Mellan hopp och förtvivlan

Strax efter klockan tre i natt kom jag hem. En stor del av dagen igår ägnades åt att sitta fast vid ett fält i Östergötland, betrakta en grupp kossor som eftertänksamt betraktade tillbaka, och vänta på att SJ-ledningen skulle besluta sig för hur problemen som orsakats av den fallna SJ-ledningen skulle attackeras.

De hade många idéer och förslag, och samtliga reläades vidare till oss av personalen på tåget. Vi fick hela tiden information om vad som hände, vilka direktiv tågvärdarna och lokföraren fick. De gick omkring i tåget, svarade på frågor, delade ut godis, mat, kaffe etc, hela tiden vänligt tålmodiga, trots att jag kan föreställa mig att de femtioelva olika beskeden de hela tiden fick var frustrerande att hantera. Det var ett ungt gäng som råkade jobba på just det tåget jag satt fast på, och vi hade ström större delen av tiden. Det gjorde stor skillnad, men störst skillnad gjorde deras genomproffsiga inställning. Vi blev ompysslade som vore vi deras favoritarvtanter hela bunten, och jag är inte säker på att de själva hann varken äta eller hämta andan.

Trots detta klagades det en hel del. Det ÄR frustrerande att inte komma fram, och man blir stressad när hela dagen går åt. Men varken tågvärdar eller stationsvärdar kan styra över dagistider, flygbolags regelverk eller vädret. De kan inte påverka underhållet av varken järnvägarna eller vagnarna, och de kan inte påverka vädret. Deras jobb, när systemet kraschar, är helt enkelt att göra det bästa av en besvärlig situation, och det gjorde de. Med råge.

När vi kom fram till Norrköping (för det gjorde vi ju tillslut) fick vi mer mat, bussar skrämdes upp från när och fjärran och vi föstes med vänlig, oerhört vänlig, men bestämd hand ombord och kom tryggt och ruskigt mätta hem.  Jag tror aldrig jag under en resa blivit erbjuden så mycket mat överallt hela tiden!

Min förtvivlan rör sig dels om de rykten som når mig om att det av någon anledning planeras NEDSKÄRNINGAR i underhållet av svenska järnvägar. Det måste vara ett missförstånd, det måste vara så att man ska satsa dessa enorma summor på ÖKAT underhåll. Allt annat är ju löjligt att ens tänka sig.

Jag blir också förtvivlad när jag ser hur illa människor uppför sig även i så ytterst milda krissituationer som den som vi på mitt lyxtåg befann oss i. Förtvivlad och orolig. Om vi inte kan klara av att ta emot den information vi får, samarbeta lite och sätta våra kränkta egon åt sidan i ett sånt här litet sammanhang, hur i hela fridens dagar ska vi då klara oss om det blir på riktigt?

Mitt hopp rör sig om att vi ändå kan resa oss, ta saker som de kommer och göra det bästa av situationen. Mitt hopp rör sig också om de unga människor som tog så väl hand om oss. Med såna i världen ordnar det sig nog även om världen råkar gå under lite.

5 tankar om “Mellan hopp och förtvivlan

  1. Morrica, tack för en målande och tänkvärd beskrivning. Slutsatsen efter den förra vintern verkar vara att så extrema förhållanden behöver vi inte vara rustade för, så blir det nog inte igen. Är det så man resonerar är det läge att tänka om och tänka rätt.

    När det gäller järnvägen blev det ett kraftigt ökat underhåll för 2010 jämfört med året innan och tanken var att man skulle återgå till ”vanlig” nivå, men det har man nu backat ifrån. Samtidigt undrar jag om ökat underhåll räcker? Vi borde inte ha ett system där små gubbar och gummor måste springa runt och tina upp tågväxlar. Kan vi inte lära av transsibiriska järnvägen eller några andra stackare som är vana att ha det så här jämt? Tåg måste väl för sjutton kunna gå fast det snöar och fryser?

    • Du kan ha rätt, det kan vara en slutsats man dragit. Så otroligt naivt!

      Det är klart tåg kan gå fast det snöar och fryser! Titta på Alaska, Sibirien, Japan, tågen går som… ja, som ginge de på räls!

      Det är klart att saker kan gå sönder, ledningar kan trilla ner, förr eller senare nöts allting ut. Finessen är att hålla en sån nivå på underhållet att man bytt ut delen innan det där ‘senare’ inträffar. Man sparar enorma pengar på att förebygga.

      Vädret igår var inte extremt besvärligt på något vis, det var en trevlig vinterdag, kossorna i hagen roade sig med att glo på det stillastående tåget, solen sken, det var vindstilla och omkring en halv decimeter snö. Det var lite halt, en bil sladdade ut i diket men lyckades backa sig upp igen medan vi stod där och väntade, men värre än så var det inte. Trots detta var vi två och en halv timme sena redan när ledningen föll – på grund av växelfel efter växelfel.

      Vi är i Sverige, det blir vinter. Varje år. Somliga år är det nästan bara is, andra år så kallt att älgarna huttrar. Somliga år är milda och nästan snöfria, men det blir vinter.

  2. Pingback: Sj Sj gamle vän « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s