvänt när man närmar sig de 90.

    • Klart du får uttala dig, du har ju gedigen erfarenhet från området – som du säger, du har själv varit barn!

      Att klippa navelsträngen är nog en bra bild för fenomenet. Det handlar ju egentligen mer om förälderns synvända, när h*n plötsligt inser att personen jag pratar med faktiskt är vuxen och det kommer inte att gå över, än om barnens utveckling.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s