Negativismens offer är eleverna

Så hände det igen – en klok, fantastisk, person vek av från den inslagna vägen mot läraryrket på grund av den kompakta negativism som mötte personen på skolor och i lärarrum. Och jag blir förtvivlad. Jag blir förtvivlad för institutionen skolans skull, som förlorar all den klokskap, allt det kunnande, all den positivism och alla de framtidsutsikter h*n bär med sig, denna människa. Och jag blir förtvivlad för de elevers skull som aldrig får möta denna människa som lärare, aldrig får ta del av den värme och inspiration h*n utstrålar. Och jag blir förtvivlad för oss som lärare, som fick chansen att få möta denne människa, som mirakulöst nog fortfarande gnistrar av entusiasm inför lärande och kunskap men vars entusiasm inför läraryrket malts till småsmulor, som kollega, få ta del av dennes synvinklar, tankar och idéer, få vidga våra egna horisonter med dennes erfarenheter. Det behöver vi ju så förtvivlat väl, där vi harvar omkring i samma fåror dag ut och dag in.

Anne-Marie Körling krönikerade om detta i maj i år, och jag väljer att citera hennes kloka ord igen:

Där satt jag på pendeltåget och insåg med ens att de här killarna hade rätt. Jag blev uppriktigt ledsen men ville inte försvara mig genom att berätta om skrivningshögarna som ska rättas och alla omdömen som måste skrivas, för att sedan med andan i halsen berätta om hur jag lärarspringer genom korridorerna för att skynda, skynda till möten som ändå inte är riktigt roliga, och bli arg på rektorns viktiga vision eller lyssna till hur budgeten går ihop för att trolleriet med knäna fungerade och slutligen attitydvägra i tystnad med armarna i kors och gnällande lämna möten med butter min för att genast förbanna papperstrasslet i kopiatorn för fjärde gången under samma dag. Puh!

Så gör vi sanningar om eländet i skolan. Vi berättar om läraruppdraget med gnällord och målar in oss i olika hörn. Det blir mer och mer sant ju oftare vi berättar historien. Att vi sedan inte får någon yrkesstatus eller att yrket inte är attraktivt för de unga, ja vad kan vi förvänta oss?

Gah!

Nu har vi chansen, vi får den på ett silverfat med de nya styrdokumenten, med uppföljning och dokumentation och skolinspektionen i ryggen har vi chansen att faktiskt kasta av oss gnällkulturen, att kungligt nobelt vända blad och börja om på nytt, med blanka ark och nya kritor till. Det kan bli lite jobbigt, det kan möta lite motstånd och det kan ta emot lite i början. Det kan kräva självövervinnelse, och det kräver definitivt synvända.

Men lita på mig – det kommer att vara värt det i det långa loppet!

.

Annonser

66 tankar om “Negativismens offer är eleverna

  1. Jag upplever en negativism som är värre än stönandet över möten, dokument och kopieringsapparater. En negativism där man letar fel hos kollegor, där andra inte sköter sig, och ett ständigt gnäll på arbetskamraterna.

    Negativismen dränerar mig på kraft i alla sammanhang, men när den blir skitsnack om andra, då vet jag en arbetsplats där jag absolut inte vill stanna.

    Anne-Marie Körling skrev om 2011 som ett banbrytande bra år med en uppmaning liknande Morricas, att göra det till ett bra år. Jag tänker se min och mina kollegors möjligheter och inte fastna i bristerna.

    http://korlingsord.se/archives/16241

  2. Morrica, de flesta lärare gör sitt bästa för att sprida värme, kärlek och energi i klassrummet. Däremot finns det många lärare som ifrågasätter sitt yrkesval och som har svårt att hantera sin arbetssituation. Vi var ett gäng som blev vänner på lärarhögskolan. Jag är den enda av oss som fortfarande jobbar som lärare. Ingen av dem klagade, alla var de riktigt bra lärare och alla hittade de sig andra jobb.

    • Helena, det handlar inte enbart, eller inte ens i första hand, om lärarnas agerande i relation till elever, utan deras agerande som kollegor, och attityden till yrket. Det handlar om att dessa presumtiva blivande lärare under sin praktik upplevt att de gått in i en vägg att kompakt negativism när de kommit in i lärarrummen, hur de upplever att det som lärs ut på lärarhögskolorna inte alls har någon motsvarighet i arbetsverkligheten. Jag undrar om inte det faktum att samtliga dina vänner från Lärarhögskoletiden också bytt bransch kan vara indikationer på något liknande?

      • Att det som lärs ut på lärarhögskolorna är sorgligt ofta långt från den riktiga skolverkligheten och absolut ett av de stora problemen för skolan.

        Frågan är dock om lärarutbildningen ska anpassas till skolverkligheten eller tvärtom?

