Jag har vid några tillfällen försökt beskriva hur jag ser på hela den olyckliga situationen med lärare som springer som skållade troll på de svenska skolorna, ständig i en känsla av att inte räcka till allt medan kunskapsnivåerna tycks sjunka allt djupare. Jag har försökt beskriva min syn på hur lärarna själva, tillsammans och var och en för sig, måste stanna upp, ta ett steg tillbaka och ta kommandot över sin situation. I november skrev jag:
Lärare måste börja ta ansvar för sin egen situation. Att tvätta gardiner ingår inte i jobbet. Att svara i telefon på kvällstid ingår inte heller i jobbet. Vi har ingen jourtjänstgöring i våra tjänster. Vi måste, själva, på egen hand och av egen kraft, börja prioritera bland de arbetsuppgifter vi utför. Det som inte ingår i jobbet måste vi våga lämna därhän. Kanske förblir det ogjort om vi inte gör det. Världen går inte under av otvättade fönster. Kanske blir det gnäll och klagomål, kanske blir vi rent av tillsagda att göra uppgifterna ändå. Då måste vi våga stå på oss, förklara med lugn och stadig stämma att nej, detta ingår inte i mitt arbete.
Jag har försökt uttrycka mig tydligt, men har inte lyckats, att döma av responsen i kommentarsfältet. Så låt mig försöka en gång till. Lyckas jag inte den här gången heller lovar jag att överväga att ge upp försöken.
Så, jag tänker såhär:
Forskningen är enig – den faktor i skolan som är mest avgörande för om eleverna lär sig mycket, lite eller inget alls är läraren.
Den, vars samlade erfarenhet av skolan består i att en gång i tidernas gryning varit elev i en, i en tid då det rådde radikalt annorlunda förhållande gentemot vad som råder idag, en annan skollag, ett annat betygssystem, en annan huvudman, kan ha en aning luddig uppfattning om vad det faktiskt innebär att vara lärare.
Detta kan innebära att denne, i ren okunskap, försöker lägga på lärare uppgifter som inte alls hör hemma i läraruppdraget. Det kan också innebära att denne, fortfarande i ren okunskap, tycker att lärare bara glider omkring hela dagarna och sen, helt orättvist, får hur långa sommarlov som helst.
Det är lärarnas ansvar att rätta till dessa missuppfattningar. Det är lärarnas ansvar att tydliggöra vad som faktiskt ingår i lärarens uppdrag, och vad som ligger utanför. Om inte läraren gör detta kommer ingen att göra det åt läraren. Inte arbetsgivaren, som ofta är den som sitter i okunskapen och tycker en massa. Dessvärre tycks inte heller lärarfacken vilja ta del i denna upplysningsprocess.
Det ligger också i lärarens ansvar att vid behov säga att nej, den uppgiften du vill ålägga mig nu, den ingår inte i mitt uppdrag. Det ingår inte heller i mitt uppdrag att leta reda på den personen vars uppdrag det är att ta sig an uppgiften i fråga.
Vad som ingår i lärarens uppdrag står att läsa i styrdokumenten. Man får inte lägga till och dra ifrån som man har lust, utan detta är det uppdrag man åtager sig att utföra om man tackar ja till en lärartjänst. Skulle man som lärare börja lägga till och dra ifrån lite utifrån tycke och smak drabbar det i första hand eleverna. Och jag kan inte tänka mig att det finns något som helst juridiskt stöd för att göra detta, att dra ifrån och lägga till som man behagar.
Jag kan ha fel, kanske finns det, kanske kommer det till och med att finnas i den kommande lagen. Det är i så fall ännu en gång eleverna som drabbas, och jag hoppas att lärare runt om i landet tar sitt uppdrag på tillräckligt stort allvar för att inte utnyttja denna eventuella lucka i lagen.
Kom ihåg vad jag sa först: läraren är den faktor som avgör om eleverna lär sig något eller inte. En kass lärare kan aldrig vägas upp av aldrig så fina lokaler, fantastiska läromedel eller gudomlig skolmat. En bra lärare kan väga upp betydelsen av usla lokaler, sönderfallande läromedel och tråkig snålt tilltagen skolmat.
Så viktigt är lärarens uppdrag. Så avgörande. Därför måste det tas på största allvar. Därför måste läraren ta sitt ansvar och klargöra vad som ingår i uppdraget och vad som inte gör det.
Har jag lyckats förklara hur jag ser på saken? Jag hoppas det.
