Förvrängd och förvånad kommunikation

Jag skrev ett inlägg om hur jag ser dokumentation som kommunikation. Min egen dokumentation av mitt arbete ser jag som en kommunikation med mitt framtida jag, och jag vet att mitt framtida jag uppskattar den. Dokumentation av gemensamma aktiviteter ser jag som kommunikation till dels de som kommer att vara med nästa gång aktiviteten i fråga genomförs, vare sig det handlar om en utflykt, ett projekt, ett möte eller en resa; dels dem som av olika anledningar inte kunde delta men har behov av att ta del av det som tilldrog sig ändå.

Muntlig kommunikation har sina fördelar, den är snabb, enkel, flexibel, spontan, lättsam och miljövänlig, i synnerhet om de kommunicerande befinner sig i samma lokal, rimligt nära varandra. Fördelen är att i samma ögonblick som ett ord är sagt är det borta, så om man råkar uttrycka sig lite tokigt, eller tänka en tanke bara till hälften innan man säger den är det inte så farligt. Nackdelen är att i samma ögonblick som ett ord är sagt är det borta, och för den som i likhet med mig vet med sig att minnet är opålitligt blir det både stressande och nervöst om man förväntas förlita sig enbart på den muntliga kommunikationen. Risken att man har väldigt olika minnesbilder av vad som sagts och inte sagts är stor, och den ökar hela tiden med tiden. Om fler skall delges det man muntligen kommer överens om är risken att meddelandet förändras eller förvrängs nästan total. Många av oss har nog lekt Chinese whispers och kan minnas hur gräddtårta med vispgrädde hade förvandlats till skäggvårtan i Listlandet eller godståget kör genom natten innan meddelandet nådde den som skulle säga det högt.

I leken kan det bli vansinnigt roligt, i privatlivet gör det inte alltid så mycket om man minns fel eller glömmer, men i skolan kan det bli förödande för många. Inte bara för den som skulle fått ett specifikt meddelande, risken att det går ut över många andra är betydande. För mig är detta så uppenbart att det knappt behöver nämnas, ändå fann jag till min förvåning, när det lilla inlägget fick vingar och fladdrade iväg till en gren lite högre upp i cybersfären, att det här med att man skulle dokumentera inom skolan inte alls är så självklart, utan tvärtom väcker starka och upprörda känslor.

Att många lärare på många skolor idag har många arbetsuppgifter på sitt bord som inte har det minsta med deras faktiska läraruppdrag att göra vet vi. Jag pratar inte om utvecklingssamtal och elevsamtal, inte heller om rastvaktsarbete eller arbetslagsmöten utan om fastighetsskötaruppgifter och lokalvårdaruppgifter. Jag pratar om gardinstrykning, glödlampsbytande, golvsvabbande och snöröjning, om uppgifter som, även om de var och en för sig kan se små och enkla att utföra, sammantagna tar en ruskig massa tid. Jag har pratat om att lärarkåren måste, tillsammans och var och en för sig, säga ifrån, sakligt förklara varför det inte är i sin ordning att uppgifter som dessa tillåts ta tid från läraruppdraget, och sen faktiskt stå fast vid detta, även om det leder till ifrågasättande. Det är inte rimligt att läraren springer ner i källaren, letar halvtrasiga möbler och reparerar dessa för att eleverna ska få en trevlig klassrumsmiljö. Det är rimligt att skolan införskaffar och håller i skick trevliga möbler. Det är inte rimligt att läraren ska röja snö eller svabba golv för att eleverna inte skall riskera halka. Det är rimligt att kommunen anställer fastighetsskötare som har betalt och tid för just detta i sitt uppdrag.

Tycker jag.

Men jag blir under debattens gång varse att det är inte alla som tycker så, ty golvsvabbande och liknande arbetsuppgifter anförs som argument för varför det inte finns utrymme i dagens lärarvardag för den dokumentation som snart kommer att stå inskriven i skollagen.

Det förvånar mig. Vore det inte rimligare att prioritera bort möbelreparerande och glödlampsbyten för att få utrymme för dokumentationen, en del av läraruppdraget, istället för att prioritera bort denna del av läraruppdraget för att få utrymme för golvsvabbande och gardinstrykande? Inte för att lärare är för fina för att göra dessa uppgifter, utan för att de faktiskt inte har tid.

Tänker jag fel?

24 tankar om “Förvrängd och förvånad kommunikation

  1. Det är helt klart att vi bör kunna prioritera den dokumentation som är nödvändig för elevens lärande framför fastighetsskötaruppdrag.

    Den nya lagen ger oss dessutom en skön möjlighet att dokumentera det som är viktigt för att ständigt förbättra oss själva.