        • Nej, Jan, det är inte i någon utsträckning frågan.

          Om lärarhögskolorna inte alltid håller den kvalitet de bör på sin undervisning är en sak, men att överhuvudtaget tänka tanken att de skulle undervisa på ett sätt som förbereder studenterna på att möta en etablerad gnällkultur istället för att försöka rätta till de förhållanden som ligger till grunden för detta är rätt upp och ner destruktivt.

        • Vi har nog lite olika syn på hur utbredd gnällkulturen är. Jag känner nog igen mig mer i det Janis berättar.

          När det gäller lärarhögskolan handlar väl inte deras undervisning om gnällkultur eller inte. Det handlar väl om arbetsmetoder och problemställningar kring elever lärande. Där upplever jag ett onödigt stort glapp av okunskap kring skolverkligheten hos lärarutbildningen.

        • Om lärarutbildningarna utbildar utifrån styrdokumenten och det som en följd av detta uppstår ett glapp gentemot skolverkligheten säger det mer om skolverklighetens brister än om lärarhögskolans brister.

  3. Det finns mycket att säga om skolans varande som kunskapsbildandeinstitution. Det jag verkligen inte kan förstå är att det många gånger råder ”okunskap” som gör jobbet ”svår styrt”. I kulturen finns en egoism som är beklämmande. ”Kunskap” finns varför används inte kunskapen till positiv utveckling? Det är för mig en gåta. En fråga som är värd att ställa i sammanhanget är ”Hur vet vi att vi vet?” Vad bygger vi våra utsagor på?

    • Cilla, du sätter fingret på en mycket viktig aspekt – man vet vad som behöver åtgärdas, men man väljer att låta bli. Om det är av bekvämlighet, rädsla, egoism, bevakande av sin egen position eller något annat är förmodligen olika från person till person, och från skola till skola, men resultatet blir förödande. Den ”okunskap” du beskriver är till synes omöjlig att komma till rätta med, eftersom den är skapad. Man kan informera hur många gånger som helst, man kan utbilda tills man är blå i ansiktet, ”okunskapen” kommer att bestå eftersom den är det önskade tillståndet.

      Vad gör man åt det?

  4. Jag ingår i ett arbetslag som talar högt om problemen – för de försvinner inte om de tigs ihjäl, de finns ju – men som inriktar sig på att göra det som kan göras. Inte för att det räcker till hela vägen, för det krävs förutsättningar som endast de högre upp kan tillhandahålla; skolledning, kommun, stat. Och så länge det inte sker finns det ännu skäl att ”gnälla” – eller kalla saker vid dess rätta namn, om man så vill, och ställa krav.
    Det finns olika ”gnällkulturer”, och det är den destruktiva negativismen där man inte ser till vad man själv kan göra i en organisation med förvisso många brister som är den farliga. Den inskränkta, missunnsamma gnällkulturen kan man byta bort – sluta inte utan byt skola! men skolan behöver också mer/oftare kunna vara den slags arbetsplats som inte bryter ner människor till dessa desillusionerade gnällspikar. Sömnproblem, minskad förmåga att hantera krav, tunnelseende, humörsvängningar och nedstämdhet kan göra en gnällspik av den bäste. Jag tror inte att lyckliga människor är gnälliga människor, det är frustrerande att känna att man aldrig räcker till, och vi kanske ska stötta dessa gnällspikar mer än skylla allt ont på dem? Vissa kanske bör stöttas till att byta jobb, men många skulle nog kunna tänka om, med hjälp, stöd och tilltro.
    Vilket arbetslag man ingår i är också oerhört viktigt, så arbetslag som inte fungerar, som har en negativ kultur, behöver hjälp för att komma ur detta – men hur ofta sker det?
    /Janis

    • Vi är tillbaka i diskussionen om ansvar, är vi inte? Det som krävs för att bryta upp gnällkultur, oavsett vad som orsakat den (och som du så riktigt påvisar, Janis, det kan vara olika orsaker som ger ett likartat resultat) är att alla, på alla nivåer, tar sitt ansvar.

      För alla har ett ansvar. ‘Gnällspiken’ är inte ensam ansvarig för den negativa stämningen, men delansvarig, och ‘färgklicken’ inte ensam ansvarig för att lyfta stämningen igen, men återigen, delansvarig. Rektorn har det övergripande ansvaret, men kan inte vara överallt hela tiden, arbetslagsansvarig har ett enormt ansvar att våga säga ifrån när det inte fungerar. Och så vidare.

