Stress!

Sjuttiotalisterna håller på att klappa ihop, berättar konsulten i stresshantering, Tomas Danielsson, i en artikel i GP:

Just 70-talisterna är mest illa ute, menar Tomas Danielsson.

– De är mellan 33 och 38 år, har fina examina, har hunnit få barn, lägger stor vikt vid utseende och hälsa, är ständigt uppkopplade och nåbara. Stress och aggressivitet präglar hela dagen.

– De jäktar igenom frukosten, lämnar barnen på dagis, sitter i bilkö på väg till jobbet och dunkar knytnäven i ratten, hastar in på dagens sammanträde med uppdragna axlar, ska leverera på topp hela dagen. Sedan ska de hämta barnen, köra dem till olika aktiviteter. Och ovanpå det ska de pricka av alla sociala åtaganden.

Det däringa livspusslet, ni vet. Och så det där paradigmskiftet jag ständigt återkommer till. Vi gamlingar, vi växte upp i Saltkråkanvärlden. En på många sätt idyllisk tillvaro där gräset var grönt, himlen blå med små vita moln och man kunde dricka vattnet i bäckarna. Med framtidshopp och goda utsikter, med klara gränser och stora industrier där det alltid fanns jobb att få och kalla kriget på sin höjd var spännande spionfilmer.

Men tiden gick.

Sjuttiotalisterna växte upp i till en annan värld, och när det var dags för dem att börja etablera sig som vuxna var allt plötsligt annorlunda. Den värld de läst om i skolan, utbildats för och förberetts för att hantera och leva i försvann i det närmaste över en natt. Berlinmuren föll med ett brak som skickade svallvågor runt hela världen, kalla kriget töade hastigt bort och digital revolution och ekonomisk globalisering förändrade villkoren inom de flesta arenor.

Sjuttiotalisterna är de första som hanterar denna nya värld från början av sin yrkesverksamma karriär, och det tvingas göra det omgivna av oss från den tidigare eran, som tofflar omkring fullständigt övertygade om att allt är som det var. Att försöka hantera värderingar från en gammal värld i en tillvaro där förutsättningarna är helt annorlunda är stressframkallande, och till skillnad från tidigare generationer har de inga andra än sig själva att lita till, ingen annan har heller levt i denna värld innan.

Tomas Danielsson framhåller hur viktigt det är att man från arbetsgivarhåll också minns att det är människor, inte robotar, man har att göra med. Världen har förändrats, inte människorna i den:

– Ett exempel är kontorslandskap. Jag har sett många ställen där man ansett att det skulle effektivisera arbetet. I stället har man tagit ifrån människor koncentrationen och inbjudit till rollspel. Man går omkring och låtsas vara effektiv.

– På en sådan arbetsplats försvinner möjligheterna till de små pauser som är nödvändiga. Människan behöver två minuters total urkoppling av hjärnan varje timme, annars lär sig musklerna inte att stänga av kamp- och flykttillståndet. Det i sin tur medför värk i kroppen och sömnproblem.

Två minuters total urkoppling av hjärnan, och med tanke på stressnivån i samhället är det nog en absolut miniminivå så jag dubblar dosen:

39 tankar om “Stress!

    • Kanske misstolkar jag din ton, det är lätt gjort i skrift, när jag tycker mig uppfatta ett lätt avfärdande i din kommentar? Kanske menar du snarare att jo, och detta gäller de flesta av dem som föddes för sent för att få del av de dignande borden?

      • Nej det var inte mer än ett konstaterande att det här är ett återkommande problem.

        Återkommande problem kräver ofta andra sorters lösningar och är sällan mottagliga för snabbfixar.

        • Det förstår jag att du tycker, men halvkväden visa har den nackdelen att lyssnaren sällan uppfattar budskapet. Vad är det du vill säga?

        • Kommentarsformen ger sällan utrymme för långa sånger. Dessutom är det intressant med vilka vägar andras tankar tar om man bara startar en tanke och ser hur de vill fullfölja den.

        • ett ‘angrepp’? Jag ber om ursäkt, Jan, du tycks ha väldigt lätt att missuppfatta mina ord, jag ska verkligen försöka uttrycka mig tydligare framgent!

          Jag har själv den kanske lite anakronistiska vanan att anknyta till det som faktiskt skrivs i inlägget jag kommenterar till. Det leder till att jag försöker uppfatta hur andra kommentatorer, både de som kommenterar på det jag skrivit och det andra skrivit, knyter an till det som skrivits i inlägget, eller tidigare i kommentarstråden. När du då skrev om ‘snabbfixar’ tolkade jag det, kanske felaktigt, som att du anknöt till inlägget. Eftersom jag inte hittade anknytningen beslöt jag att det var bättre att fråga, och få den utpekad, än att grubbla förgäves.

