Lärarna, lönen och potatissäckarna

Jag kan inte svära på att så är fallet, men det sägs att detta är en alldeles sann anekdot:

Detta tilldrog sig på den tiden när bönderna sålde sina varor direkt till lanthandlare, utan omvägen över grossister eller koncerner. Den nye lanthandlaren i Svinarp (för att inte genera efterlevande till denne lanthandlare om det skulle falla sig så att anekdoten är så sann som det sägs talar jag inte om vilket samhälle det egentligen rör sig om) gjorde sig raskt känd för sin snålhet, på pengarna han betalade för böndernas varor drog han av för jorden på potatisarna, blasten på morötterna och var inte mjölkkrukorna så fylla att de nästan svämmade över drog han av för det också.

Bonden Per Olsson (hette i verkligheten, om det nu var verklighet, något helt annat men för anonymitetens skull döper jag om honom efter bonden i visan) var känd på bygden för sin klokskap. Många som irriterade sig på lanthandlarens snålhet såg till att göra sig ärende till hans bod när det blev dags för bonden Olsson att göra sin första leverans för hösten. Han om någon skulle kunna prata lanthandlaren till rätta!

Eftersom lanthandlarens rykte nått bonden Olsson hade han satt sina barn att borsta potatisarna innan de fyllde säckarna. Här fanns ingen jord att dra av för, och det visade han lanthandlaren när denne granskande kvalitén innan vägningen tog sin början.

-Då ska vi se då, jaha minsann, inte mindre än etthundra tio kilo prima potatis, jo, man tackar. Femtio öre per kilo ger femtio fem friska kronor. Jag drar av fyra kilo för säckarna, så Olsson ska ha femtio tre kronor.

Han räknade upp pengarna, räckte över dem till bonden Olsson, de skakade hand och lanthandlaren, som minsann hört om bonden Olsson också och i hemlighet oroat sig lite för mötet, sken som en sol.

-Ett nöje att göra affärer med Olsson!

-Detsamma, Bengtsson, sa Olsson (egentligen sa han ett annat namn men som jag förklarade ovan mörkar jag det), böjde sig över potatishögen och började hälla ut potatisen på golvet.

-Men vad tar ni er till, karl! Jag kan inte ha potatis över hela golvet!

Bonden Olsson fortsatte lugnt med vad han höll på med:

-Tja, eftersom Bengtsson inte betalat för säckarna tar jag hem dem igen.

Denna lilla anekdot berättar jag inte i första hand för att roa, även om det gläder mig om den framkallat ett leende eller två. Nej, i första hand vill jag visa på konsekvenserna av många kommuners agerande i den stora, viktiga fråga de fick ansvar för 1994. Precis som den snåle lanthandlaren genom att satsa mer på kortsiktiga vinster försökte tjäna mer pengar på varorna än vad fadern på sin tid gjort genom att bygga långsiktiga, hållbara relationer, har kommunerna, som visades i artikeln jag länkade till i morse, dragit av för både morotsblast, säckar, krukor och jord när de satt lärarnas löner. Och lärarna har funnit sig, inte bara i avdraget utan också i att, utan prut eller extra betalat, ofta nog utan ens ett enkelt, gratis, tack, bära in varorna i förrådet och stuva dem prydligt.

Jag vet inte vad ni tycker, men vore det inte idé att börja ta hem säckarna om de inte betalar för dem? Vi kan återanvända dem, istället för att betala lanthandlarn ännu mer för att köpa nya nästa år.

4 tankar om “Lärarna, lönen och potatissäckarna

  1. Jag tycker fortfarande om att gnola på ”Per Olsson han hade ….” och nu njuter jag av möjligheten att se den praktiska tillämpningen av hans agerande i skolans värld. Är det någon kommun som försöker gömma problemen i någon säck och så upptäcker de att säcken ägs av oss lärare.

  2. Ping: Snart jul för alla otäta lärare « enligt O

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s