      Vi behöver också lyfta fackens ansvar, att ta på sig en position som facklig representant innebär mer än att åka på utbildningar och sitta med på möten – det innebär att man med vett och vilja tagit på sig ett ökat ansvar för miljön på arbetsplatsen. Fackens ansvar för att skolan ska ‘kunna vara den slags arbetsplats som inte bryter ner människor’ är mycket större än lönefrågor eller arbetstidsfrågor. Det handlar om inflytande och möjlighet att påverka schemaläggning, lektionsfördelning, gruppstorlek, möteskultur, fysisk arbetsmiljö och mycket annat.

      • Ja, det är allas ansvar – den enskilde lärarens, fackens och skolledningens.

        Jag tänker på handledning till arbetsgrupper,som här t.ex.: http://www.studentlitteratur.se/o.o.i.s?id=1488&artnr=8095-01&csid=66&mp=67
        eller
        http://www.margaretanormell.se/handled.ht

        Lärare är ofta sådana ensamvargar, illa när det gäller pedagogiska frågor, och illa också när det gäller att hantera det svåra som t.ex. vissa slags elevrelationer eller att bära med sig vetskap om elevers sociala situation etc. och inte misströsta. Psykologer har sin egen psykolog att tala med, lärare bär ofta dessa bördor ensamma. Anledningen till att jag tar upp detta är att jag tänker att ofta kan dessa saker spela in, det är inte bara undervisa i gör, vi möter människor som vi ofta kan göra alltför lite för, och vi måste lära oss förhålla oss till detta, så det inte bränner ut oss – och gör oss oengagerade och t.o.m. empatilösa /Janis

        • Det är sant, och i och med att samarbetskulturen i skolan är så svag, arbetslagsarbete till trots, kan det gå onödigt och ibland rent utav skadligt lång tid innan man kommer på tanken att koppla in utomstående och att be om hjälp. Man ‘ska’ klara sig själv, annars går det hårt åt lärarstoltheten.

          Det är en del av det jag menar när jag pratar om bristande elevfokus – man har ett så snävt fokus, oavsett hur innerligt man bryr sig om och vill sina elever väl, att man inte kan se helheten, utan harvar på som man alltid gjort.

    • Du lyfter fram fungerande arbetslag som den viktiga räddningsplankan och jag bara håller med av hela min kraft. Mitt arbetslag fungerar som du beskriver och att vi kanske konstaterar lite argt att något uppifrån inte fungerar men sen snabbt och smidigt, med glädje och värme mot varandra, hittar vi de lösningar som är möjliga att uppnå. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan arbetslaget. Jag vet bara att när ett arbetslag jag var med i började underfungera så var jag själv på väg in i väggen med racerfart medan privatlivet brakade ihop och jag flydde den skolan.

  5. Var går gränsen mellan gnäll och att ryta till?

    När man går in till rektorn och slår näven i bordet och säger att det här är inte mitt ansvar och nu ser du till att ordna det på något annat sätt. Det har varit många som lommat ut med öronen fyllda av ”förändringsobenägen”, ”bristande helhetsyn” och ”lönekriterier”.

      • Absolut! Det jag pekar på är behovet av en ledning som lyssnar på sina medarbetare. Jag tycker i och för sig att många rektorer är bra på detta men ibland kan man riktigt känna att det kommer något ogenomtänkt direktiv från högre upp.

        • Det tycks mig snarare som det du pekar på är hur bristande kommunikationsförmåga leder till försvårande av utveckling och nödvändig förändring. Det är inte alls omöjligt att föreställa sig att ledningen skulle lyssnat bättre om medarbetaren kommunicerat på ett annat sätt. Det ligger mycket i Karlfeldts ord om att tala med bönder på bönders vis och lärde på latin.

        • Citaten handlar om hur en bra ledare ska tala med sina medarbetare. Jag funderar mycket på hur vi lärare ska bli bättre på att kommunicera uppåt men det är väl ändå så att ledning startar från ledaren.

        • Vilka citat? Min travesti på Karlfeldt eller något annat? Du är otydlig, Jan, och det kan bli så att jag svarar på något annat än du avsett säga nu, men då får det bli så.

          En rektor, en general, en politiker, en lärare, ja, vilken ledare du än talar om, leder utifrån den kunskap h*n har om sakers läge. Det gäller budget, geografi, positioner, relationer, kommande förändringar, konflikter etc. Därför är det ohyggligt viktigt att kommunikationen från de som leds till den som leder, och åt andra hållet, fungerar så smidigt som möjligt, och att samtliga parter tar ansvar för den.

          Dvs det är DITT ansvar att så tydligt som möjligt kommunicera de fakta du upplever som relevanta till den som leder. Om du inte gör det, utan väljer att gnälla bakom stängd dörr eller gå in och ryta istället för att sakligt förklara så kan du inte vänta dig att ledaren tar med detta i avvägningen av vilket steg som skall tas härnäst.

          Förstår du hur jag menar?