    • Bör kunna, ja, men görs det? Det finns ett drag av ‘man vet vad man har men inte vad man får’ i debatten, och fastighetsskötaruppdragen används frekvent som förklaring för varför man inte har utrymme för det här ‘nya’ i sin arbetsvardag, och uppriktigt talat bekymrar det mig.

      • Därför känns det ganska bra att ta avstamp i portalparagrafen kring elevers lärande och sedan prioritera allt med det som utgångspunkt.

        Nu har vi också rättighet att analysera vårt uppdrag och hur det ska förbättras. Vi bör följa Plura’s uppmaningar nedan.

        • Jag upplever att vi har fått en förstärkning av denna rättighet så att vi kan prioritera detta även när det är mycket annat.

          Att det har varit svårt att få tiden till detta är min förklaring till varför det inte gjorts tidigare.

        • Jo, att du anser att det har yttre orsaker och absolut inte ligger på lärarens eget ansvar, det har framgått med all önskvärd tydlighet i dina tidigare kommentarer.

        • Ja, jag anser att skolans mål och resurserna till den inte stämmer och lärare redan tar oerhört mycket ansvar och arbetar proffsigt med hög kompetens.

          Den här lärarpositiva hållningen får du att låta som att den vore ansvarslös. Det kanske är mer ansvarsfullt för en skola att vårda sina resurser och lyssna till dem i samband med förändringar.

        • Jag lägger inga ord i din mun, Jan, och inga på ditt tangentbord heller. Det intryck dina ord ger står du själv för, helt och hållet.

        • Det intryck mina ord ger dig har du också ett ansvar för. I en dialog har både sändare och mottagare ett ansvar. Det är förstås mänskligt att missuppfatta men förklarar mottagaren vad han eller hon avsåg är det ofta bäst för debatten att man fortsätter med det som utgångspunkt.

  2. Nej, det är inte fel. För hela debatten handlar också om att ni har en fel arbetsorganisation i dagens skola. Det är väl ordet dokumentation som fått kanalisera den frustration som finns.

    Därför är min uppmaning till förskola och skola att sätt er ned och lys igenom ert sätt att undervisa. Vad händer före, under och efter lektionen? Varför gör ni som ni gör idag och finns det bättre sätt att jobba. Alla tjänsteverksamheter jag genom åren varit inne i har haft storglädje av att sätt sitt arbetssätt under lupp när nya förutsättningar kommer.

    Nu har ni ett gyllene tillfälle med nya skollagen ta det.

  3. Du har inte fel! Det är precis som du säger, man minns olika, det är bra att veta vad som gick bra eller mindre bra sist, det är bra att veta vilka regler som gäller, varför ett beslut togs, att ett beslut togs(!), på vilka grunder, vilka deltog osv.

    Dokumentera för att dokumentera är fel och tar bara tid från annat och blir bara hyllvärmare. Levande och tydlig dokumentation av t.ex. ett åtgärdsprogram kan vara bokstavligen livsviktigt. Vad, vem, varför, hur, när …

    Dokumentation måste vara levande och uppdaterad. Då är den viktig. Men jag tror ibland att det bara skrivs för att det ska skrivas, så börjar man om med nästa protokoll, anteckning, utvecklingsplan eller likabehandlingsplan och glömmer utvärdering och uppföljning av de tidigare.

    • Det händer, och det är ungefär lika dumt som att inte dokumentera alls. Om ingen läser, och tar del av det som dokumenterats blir det inte mycket till kommunikation och då är hela vitsen försvunnen.

  4. Här har rektorer och arbetslagsledare en avgörande roll för att det är levande dokument. Därför ska alltid första punkten på dagordningen var uppföljning.

    När jag sitter ordförande i styrelser har jag den fula ovanan att öka stressnivån på styrelsmedlemmarna med att följa upp beslutade punkter i styrelseprotokollet. Lovar, slarvas först gången. Sedan är de medvetna om att jag kräver ständig utvärdering och avstämning för att vi ständigt ska förbättra oss utifrån givna beslut och krav.

    • Jag skulle velat skriva självklart, men jag vet att så inte är fallet överallt. Det är jobbigt och påfrestande att se sig själv i ögonen när man tittar igenom det gamla protokollet, och se hur långt man har kvar att gå.

      Men det är nyttigt, hur ska man annars veta att man går åt rätt håll?

  5. Morrica, jag vet aldrig vad jag ska skriva när du tar upp gardiner och glödlampor. Aldrig varit med om att lärare gör sådant. Det närmaste jag har kommit är att sopa golvet inför ett föräldramöte. Var är det lärare svabbar golv och röjer snö?

