Kan ni föreställa er att vi faktiskt vant oss vid att krossad extremitet inte räknas som tillräcklig orsak för sjukskrivning? Att människor som är dödssjuka nekas sjukpenning? Att kroniskt sjuka med konstant värk räknas som arbetsföra? Att försäkringskassan kräver dödsboet efter en trettonåring på 250 000 kronor?
Att vi, som samhälle, accepterar att det sociala skyddsnätet monteras bort bit för bit, och de svaga, sjuka faller som stenar rakt ner i ingenting.
Är vi nöjda med denna grad av grundtrygghet? Blundar vi och vänder ryggen till när de faller, och hoppas och ber att det inte är vår tur nästa gång? Det förefaller mig lite vanskligt.
Vad går härnäst? Pensionerna?
Omöjligt är det inte.
.
You're no different to me 
Pingback: Tyskland är en ekonomisk bromskloss « Nemokrati
Är det människors förmåga att bortse från andras lidande, eller oförmåga till empati eller att föreställa sig att det onda kan drabba alla, även dem själva, som formar vårt nya samhälle? Eller oförmågan att kämpa emot, en uppgivenhet och avsaknad på tron att det går att stoppa/förändra? Sorgligt är det, hur som helst.
/Janis
Jag tror det i de flesta fall handlar om den mänskliga förmågan till anpassning. Eftersom man inte kan påverka sakernas läge så anpassar man sig, annars upplever man att det finns en risk att man blir galen.
Därför måste vi prata om det. Vi måste påminna om att detta inte är en naturlag, utan en politisk effekt, åstadkommen av människor. Därför går den, till skillnad från t ex en lavin, att stoppa.