        • Ja det resonemanget stämmer med mitt men om man som medarbetare försöker på många sätt och ledaren inte vill lyssna så sprider sig den inställningen och det börjar viskas istället.

        • Jag menar nog att det är högre upp än rektorer som icke-lyssnandet blivit en norm. Det är när rektorer ska tala andras ord som de förlorar lyhördheten. Jag är på det stora hela positiv till rektorer som kan bli rejält klämda.

        • Och ändå fick jag intrycket av ditt exempel med någon som bankade näven i rektors bord och vad det nu var att det var just rektorer du pratade om.

          Du menar alltså att det är rektorer som har svårt att formulera sig så att huvudman lyssnar och förstår?

        • Jag menar att skolan har en inkompetent huvudman som inte ens ger de anställda en möjlighet att kommunicera.

          Man kan gå in till rektor och kommunicera men rektorer är i vissa lägen totalt bakbundna.

  6. Jag vet inte om den här leken verkligen fungerar: ”Lärarna är hjältar – allt är lärarhögskolornas fel”?

    Om vi ska vara verkligt allvarliga har det alltid funnits ett uppifrånperspektiv i lärarutbildningarna som har varit besvärande. Staten har påbjudit och lärarutbildningarna har varit en del implementeringsarbetet. Studenterna ställt ofta inför en konstruerad konflikt mellan ”idé” och något som de kallar ”verklighet”.

    I det här glappet har antiintellektualismen frodats och ofta har det funnit starkt cyniska strömningar om vad som egentligen fungerar (läs: behaviorism)

    När lärarutbildningen 2001 sjösattes var det med en uttrycklig ambition att göra det här till ett gemensamt projekt och allt kommuner och skolor skulle vara delaktiga i utformningen av utbildningen.

    I stället för att lära studenterna ”rätt” sätt och sedan kontrollera att de gjorde som vi sagt skrevs målen om till att fokusera på reflektion kring vad som händer i deras försök att realisera sina ambitioner på den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. Att säga det självklara ”man kan vara lärare på många olika sätt” öppnade dörren för en hotande relativism och det är naturligtvis svårt att montera ner en absolut (visserligen innerligt avskydd) auktoritet utan att bygga upp en annan hierarki.

    Men det pågår fortfarande en förhandling om vad en lärare ska kunna och hur de här kunskaperna bäst utvecklas. Jag undrar om den här personen som Morrica beskriver hade kunnat räddas till skolan genom mer styrning? Tänkande personer brukar kunna hantera frihet.

    • Jag tror inte att leken ”Lärarutbildningen har lösningen och lärarna är motsträviga” fungerar heller.

      När det gäller mina lärarutbildare kan jag sakna att de inte kunde vissa områden men jag har en gedigen mängd av bra kunskaper och härliga minnen från lärarhögskolan. Jag vet inte varför det har blivit en sådan polarisering i debatten. Lärare och lärarutbildare behöver ju varandra. Kanske är svaret det hårda trycket uppifrån, en organisation som utsätts för alltför starkt tryck, tappar självförtroendet och det blir viktigt att hitta någon att skylla på.

      Att forskningsområdet sen brottas med svåra frågeställningar, kring bedömning, kring individualisering, kring valfrihet och kring avgränsning av läraruppdraget gör inte frågeställningarna lättare.

    • Personerna, Mats. Plural. Många personer, från många lärarhögskolor och många kommuner i landet.

      Och det är inte lärarhögskolorna som är problemet. Det är inte friheten. Det är den brist på frihet som effektivt värnas av en rigid, nogsamt upprätthållen gnällkultur och negativism ute på skolorna som jagat bort dessa personer. De upplever att det de får ta del av på lärarhögskolorna, i form av spjutspetsforskningsresultat, i form av nya rön, i form av reflektion över sin egen lärarroll och över sin plats i utbildningssystemet är bara bländverk, eftersom verkligheten de möter ute på skolorna är så kompakt annorlunda. De upplever att de forskningsrön de fått ta del av viftas undan som ‘nymodigheter’ och ‘modeflugor’, de upplever att de metoder de fått reflektera över inte accepteras, och de upplever att deras entusiasm och glädje inför lärandet överseende klappas på huvudet och de får förklarat för sig att ‘haha, ja, alla har vi varit unga, det där går över, snart nog är loven det enda du ser fram mot’.

      Nej, den leken fungerar verkligen inte. Lärare är inga hjältar. Hjältens roll i sagan är att svepa in på sin tappra springare, nedgöra draken, rädda prinsessan, erhålla berömmelse, festligheter och belöning och sedan rida bort i solnedgången, sjungande på en sång.