You're no different to me 
Jag blir så glad att du lyfter fram elevens rätt till utbildning och en bra sådan. Jag blir så glad att du lyfter fram rättssäkerheten i skolan. Jag blir så glad att du lyfter fram hur mycket en bra lärare betyder.
Det som oroar mig är när så mycket ansvar läggs på läraren att tiden inte räcker till för att sköta uppdraget maximalt, när läraren på grund av detta tvingas prioritera, fast han eller hon inte borde behöva göra det.
Det är mitt ansvar som lärare att ge eleven en så bra undervisning jag kan inom ramen för vad som är möjligt och det är arbetsgivarens ansvar att avsätta tid så att jag hinner dokumentera tillsammans med eleven, ha coachade mentorssamtal varje vecka såsom Christer har eller sitta på viktiga klasskonferenser. Balansen mellan dessa olika delar i lärarens uppdrag är inte alltid självklar och med upp till 32 undervisningstimmar i veckan på grund av att undervisningstimmar går bort perioder då eleven är på praktik, så är det svårt att få tillräcklig tid att kontinuerligt kommunicera med eleven och då menar jag utanför lektionstid. Visst kan jag planera långsiktigt när eleverna är på praktik, men den värdefulla tiden tillsammans med eleven är svår att få igen.
Jag vill också tillägga att jag talar utifrån en gymnasielärares verklighet och utifrån undervisningen på ett praktiskt program.
Jag kan såklart inte uttala mig om just din situation, utan jag pratar rent generellt:
Arbetsgivaren kommer inte av sig själv att ändra på något. så länge arbetsgivaren uppfattar att det fungerar på ett sätt som passar arbetsgivaren. Det faller på lärarnas ansvar att visa och berätta både hur arbetet borde läggas upp istället och varför.
Men inte nödvändigtvis den enskilda läraren. En ensam lärare riskerar tvärtom att uppfattas som en gnällig bråkmakare och kan komma att mötas av argument som ‘ingen annan klagar’, ‘alla andra får det att fungera’. Många av oss har läst Bamse, och kanske minns vi sens moralen om hur många små blir starkare än en stor. Det gäller i skolan också – det finns (bör finnas?) fackliga representanter på varje arbetsplats, och vi har flera lärarfack. Det är en väg att gå.
Min avsikt är inte att lägga sten på enskild lärares börda. Jag vill snarare försöka visa på hur vi inte är hjälplösa offer för en omöjlig situation, utan en kapabel yrkesgrupp som är fullkomligt avgörande för samhället.
En bra sammanfattning av varför vi måste ta så allvarligt på att avgränsa lärares uppdrag. Ifall man missköter uppdraget så bryter man mot lagar och förordningar och det finns ingen möjlighet att skylla på något, det kvittar om rektorn blev glad över gardinerna, den administrativa hjälpen, etc. Alla lärare måste ta ansvar för sitt uppdrag i första hand och se till att det avgränsas så att det kan genomföras.
Jag har dock två invändningar mot inlägget kopplade till arbetsuppgifter som är direkt relaterade till elevens behov och det som föreskrivs i skollagen. När jag diskuterar med högstadie- och gymnasie- lärare så är min erfarenhet att de pressas över de 45 timmarna av rent elevrelaterade arbetsuppgifter och jag tror att något liknande kan gälla andra lärarkategorier.
1. Lärarens uppdrag pekar in mot skolans styrdokument och det är alltså bara i andra hand bindande för individens ansvar. Uppdraget är definierat till att vara 45 timmar och det ingår inte i individens ansvar att ta på sig något utöver 45 timmar. På denna punkt upplever jag alltså att du missförstått det juridiska läget. Det här inlägget tydliggör detta: http://janlenander.wordpress.com/2010/10/25/svallande-arbetsborda-ar-arbetsgivarens-ansvar/
2. Det är mycket mer fatalt för en organisation och de som har behov av den att någon misslyckas, bränner ut sig och blir sjuk än att individer avgränsar sina arbetsuppgifter. I en organisation som drabbas av överkrav är det därför extra viktigt att individer avgränsar sina arbetsuppgifter så att det som inte täcks in blir tydliggjort och kan åtgärdas på en överordnad nivå. Vi lärare måste inse att vi inte gör skolan och eleverna en tjänst genom att pressa oss och ta på oss mer än det som täcks in av 45 timmar och detta gäller även om det är viktiga elevbehov det handlar om.