          Förstår du ungefär hur jag resonerade?

        • Så bra.

          Kan jag då i gengäld få be dig också om att sträva efter att säga vad du menar snarare än att antyda och halvkväda visor? Det skulle underlätta kommunikationen enormt.

  1. Hon hade ju huhuhu satt foten bakoch fram…

    …och det var spårsnö och mankunde ju inte se åt vilket håll hon hade gått!

    En väldigt tidig och kär humorupplevelse.
    Tack!

  2. Vad blev det av revolten mot Luther? Ni gamlingar kommer väl ihåg debatten om hur vi skulle göra oss av med det lutheranska här i Sverige? För det känns värre nu än då och även om man inte talar om honom så svävar hans ande över oss än starkare.

    Och det låter lite som en händelse att vi idag måste ta till mindfullness för att klara oss mentalt i Sverige idag. Tyvärr brukar det bara rekommenderas till folk som redan blivit utbrända. Vi andra får kämpa och streta på.

    Lärarförbundet hade för några månader sedan en enkät där de frågade om raster och pauser. Pauser har jag inte sett sedan början av 90-talet, förutom min rökande kollega som ”går till skogen och träffar tomten” två gånger om dagen. Annars går arbetet i ett hela tiden och varje dag. Rasten går hyggligt, även om jag ibland gör ”små” saker då också. Att ha vilan är det som får ner min puls och mitt blodtryck en stund.

    • Jag tror den revolten är en generationsfråga – den yngre generationen har inte tid att revoltera, de har inga fikapauser när de kan prata med varandra om hur läget är utan springer, som du beskriver, tills de stupar.

      Det du skriver om din rökande kollega är viktigt – att gå ut och röka är ett legitimt sätt att ta en paus, att gå ut och ta lite luft och andas ett par ögonblick. Larmrapporter om hur allt fler unga börjar röka, är det egentligen rapporter om hur allt fler unga hittat det enda sättet att få hämta andan?

      Hur tänkte vi när vi byggde det här samhället, egentligen?

      • På tal om rökningen, så är det inte längre tillåtet i Stockholms stad. Men vad ska jag säga när en kollega vill ha en paus? Frågan är bara vad jag kan använda mig av. Toabesök på 15 minuter? 😉

        • Är det rimligt, någonstans på någon nivå, att du ska leta efter en ursäkt? Det är en rätt rubbad situation vi satt oss i, är det inte?

    • Den där rättigheten att ta en kvart 2 ggr om dagen finns av ett syfte. Vi blir starkare och presterar bättre om vi unnar oss detta. Det är precis som att eleverna aldrig får byta en bensträckare mot att sluta tidigare. De behöver bensträckaren.

  3. Morrica, det här är ett viktigt ämne. Jämför jag med min ungdom är tempot mycket högre i arbetslivet och mycket lägre i skolan. Lärarstudenter vittnar om låg takt, min son på KTH får lägga ner mycket tid på sina studier. Vi verkar ha ett samhälle där de flesta jobbar för mycket, resten jobbar för litet och få har balans i tillvaron och vi diskuterar knappt problemet, trots att konsekvenserna är allvarliga. Ett lågt tempo ger leda, en känsla av meningslöshet och bristande tillfredsställelse. Ett högt tempo ger stress, en känsla av otillräcklighet och bristande tillfredsställelse. Vi borde aktivt ägna oss åt att hitta den balanserade arbetsinsatsen där man mår bra och presterar optimalt.

    Du har argumenterat för att vi lärare själva ska vägra utföra sådant vi inte bör utföra. Men precis som Maths tar jag inga pauser och ändå hinner jag aldrig göra mitt jobb så jag själv är nöjd – ens nästan. Ge inte kommunen en Mercedes när de betalar för en Skoda, får man höra. Men det är inget roligt att vara en Skoda lärare, det ger stress det med.

    Jag vet inte hur vi tänkte när vi byggde det här samhället – för lite antagligen. Desto större orsak att tänka till ordentligt nu när vi har facit i hand.

    • Det är väldigt många lärare som upplever precis samma arbetssituation som du och Maths beskriver, och när man har det så finns inte utrymmet att ta det steg tillbaka och reflektera som behövs för att man ska kunna ändra på situationen. Hitta den där balanserade positionen, rensa bort de moment som bara stjäl tid och kraft och skapa utrymme för de där pauserna – utan att behöva börja röka.