      Bilbo förklarar vid ett tillfälle för Frodo att det svåra var inte äventyret, farorna, skräcken, hungern eller rädslan – det svåra var att komma tillbaka och leva det vanliga livet igen, det livet som det inte sjungs sånger om, inte skrivs sagor om. Det livet som ligger bortom äventyret, när draken är död och vardagen tar vid.

      Och där, i vardagen, har läraren sin roll.

      Det är inte så lätt alla gånger.

  7. Jag känner fortfarande inte igen mig. Jag har jobbat på tolv olika skolor i Stockholm, Uppsala, Norrtälje, Östhammar, Valdemarsvik och Norrköping. Bland de tolv skolorna finns det två där stämningen har lämnat något övrigt att önska, men även där fanns det bra kollegor om man letade litet. På alla de andra har jag haft fantastiska kollegor. Hjälpsamma, generösa och stöttande, och jag har själv alltid försökt vara en sådan kollega tillbaka. Var finns denna kompakta negativism och njugga inställning till nytänkande?

    Upplever man att det inte finns förutsättningar att göra ett bra jobb och ha ett balanserat liv som lärare kan man antingen lämna yrket ryggen – den vanligaste lösningen – eller kämpa för att göra något åt saken. Jag ägnar mig åt det sistnämnda och lyckas jag inte kommer inte heller jag att gå i pension som lärare.

    • När man kommer som praktikant är man sällan så modig och säker på sig själv att man vågar leta lite efter de där bra kollegorna, i alla fall inte till en början. Man håller sig till den handledare man tilldelats, och sitter där man blir anvisad. Får man sen en smäll på fingrarna när man börjar söka kontakt med andra föreställer jag mig att man drar sig för att göra om experimentet.

      Själva poängen med mitt inlägg här är ju precis den – dessa människor har dragit sig undan yrket redan innan de hunnit igenom utbildningen, och inte på grund av utbildningen som sådan utan i huvudsak på grund av hur de bemötts på sina praktikskolor.

      Och jag tycker det är tråkigt.

    • Jag har liknande upplevelser som du med stöttande kollegor och upplever heller inte det här som skolans stora problem. Jag har också lärt mig otroligt mycket nya spännande metder av äldre kollegor. Projekt, problembaserat lärande, infärgning, laborationer av nya slag allt villigt erbjudet av äldre kreativa kollegor som brinner för lärande.

        • I min första kommentar poängterar jag de obehagliga konsekvenserna av negativismen när den uppträder och tänker bland annat på en ung lärare som började snacka skit om andra i laget så att samarbetet höll på att spricka.

          Nu balanserar jag med att majoriteten av mina egna erfarenheter varit så positiva både när det gäller unga och äldre lärare som mött mig på ett kreativt sätt.

        • Visst, absolut, balans är ju bra på alla sätt, tänk ändå vilken tur att jag frågade, annars hade man ju lätt fått intrycket av att du säger emot dig själv.

  8. Intressanta diskussioner. Morrica, jag vet inte riktigt vad man gör åt okunskapstillståndet efter som det är precis som du beskriver ”ett önskat tillstånd”. Ju mindre man vet desto enklare är det att ha åsikter, är det inte så? Förresten, var tog elevperspektivet vägen i denna diskussionstråd???? Det var väl de som var offer för negativismen, eller?

    • Det hamnade än en gång där det tenderar att hamna i diskussioner kring skolan idag – i bakvattnet. Ändå är det det viktigaste av alla perspektiv. Lärare som inte trivs, lärare som inte är intresserade av nya rön eller att förändringar, skolor där negativismen är så kompakt att till och med starka tappra engagerande brinnande människor ger upp och går åt annat håll drabbar först och sist eleverna.

      Nota bene: jag säger INTE att alla svenska skolor är usla, och jag säger INTE att alla svenska lärare är negativa troll. Men jag säger att de finns, och att de är problem, och att de som mest av allt drabbas är eleverna.

      • Lägger du skulden för skolans problem på lärarna? Inte alla som du skriver ovan men många. Är det därför vi hamnar så långt från varandra ibland när jag hävdar att de flesta lärare gör sitt allra bästa för eleverna?

  9. En lite synvända, ett litet perspektivbyte.

    Vi pratar om de som utexaminerats för 5, 10, 15, … år sedan istället och hur de upplevde att det de mött på lärarhögskolorna i ”form av spjutspetsforskningsresultat, i form av nya rön, i form av reflektion över sin egen lärarroll och över sin plats i utbildningssystemet är bara bländverk, eftersom verkligheten de möter ute på skolorna är så kompakt annorlunda.” Nu har de skaffat sig många års erfarenhet av hur de gör bästa möjliga av situationen. Då kommer besökaren, lärarkandidaten, lärarstudenten…..