Jan, jag är inte förvånad att du har invändningar, och att din misstolkning av det jag skriver än en gång bygger på min oförmåga att uttrycka mig tydligt. Jag ska försöka förtydliga så att du förstår:
Om lärarens arbetsuppgifter inte ryms inom den betalda arbetstiden är det lärarens ansvar att påtala detta för rektorn, i bästa fall med stöd av det lokala facket. Kanske har läraren schemalagts på för många lektioner, kanske är mentorsuppdraget för omfattande, kanske behöver en speciallärare gå in och hjälpa vissa elever i högre grad, kanske är det elevvårdsteamet som bör träda in. Orsaken varierar, men lösningen är ALDRIG, Jan, att jämka på elevernas rättighet till en god utbildning.
Förstår du hur jag menar?
Dina invändningar är inte invändningar mot det jag faktiskt skriver, de är invändningar mot en tankevärld där allt förblir som det är nu. Jag vet att det är lättare att tänka sig att allt förblir, och det nya bara läggs till det gamla, men det jag försöker ge uttryck för är att om det gamla inte fungerar är inte lösningen mer av samma sak, utan slå in på en annan väg.
Vi är överens om att lärare har en självklar informationsskyldighet när de inte kan uppfylla det uppdrag de tagit på sig. Därutöver anser jag att de har en moralisk skyldighet att rapportera alla situationer de upptäcker där elevers rättigheter inte uppfylls. Lärarkåren borde också tillsammans ta ansvar för att driva allvarliga fel till en lösning men i det arbetet är det viktigt att ha med sig kunskapen att rektor är ensam om att ha helhetssnsvaret.
Jag anser att följande är en ren utopi: ” men lösningen är ALDRIG, Jan, att jämka på elevernas rättighet till en god utbildning.” eftersom SKL ju redan sparat så mycket på skolan att det inte finns någon chans att uppnå detta för alla elever inom överskådlig framtid. De lärare som försöker knäcker sig bara och skapar en sämre situation för eleverna.
Ok, Jan.
Jag ger upp.
Uppenbarligen besitter jag inte förmågan att uttrycka mig, vilket är olyckligt eftersom jag då och då undervisar i just kommunikation.
Jag låter ämnet falla.
Ärligt talat, jag ser inga problem med din förmåga kommunicera din inställning. Du avslöjar däremot tydligt att du inte ens beaktar möjligheten att jag skulle ha rätt i något av mina två påståenden. Det juridiska läget när det gäller mitt påstående 1 borde annars vara ganska lätt att undersöka. Du skulle nog upptäcka att jag har rejält torrt på fötterna.
Påstående 2 skulle däremot leda in i en mycket djupare strategisk politisk diskussion. I och med att du vill lägga in en dynamisk dimension av icke specificerade nya metoder etc. så är det mycket svårare att demonstrera att även detta påstående är korrekt. Även under, eller i synnerhet under förändringar av skolan skulle elevbehov riskera att bli ett Svarte Petter spel om inte lärarna avgränsar sina uppdrag hårt.
Det som jag citerat av dig ovan låter som något ytterst medkännande och engagerat vilket stämmer med min bild av dig som person. Tyvärr är jag rädd att om många lärare tänker som du så har vi lagt grunden för ett mycket cyniskt spel med elevernas behov och vår egen hälsa.
Jan, när du börjar upprepa det jag sagt, om och om och om igen, och presentera det som en djupsinnig invändning mot det jag precis sagt, finns det ingen annan väg att gå än att inse att jag inte besitter förmågan att formulera mig så att du kan förstå vad det är jag säger.Det gläder mig att du i någon liten mån tagit till dig av det jag sagt, men det är dags att inse att vi inte kommer längre än såhär.
Jag kan helt enkelt inte uttrycka mig tydligare i den här frågan, och det räcker inte till för att nå fram till dig.
Morrica!
Jag tror min poäng är just att skoldebatten ibland är för allmän. Jag förstår självklart att ditt inlägg ska förstås på ett allmänt plan, men jag lyfter medvetet fram situationen på min skola som exempel på hur komplex frågan om lärares arbetstid är och hur möjligheten att disponera tiden kan se ut specifikt på en viss skola, med en viss typ av elever och med en viss inriktning. Här handlar det inte om arbetstiden i sig utan om hur och när tiden kan utnyttjas.
Eleven har självklart rätt till sin garanterade undervisningstid och eleven har också rätt till sin praktik, en rättighet som för övrigt kommer skärpas med den nya programinriktningen. Jag som lärare är naturligtvis skyldig att undervisa ett visst antal timmar som arbetsgivaren i sin tur kan förlägga över läsåret. Konsekvensen blir då att perioder när eleven är på skolan är schemat fullspäckat, vilket skapar problem när jag vill bygga upp relationer med mina elever, skriva åtgärdsplaner tillsammans med eleven eller på andra sätt coacha mina mentorselever. Merparten av all dokumentation ska ju kommuniceras med eleven och ibland också föräldern.
