Morrica om pådyvlande överlöpare

Jag kommer oförhappandes att tänka på en gammal vits:

En son ber sin far om hjälp med läxan:

-Vad kallas det när någon går från vårt parti till det andra blocket?

-Det kallar man överlöpare.

Sonen antecknar noga, ber pappa kontrollera stavningen och ger sig sen i kast med nästa fråga:

-Vad kallas det när någon går från det andra blocket till vårt parti?

-Det kallar man att de kommit till insikt.

och slås av likheten mellan pappans sätt att beskriva världen och dagens skoldebatt kring metoder och arbetssätt. En inspiratör är en person som presenterar ett arbetssätt eller en metod som ligger tillräckligt nära det arbetssätt som mottagarna redan känner till. Presenteras ett arbetssätt som kräver synvända eller alltför annorlunda rutiner mot vad man är van anser man sig pådyvlade nya arbetssätt.

Jag ger mig själv i läxa att sträva efter att bara bli inspirerad, kritiskt granskande inspirerad men icke desto mindre inspirerad, istället för avståndstagande pådyvlad.

.

Annonser

7 tankar om “Morrica om pådyvlande överlöpare

  1. Skolan är ingen lekstuga, ingen experimentverkstad, vi arbetar med människors liv och har ansvar för de förändringar vi inför, de påverkar. Läkare tar inte bara in nya metoder utan de utsätts för fortsatt testning och anpassning, nya mediciner har en lång väg innan de används. En professionell yrkeskår inser att de måste ha haft möjlighet att införliva nya metoder om det inte ska bli katastrof. De nya metoderna under de senaste 20 åren har inte lyckats åstadkomma några positiva kunskapsresultat i genomsnitt. Det är nog bra om vi säger nej till den ”Nya matematikens” efterföljare.

      • Tack för möjligheten att bjuda på en polarisering till ditt inlägg.

        Diskussionen om vad som är bra förändringar och inte behöver börja föras mycket mer gediget. Det är dags att börja göra upp med ”kvacksalvare” så att de riktiga förbättringarna får plats.

        Jag som betraktas som en överoptimistisk man som tar in andras nya idéer allt för lätt kan dessutom behöva balansera min personlighet med gedigen erfarenhet av kvalitetsarbete.

  2. Morrica, jag både håller med och inte. Det finns en tröghet och en rädsla för det nya hos oss alla. Den har vi på gott och ont. Nytt är inte automatiskt bra, men att gå på rutin i gamla trötta hjulspår är inte heller bra. Jag har sett minst lika mycket okritiskt anammande av nytt som den förändringsovilja du beskriver. Vissa som är förändringsovilliga där jag jobbar nu är fantastiskt duktiga och uppskattade lärare. De kanske tänker, varför ändra på ett vinnande koncept? Själv förändrar jag min undervisning hela tiden, men jag vill göra det litet i taget efter eget huvud, ständigt twitchande och tweakande. Precis som jag aldrig lagar mat efter recept. 🙂

    • Nytt är inte automatiskt bra, men det är inte heller automatiskt dåligt. Det sker så mycket i samhället nu, både i skolan och på andra håll, saker och ting förändras medan vi tittar på dem, perspektiven förskjuts, horisonterna glider iväg. Det som bekymrar mig är den som rutinmässigt förkastar det nya, den som vägrar släppa det gamla av princip och betraktar allt nytt som något som läggs till det gamla, inte något som ersätter det som tjänat ut.

      Att okritiskt anamma allt nytt bara för att det är nytt är dumt, att hålla fast i det gamla bara för att det känns invant utan att reflektera över det är lika dumt det. Ungefär det var vad jag ville säga med den gamla vitsen.

      Kanske har den också tjänat ut och borde fått stanna i källararkivet.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s