    Besökaren anser att de ”harvar omkring i samma fåror dag ut och dag in”

    Besökaren upplever ”upplever att de metoder de fått reflektera över inte accepteras”

    Besökaren anser att lärarna ”vet vad som behöver åtgärdas, men man väljer att låta bli. Om det är av bekvämlighet, rädsla, egoism, bevakande av sin egen position ”

    Det är sorgligt med en skola som drabbats av en gnällkultur och där man har svårt att se möjligheterna. Det är dock troligen inte kunskapsbrist som är problemet utan de som fått sina egna idéer nedtryckta tenderar tyvärr att vara mer negativa till andras idéer. Någon utomstående som kommer med förändringsförslag riskerar att göra ont värre, då ilskan över egna oförätter väcks till liv och blir riktigt destruktiv.

    Ledningsteorier visar att det enda som behövs är att bryta mönstret. Teoretisk så enkelt, i praktiken fortfarande en utmaning. Det behövs en idé som inte behöver vara något banbrytande men tillräckligt annorlunda för att alla ska behöva tänka på sin undervisning på ett nytt sätt. En satsning på arbetslagen och samverkan i undervisningen, en kraftig integrererad satsning på både formativ och summativ bedömning eller förändring av rollen hos ett antal speciallärare. Det har gjorts olika på olika skolor men det går att genomföra. Något elevfokus är nödvändigt för att nå in till lärares hjärtan men i övrigt kan förändringarna som behövs skilja sig från varandra väldigt mycket.

    • Något elevfokus är nödvändigt?

      Jan, det finns en bok som heter Zen and the Art of Motorcycle Maintenance som jag förstår att du inte är bekant med. Jag rekommenderar dig att läsa den, trots att den är lite svår, och fundera över en fråga som ställs i den – vad är en skola? Vilka delar kan man plocka bort, utan att ta bort det som är skolan? Byggnaderna? Böckerna? Möblerna? Lärarna? Eleverna?

      När man besvarat den frågan inför sig själv kan man fundera vidare över om det verkligen räcker med ‘något elevfokus’.

      • Asch! du kanske missade huvudpoängen i det jag sa. Den förändring som ska bryta gnällmönstret behöver inte vara speciellt revolutionerande, precis som i ”Zen …” så utnyttjar man det som dyker upp.

        Det enda självklara som måste finnas med när man gör förändringen är elevfokus.

        Min självklara utgångspunkt är att även på en underfungerande skola, med underfungerande lärare så har ändå de allra flesta lärare elevfokus, det är eleverna deras hjärtan klappar för och det är bara med den grunden man kan skapa något nytt. Då måste man hitta ”något elevfokus” att samlas kring när man ska göra förändringen och alla lärares olika elevengagemang följer sen med som en positiv bieffekt.

        Det räcker med ”något elevfokus” om startpunkten är alla egentligen har sitt elevfokus från början.

        • ‘Något elevfokus’? Vad pratar du om? Vad menar du? Förstår du ordet elevfokus? Förstår du att det handlar om att se saker från elevernas perspektiv, inte från lärarnas, skolledningens, politikernas eller samhällets? Elevfokus är inget dukat bord att samlas kring och mysa, elevfokus handlar om från vilket håll man betraktar situationen.

          I en underfungerande skola, med underfungerande lärare, så är risken att väldigt få elever mår väl, trivs och utvecklas, än mindre att de lär sig det de ska lära sig, oavsett vad lärarnas hjärtan klappar för.

        • Jag har inte stött på en så underfungerande skola att inte de flesta lärare tar elevperspektivet. De känner efter varför eleven tycker det känns jobbigt, de lyssnar till elevens oro och försöker hjälpa. De försöker förstå drivkrafterna hos eleven som behöver hävda sig och känner in när någon känner sig bortglömd.

          I en underfungerande skola klappar lärarnas hjärta också för eleverna och de misslyckas ändå. Lärarna sköljs över av problem och blir modlösare och du har helt rätt i att få elever mår väl.

          Elevfokus är en grundläggande del av de flesta lärares vardag även om det låter på dig som att det är något förbehållet ett fåtal att förstå sig på. Om man lyckas uppnå åtminstone så positiv syn på andra lärare att det går att tro dem om detta finns en möjlighet. Elevfokus är inget myspys utan ett ständigt intensivt arbete där lärare kämpar att hinna med eftersom elever är så olika och alla har sitt individuella perspektiv.

          Ska man lyckas med en förändring så behövs en grund att starta från och med en sådan räcker det att förändra ”något” på ett bra sätt så följer det andra med.

        • Jag beklagar, än en gång får jag inse att min förmåga att uttrycka mig är alltför begränsad. Du förstår inte överhuvudtaget vad det är jag pratar om, och diskussionen går därför på tomgång. Vi släpper den, jag når inte fram med det jag försöker säga.