Det gläder mig så att både du och Jan lyfter fram elevens rättssäkerhet. Vi får inte glömma att om Lärarfacken lyckas förbättra lärares arbetsförhållanden kommer det också gagna eleven. På så vis hänger lärares fackliga arbete samman med skolpolitiken. Detta jämte en skollag med tydliga ansvarsområden tror jag i förlängningen kommer leda till förbättringar för såväl lärarkåren som eleverna. Jag ser ljust och hoppfullt på framtiden.
Det gläder mig att du ser så hoppfullt på lärarfacken. Jag tror de kommer att profilera sig tydligare mot varandra inom en inte alltför snar framtid, vilket förhoppningsvis kommer leda till en tydligare debatt om lärares arbetsvardag.
Jag förstår att situationen på den sorts skolor du beskriver är lite snårigare att reda ut än situationen på en skola där eleverna befinner sig i klassrummen var dag. Samtidigt vet jag att elever ofta uppskattar längre perioder av respektive praktik och skola, så att de känner att de har tid att komma in i rutiner. Kanske är det så att skolåret behöver läggas om, med fler veckor och kortare dagar för att få till ett luftigare schema, t ex.
Jag delar din optimism inför den kommande skollagen.
Tyvärr har du nog rätt när det gäller lärarfacken….
Praktikperioderna är sååå viktiga och mycket mycket uppskattade av eleverna. Dessutom leder de ofta till anställning efter skolans slut. Jag är verkligen inte emot praktik, tvärtom. Jag tror precis som du på en annan helhetslösning. Fram tills dess får man väl fortsätta trolla med knäna så gott det går. 😉
Det är just det där knätrollandet vi måste bli av med. Hur tänker du själv kring upplägget? På vilka andra sätt skulle man kunna lägga upp ditt arbete så att du slipper trolla med knäna, slipper känna att du inte alltid hinner bygga relationerna till eleverna som du skulle vilja etc? Vad skulle behöva ändras?
Tyvärr för jag tror motsättningarna även kommer så split.
Tror du? Jag tror tvärtom – det kommer att bli lättare att bevaka medlemmarnas intressen utan att trampa på varandra om man inte försöker täcka in hela det spektra som finns under paraplybegreppet ‘lärare’ på en gång.
Pingback: Avgränsa läraruppdraget, det är viktigt för eleverna | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Jag kände att det skulle kännas bra att sätt punkt i den här debatten med en egen slutsummering av min ståndpunkt om det fördelaktiga i att under alla omständigheter avgränsa uppdraget till de avtalade 45 timmarna.
http://janlenander.wordpress.com/2010/12/14/avgransa-lararuppdraget-det-ar-viktigt-for-eleverna/
Så utmärkt, kanske kommer t ex Bombadill in och kommenterar så kan diskussionen äga rum där istället. Jag är uppriktigt ledsen över min bristande förmåga att uttrycka mina tankar kring detta, kanske lyckas du bättre.
Du har inte misslyckats med att kommunicera dina tankar till mig och jag har njutit av att lära känna din strategi på djupet. Den är inte så långt från min. Det känns lite sorgligt att jag inte kunnat bjuda tillbaka med kommentarer som du kunnat uppskatta och ha nytta av. Jag är dock inte lärare i språk utan får inse att det är ett område där jag ligger efter. Tack för en debatt jag haft mycket glädje av.
Det har mindre med språklig nivå och mer med perspektiv att göra, men det är som det är med den saken.
Jag tror inte jag har lyckats förmedla likheterna i perspektiv utan det har bara låtit som en upprepning för dig. Den här torra naturvetaren känner det som att du inte ens tror honom om att ha en inre glöd när det gäller läraruppdraget. Du har ett spännande perspektiv på lärarrollen så tack igen för att du tagit dig tiden att debattera med mig.
Jag har framför allt ett rätt krävande perspektiv på lärarrollen. Lärarrollen innebär en myckenhet makt, och den som har makt måste ta större ansvar för situationen, ty konsekvenserna av ett bristande ansvarstagande går ut över andra, i det här fallet eleverna. Jag är medveten om att det inte alltid känns så lockande att ta till sig.
Ja, de lärare som känner sig maktlösa har nog svårt att förstå ditt perspektiv.