    • Snöröjningen läste jag om i en blogg jag bläddrade förbi bara häromdagen (jag minns inte vilken men ska försöka hitta den igen), golvsvabbandet ägde rum i mitt kommentarsfält (omtalades åtminstone där), glödlamporna och möbelreparationerna kommer från Christermagister, om jag inte minns fel, och gardinerna från en skånsk högstadieskola.

      • Det var väl Metabolism som hade en kommentar till inlägget Skolindicatorn om att svabba golv men jag tror i och för sig att det bara vara en av fler olika enstaka händelser av akut karaktär hon hade tagit på sig.

        Jag har stött på ganska många som gör sådant här relativt ofta men egentligen ingen som gör samma typ av syssla mer än någon gång. Då kan sådant som datorsupport etc. vara mycket mer efterhängset och vi är nog många som svurit över att ha blivit ”kopieringsapparatsexpert”

        • Jag hade nästan gett upp hoppet Jan (men bara nästan, jag tenderar att lida av en osedvanligt efterhängsen sorts optimism när det gäller sånt här) men det tycks som du börjar förstå, det är ju alldeles strålande!

          Det stämmer, det var en av Metabolisterna som skrev och onekligen kunde man få intrycket av det hon skrev att detta att lärare förväntas rycka ut och göra fastighetsskötaruppgiter är en rutin i den kommun hon arbetar, det har du också rätt i.

          Kom bara ihåg att även om det är dig själv du pratar om så har du själv tagit på dig uppgiften som t ex kopieringsapparatsexpert, det har inte bara blivit helt oförklarligt.

        • Observera att jag skriver om ”enstaka” händelser även om de är många. Din tolkning kan därför behöva modifieras avsevärt.

          Att vi har en gemensam syn och förståelse kring den viktiga kampen mot kringuppdragen syns nog redan i mitt första inlägg. Jag vill belysa hur lätt saker halkar in som något vi bara råkar göra för att rusta oss i kampen mot kringuppdragen.

          Har du funderat kring vilka uppgifter du har lätt att halka in på och göra? Kuratorsjobb, rektorsassistent, … ? Klarar du dig helt?

        • Vad jag faktiskt gör och inte gör i mitt dagliga arbete ventilerar jag inte här, detta är ett offentligt samtal och mina elevers integritet riskerar påverkas om jag skulle gå in på det här.

          Rent generellt kan jag ju påpeka, dock, att det inte handlar om att ‘klara sig’ eller ‘halka in på’. Det handlar om att vara medveten om vad man gör, och att vara medveten om varför man gör respektive låter bli att göra saker och ting.

        • Absolut att jag kan irritera mig över bisysslor och minskning av andra vuxenkategorier i skolan men det här är nästan inget problem på min nuvarande skola och fungerar faktiskt även hyfsat på de andra skolor jag känner till.

          I den här diskussionen känner jag mig väldigt fundersam kring huvuduppdraget portalparagrafen och den utmaning som det erbjuder. Detta känns som mer centralt, men här har jag känt mig lite ensam i att tycka att det i sig innebär en enorm utmaning. Normalsituationen är att man har 30 elever som man på 100 timmar ska hjälpa att klara ett antal mål som är svåra att uppnå för dem. Man gör avvägning mellan vilka utmaningar man ger dem, svårighetsgraden hos problemen, mängd stoff som ska gås igenom osv. Ifall man ger för stor utmaning hinner man inte hjälpa med alla frågorna som dyker upp och ifall utmaningen är för liten så hinner de inte uppnå de mål de behöver. Jag sitter ofta i situationen att jag har för många med mål som är väldigt höga för dem och hinner inte med portalparagrafen.

          I min vanliga diskussion med kollegor känner jag mig inte ensam med denna frustration. Är det någon mer här som upplever att det är svårt att lyfta många elever till höga mål?

        • Straxt ovanför här ställer jag frågan om det inte är så att vårt huvudproblem är att: ”det är svårt att lyfta många elever till höga mål” och att dokumentation och fastighetskötaruppdrag känns som frustrerande extra pålagor på ett uppdrag som i grunden är väldigt stort.

          Jag tror att vi alla ständigt tar många medvetna kamper för att begränsa vårt uppdrag och att de flesta lärare är ytterst medvetna i sitt sätt att bemöta det vi inte ska ägna oss åt. Det är på många områden vi behöver stötta varandra i att säga NEJ. Vi ska förstås inte sy gardiner och svabba golv men det kanske finns mer centrala frågor där vi också behöver sätta ner foten.

        • Det förbryllar mig hur du nämner dokumentation – ett verktyg i det pedagogiska arbetet – och fastighetsskötaruppgifter – extrauppgifter som inte har det minstaste med läraruppdraget att göra – i samma mening, som vore de kvistar på samma gren. Hur tänker du då?

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s