        • Det kändes lite synd. Jag tyckte det startade i en positiv tanke om hur man bryter upp ett gnällmönster men sen gled det bara iväg på ett sidospår kring mitt val av ord.

  10. Förlåt en fråga till i denna tråd. Jag läser följande ”bristande elevfokus – man har ett så snävt fokus, oavsett hur innerligt man bryr sig om och vill sina elever väl, att man inte kan se helheten”. Det var för mig en oerhört ovan tolkning av elevfokus men jag vet att dina tolkningar alltid lyfter fram intressanta aspekter. Innebär även ett snävt fokus att läraren tagit sig tid att förstå elevens problem och perspektiv men att det är lärarens agerande efteråt som är begränsat och snävt?

    Ett enligt organisationsteori mer traditionellt sätt att förklara att läraren inte handlar är att organisationen har en förtroendeklyfta och att h*n har negativa erfarenheter av att agera. Även om vi eftersträvar ett bredare ansvarstagande på det sätt som du förklarat kan man tolka motståndet som svårigheter att hantera ett nytt synsätt. Ett svårlöst psykologiskt sociologiskt problem med negativa inställningar kan kanske ofta handlar om ett pedagogiskt problem något som vi har många verktyg för att lösa. Jag hoppas att 2011 ska bli ett år där vi verkligen hittar vägar som vi klarar av att vandra och börjar lösa upp skolproblem. Kan inte en sådan synvända vara bra?

    • Du använder långa och många ord för att säga mycket lite, Jan, och den ‘synvända’ du utger dig för att presentera tycks helt enkelt bestå i att vi ska göra samma sak som inte fungerat hittills, dvs blunda för möjligheten att en orsak till problemen i dagens skola ligger i lärares agerande och förhållningssätt.

      Låt mig än en gång understryka att jag INTE pratar om ALLA lärare, och INTE om ALLA skolor. Jag säger INTE att ALLA problem har sin grund i lärares förhållningssätt, men jag säger att EN DEL av problemen har det.

      Jag ska försöka svara på din fråga med en enkel bild så att du förstår hur jag menar:

      Föreställ dig en klassrumswhiteboard fylld med text, skriven med röd penna i halvdecimeterhöga bokstäver. Föreställ dig att du betraktar denna whiteboardtavla genom ett sånt papprör som finns i mitten på en hushållspappersrulle.

      Det blir svårt, under sådana förhållanden, att få en uppfattning om hela texten, inte sant?

      Om du tänker dig att elevens lärandesituation är det som beskrivs i hela texten på whiteboarden, och du tänker dig att läraren, som metabolisten beskrev som en ensamvarg, på grund av brist på fungerande samarbetskultur bara ser den delen av elevens lärandesituation som läraren själv kan iaktta och som eleven väljer att berätta om, betraktar den genom ett papprör, förstår du hur jag menar då?

      • Det finns ett konsensus kring att lärarskickligheten är avgörande och vänder man på det så får man att ”orsak till problemen i dagens skola ligger i lärares agerande och förhållningssätt” och jag blundar inte för att en bra skola måste innehålla mer av lärarsamarbete. Jag har hört många elever beskriva sin skoltid som för svår, för lätt, för mycket steg för steg, för lite helhetsyn och många svårigheter att ta till sig informationen på det sätt den presenteras. Målet för hela mitt resonemang är mer lärarsamarbete och en öppnare attityd till förändring precis som du även om det återigen tycks drunkna i mina ord.

        Min synvända handlar helt och hållet om vägen dit. Ser man det som ett pedagogisk problem och lärarna som en grupp med potential för att ta till sig begreppen uppstår en möjlighet. Det mest spännande med den möjligheten är att det går att tillämpa precis det vi vill åstadkomma när det gäller eleverna. Precis som när det gäller eleverna så satsar man på att se lärarnas möjligheter, precis som kring elevernas lärande så samarbetar man kring lösningar.

        • Jag förstår att du upplever att du kommer med något djupt revolutionerande här, eftersom du tar till storord, när du presenterar det arbete skolverkets kringresande presentatörer gör och gjort under åtminstone ett halvår som en ‘synvända’. Jag väljer att se detta som något positivt, och hoppas att det är många som liksom du nu upptäckt att det ‘nya’ inte bara är hot och merarbete och andra läskigheter, utan faktiskt är något man inte bara kan titta på, utan också närma sig. Jag hoppas också, både för elevernas skull och för framtidens, att det inte tillåts ta ytterligare tjugo år innan det faktiskt börjar appliceras.

        • Skolverkets arbete är väldigt bra men precis som du efterlyser mer samarbete för elevernas skull så skulle skolverkets arbete stärkas med mer av samarbete. De har ännu inte ens kommit i närheten av det mottagarfokus vi efterlyser för elevernas del.

          Min förhoppning är att skolverket är på väg att börja använda sina egna pedagogiska rön kring hur man ska nå sina mottagare när de ska implementera dem. Infrias den förhoppningen så kan saker börja hända redan 2011.

        • Det kan vara så att den stora skillnaden gentemot elever ligger i att lärare (än en gång, låt mig understryka att jag INTE pratar om ALLA lärare på ALLA skolor, ok?) upplever att denna nya läroplan, liksom den gamla, är alternativ att ta till sig eller förkasta. Att lära om, att göra på nytt sätt, kostar energi, möda och besvär, och även om ‘månglarna’ (jo, så nämns de ju, de kringresande) lovar att det blir lättare med det nya än det är nu, när man väl tagit sig över tröskeln, så känns det enklare och bekvämare att fortsätta som man gjort hittills. Det har ju gått så bra i alla år! Att låta bli att göra sig mödan kostar inget, och ger inga konsekvenser.

          Elever, däremot, är medvetna om att maskande ger konsekvenser – de får inte de nycklar de behöver för att ta sig vidare till önskad utbildning eller efterlängtat jobb, i form av betyg och nödvändiga referenser.

        • Jag säger inte att det inte existerar de lärare som undviker förändring av lättja men tror att utgångspunkten att individen egentligen vill lära sig fungerar på både elever och lärare.

          Jag tror också att jag har torrt på fötterna när jag hävdar att nästan alla lärare känner sig väldigt pressade som det är nu och att det skapar tunnelseende hos dem. Anne-Marie Körling beskriver hur ett annat synsätt på arbetet kan ge kraft att orka med hårdare intensivare arbete samtidigt som man känner sig mindre pressad. Hur får duktiga pedagoger, de lärare som behöver det till att hitta kunskapsvägen till detta synsätt?

        • Ypperligt. Då slipper vi jeremiader framgent, och kan istället börjar arbeta konstruktivt utifrån de nya styrdokumenten med elevernas kunskapsutveckling och lärandesituation i fokus.

          Ett framsteg.

        • Problemet, Jan, är att lärarstudent efter lärarstudent tappar modet på grund av den negativa stämning som möter dem på praktiskskolorna. Lärare klagar över sin arbetsvardag, klappar dem överseende på huvudet när de försöker diskutera de forskningsrön de tagit del av på lärarhögskolorna, förklarar att som lärare kan man inte påverka, som Anne-Marie Körling beskriver det, gör sanningar av eländet och beskriver läraruppdraget med gnällord.

          Detta drabbar eleverna, både dagens och morgondagens.

        • Det är ju alldeles otroligt bra att den lärarkandidat som tilldelats den skola där du har tjänst som praktikskola får höra detta av den som förordnats som handledare till personen, men det hjälper knappast dem som hamnat på andra skolor där situationen ser annorlunda ut. Gläds åt att du själv jobbar i bullerbyn, men kom ihåg att skomakaren i byn har ungar också, inte bara en hund. Att förneka deras verklighet gör deras situation dubbelt svår.

        • Jag är medveten om att jag har letat upp Bullerbyn och jag är ytterst medveten om problemen i svensk skola. Jag förnekar inte att gnäll och modlöshet härjar på många ställen men har inte så mycket mer till lösningar än det jag redan presenterat.

          Har du något inlägg där du formulerat dina tankar kring vägen till lösning lite mer utförligt?

        • Jag har läst ganska många med tankar om att lärare och andra alla ska ta mer ansvar. För mig finns det en obesvarade fråga kring vad som hindrar dem att göra det nu och hur alla ska påverkas till att öka detta ansvarstagande.

          Vilket av dina inlägg tycker du belyser detta bäst?

        • Nej, Jan. Leken är över.

          Gång efter gång har vi konstaterat att jag inte förmår uttrycka mig tillräckligt väl för att du ska förstå vad jag försäker säga. Du har följt min blogg ett tag, säger du, och det finns sökfunktion. Använd sökbegrepp som pardigm, paradigmskifte, skola, framtid, utopi så hittar du en del av det du söker, tyvärr lika illa formulerat som t ex detta inlägg här, men kanske kan det ge dig en aning ändå.

          Lycka till.

        • Du har upprepade gånger konstaterat att du inte förmår uttrycka dig så jag förstår men jag har bara blivit mer övertygad om att när du vill förklara för mig så är det du säger intressant och lättförståeligt.

          Tack för att du tagit dig tiden, tråkigt att mina tankar om de här ämnena inte upplevts intressanta av dig.

  11. Ping: Den Lärande Organisationen : från Vision till Verklighet – från vision till verklighet | Bokrecensioner

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s