      Egentligen borde det vara fackets uppgift, borde det inte? De har tid att titta, de har tid att reflektera, de borde jobba som illrar för att förbättra våra arbetssituation så att vi kan vara Mercedeslärare istället för plåtskadade taxibilar i en galen trafiksituation.

      • Fast där gå facket i motsatt riktning, efter vad jag kan se. Om man undantar tjatet om lönen, så driver Lärarförbundet i stort sett att vi ska jobba mer för att visa vår kompetens och därmed få högre status. Men det är en facklig fråga. Min lön och mina arbetsvillkor är det som jag kräver av en bra fackförening att de ska driva. Facket ska kämpa för att jag inte ska bli felaktigt utnyttjad Och här är kampen mot stressen något som jag vill se Lärarförbundet driva seriöst.

        • Ja. Och går de i fel riktning så sköter de inte sitt uppdrag. Då måste medlemmarna säga ifrån, tala om att detta med stressen är ett Viktigt Problem som måste göras nåt åt.

        • Jan, du ger röst åt en vanlig missuppfattning kring facket här, en missuppfattning som faktiskt ligger till grund för just det problemet vi lyfter här. Facket är ingen myndighet som gör saker åt dig, facket är medlemmarna som arbetar tillsammans helt enkelt för att, som Bamse brukar säga, många små tillsammans blir starkare än en stark.

        • Jag ber om ursäkt att jag var för otydlig, jag ska försöka förklara:

          Du talar om hur du ‘uppfattat Eva-Lis’ och om vilken strategi du tycker att hon förespråkar, som vore hon och möjligen hennes stab de som bure hela ansvaret för inriktningen på fackets arbete.

          Maths, däremot, pratar om vilka frågor fackföreningen ska driva, dvs sammanslutningen av medlemmarna som tillsammans arbetar för en rimligare arbetsmiljö.

          Kan du se hur din formuleringen placerar ansvaret långt ovanför den nivå där du kan påverka den strategi du har att rätta dig efter, i det här fallet Eva-Lis, medan Maths formuleringar placerar ansvaret lokalt, där han faktiskt kan påverka och ställa krav på strategins utformning?

        • Det handlade inte om att det är Eva-Lis som förespråkar en viss strategi. Det handlar om att hon är ansiktet utåt för åsikter som bör vara en sammanvägning av medlemmarnas. Jag följer hennes agerande för att få ledtrådar till vilka strategier medlemmarna vill ha.

        • Ah, ja, då misstolkade jag det du skrev. Kanske var det din formulering ‘hon förespråkar en sådan dålig strategi’ som vilseledde mig.

    • Det är klart man kan bli samhällspessimist när man ser hur utbildning bara sänks i status medan deltagande i Big Brother blir en merit. Det är klart att man som lärare kan tappa modet när kraven hela tiden höjs och möjligheterna beskärs. Jag är inte fylld av orealistiska förhoppningar om mycket bättre löner etc. men kaxar till mig med lite Taylor Mali attityd och mår bättre av att åtminstone inte gå omkring och skämmas för problem som är skapade av någon annan.

      • Gör du det, Jan.

        Jag tar för givet att du är insatt i mer av hans arbete än bara det mest cirkulerade verket när du talar om att ikläda dig hans ‘attityd’

        • Jag har läst och lyssnat på lite mer än ”What teachers make?” och ser en genomgående attityd kring engagemang i eleverna, betraktande av läraryrket som oerhört viktigt och att våga göra saker som lärare.

          Jag har dock ingen aning om vilken slags pedagogiska värderingar Taylor Mali har eller hur hans praktiska yrkesutövning ser ut. Det är bara attityden jag kan uttala mig om

        • Jag hoppas du sett hans ödmjukhet inför både sin yrkesroll, kunskap och inför lärande också, den är väl värd att låta sig inspireras av.

        • Ja ha han har en härlig ödmjukhet inför kunskapens oändlighet och att man genom att möta en enda elev redan är ute på djupt vatten. Han har också insett det som varit den stora grejen för mig dvs. att ditt mod räddas av att eleverna lyfter dig.

          Man ska vara ödmjuk inför de stora frågorna men det innebär inte att man ska låta sig bli trampad på. Det tror jag att Taylor visar tydligt. Han är en stor förkämpe för ”the Nobility of teaching”.

        • Jag är uppvuxen när du-reformen precis genomförts och man inte riktigt hade hittat formerna.

          När det gäller ödmjukheten, ska jag studera Morrica och se hur jag kan lära mig mer om den. 😉

  4. Pingback: Vi lever i ett stressande samhälle « Maths hörna

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s