Förr i tiden gnisslade syrsor i sommargräset. Nu hoppar de tysta omkring. Svalorna lät också om sig förr i tiden, såvitt jag kan minnas var det ett slags svirrande pipande som ökade och minskade i volym alltefter hur de svingade sig över himlen. Svingar gör de än, men nu i andäktig tystnad.
Ja, om somrarna då, givetvis. Såhär års är knarrade snön förr i tiden. Nu är den rätt tyst. Jag är glad att isen på vattenpölarna ännu klirrar ystert när man kliver i dem.
Nu verkar det försvunnit ännu ett ljud. Förr i tiden lät det nämligen trevligt frågande när någon knackade på dörren. Idag var det alldeles tyst.
Och knackaren och den tillknackade möttes aldrig, eftersom ljudet försvunnit någonstans.
Det var mycket ledsamt.
You're no different to me 
Sorgset och vackert skrivet om tidens gång. Jag ska läsa denna för min mormor som också berättat för mig om detta (och tyvärr också har tinnitus)
Tack =)