Eller tvärtom
Intressant synvända att fundera på.
Jag tycker den här diskussionen är värdefull och viktig och du om någon formulerar dina tankar mycket väl och klokt. Jag hoppas innerligt att mina kommentarer inte uppfattas som ett allmänt gnäll utan som ett problematiserande av lärares arbetstid för att kunna ta avstamp till många härliga kreativa lösningar. Mina kommentarer får heller inte uppfattas som att jag inte har några bra relationer till mina elever, för det har jag verkligen. När jag pratar om prioriteringar pratar jag om var jag prioriterar att lägga tonvikten och inte att jag prioriterar bort viktiga delar i uppdraget. Jag har många idéer på förbättringar Morrica, men vill inte gärna diskutera min arbetsplats mer ingående här. De idéerna kommunicerar jag redan med min arbetsgivare.
Däremot tror jag att mitt ”problem” säkert delas av andra lärare på praktiska program. Jag ville nog bara bjuda lite på min vardag. Det finns alltid lösningar såväl kortsiktiga som långsiktiga, en del kan man påverka direkt själv och när det gäller andra lösningar är man mer beroende av andra.:-)
Ah, nej, absolut inte, jag uppfattar dig snarare som reflekterande och, som du själv också säger, problematiserande. Jag tänkte inte just din specifika arbetsplats i min fråga utan mer, som du säger, generellt på praktiska program.
Det är ju faktiskt så att arbetet på ett praktiska program med perioder av praktik skiljer sig på avgörande punkter från arbetet på ett teoretiskt program med kontinuerlig kontakt med eleverna. Som lärare arbetar man med nödvändighet inte likadant, det är inte så enkelt som att göra en likadan planering som på ett teoretiskt program och pausa den när eleverna går ut på praktik, utan man måste tänka på ett helt annat sätt.
Det finns ett perspektiv på lärarrollen och dess ansvar som innebär en kamp för elevernas rättigheter. Där ska vi ställa oss upp på barrikaderna och slå ner minsta försök att lägga på oss något som inte tillhör yrkesrollen. När det gäller vaktmästarsysslor ska rektorn få veta att h*n lever om h*n så mycket som knystar om detta. När det gäller elevens rättigheter ska vi däremot aldrig backa en millimeter, utan hitta lösningar för alla elever som vi undervisar eller på något annat sätt får ansvar för. Vi ska vara ödmjuka i att det är ett stort gemensamt projekt och att de riktig starka lösningarna finns i gruppen, samarbetet och att stärka skolledarna i deras roll som pedagogiska ledare. Vi ska däremot aldrig släppa ansvaret för eleven och elevens rättigheter.
Jag saluterar alla lärare som tar sig an denna utmaning. Ni kommer att bli hjältar på vägen till framtidens skola. Jag blev nedskjuten från barrikaden och slickar fortfarande mina sår och ägnar mig åt att skydda min egen tillvaro men jag är på er sida i kampen för att alla elever ska få en bra svensk skola.
Ett läraransvar direkt mot vår fina skollag är verkligen något att vara stolt över.
Lugna dig, D’Artagnan, det är skola, inte krig, vi pratar om. Risken med ett alltför bataljorienterat förhållningssätt är att oavsett vem som vinner och får utropa sig till hjälte blir det slarvsylta av dem man säger sig slåss för. Och det är inte riktigt optimalt, inte sant?
Jag tycker D’Artagnan är så inspirerande även om Dumas visar på baksidorna av hjältetillvaron också. Min pappa hade ett enormt mycket stillsammare sätt att ta sig an saker som jag ibland försöker lära mig av. Absolut att det för elevernas skull är viktigt att betona den ödmjuka inställningen till det stora gemensamma uppdraget.
I min dagliga verksamhet har jag en mycket mer tillbakadragen inställning än jag ibland använder i bloggvärlden. Jag har haft min dust med maktens män och den innebar att jag och eleverna blev överkörda med den stora ångvälten. Det kommer att dröja länge innan jag vågar resa mig igen men jag vill absolut inte vara den som hindrar någon annan.
Det var säkerligen en traumatisk upplevelse. Kommentarsfältet till en blogg är inte platsen att bearbeta detta på, men kanske kan du få några tankar om hur du ska göra för att nå större framgång nästa gång. Skriv ett inlägg på din blogg om den saken, isåfall, så kommer jag dit och läser.
Tack.
Pingback: Hemska tanke? « metabolism
Pingback: Vi lärare ska ta ansvar men också undvika det | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg