Jesse James igen

Låt oss bli lite historiska: För sådär ett och ett halv år sedan funderade Mats på Tysta Tankar kring den maskerade hjälterollen, och som kommentar skrev jag om fenomenet Jesse James. Tyvärr har jag anledning att återvända till detta, och säga lite mer om saken.

Först, en återblick på vad jag sa då:

Jesse James var en mycket känd man. Hans ansikte fanns på efterlysningsaffisher över landet, han jagades av Pinkertons Detektivbyrå, lokala sheriffer och prisjägare men lyckades under minst femton år hålla sig steget före. Men lagen var inte de enda som jagade honom. För att överleva dessa minst femton år var han tvungen att ständigt vara på sin vakt, för när som helst, när han satt och åt, när han rensade grönsaksland (inte ens Jesse James slipper ogräs), när han besökte hemlighuset, när han sov, när han besökte en bar eller handlade tobak kunde någon dyka upp som ville göra sig ett namn. Det räckte ju gott med att ha fått stryk av Jesse James, att ha förlorat en duell mot honom för att få lite extra glans kring sitt namn, för att gå från att vara en vemsomhelst till att bli Han Som Vågade Utmana Jesse James.

James själv kunde aldrig komma bort från detta. Om han så följt sin far i fotspåren och blivit baptistpastor hade han fortfarande varit Jesse James, och någon hade förr eller senare dykt upp för att försöka gå till historien som HSVUJJ, eller ännu hellre Han Som Dödade Jesse James. Det fanns ingen väg ut ur livet som vandrande manlighetsprov för James, hans ansikte och person var alltför känt.

Och han är inte unik i historien. Runt omkring oss i samhället finns hans efterföljare. Oftast är de män, ibland är de kvinnor. Oftast var de unga när de halkade fel. De har levt ett hårt liv, de har begått misstag och dumheter. De har slagits, och de har ett rykte som säger att de är hårdare än livet självt. Att våga utmana någon av dessa ger machopoäng även till den som blir slagen sönder och samman på kuppen. Man blir HSVUJJ. Att gå vidare, lägga Jesse James bakom sig och leva ett vanligt svensson-liv är svårt, ibland på gränsen till omöjligt, för den som en gång i ungdomligt oförstånd trätt in i rollen. Ansiktet har man alltid med sig, och när som helst kan den dyka upp, utmaningen, oavsett hur långt man flyr i tid och rum.

Det tycks finnas en brist på möjligheter för män att känna sig riktigt manliga i vår kultur idag. Jag tror inte bristen är biologisk, och egentligen inte social heller. Jag tror den ligger på ett föreställningsplan – det finns en diskrepans mellan den verkliga bilden av vad som förväntas av en man i dagens samhälle och den föreställning av vad som är manligt som lever kvar i föreställningsvärlden. Det finns arenor för män att vara fysiska, starka, aggressiva, imponerande, brutala och allt vad man önskar, det finns kamsporter, styrkelyftslokaler, det finns onlinepoker och thrialton, och massor av liknande arenor.

Men för den vanlige radhussvensson kan det vara svårt att hävda sin manlighet genom att söka upp en kampsportslokal och hamna i nybörjargruppen, att gå till ett gym och tvingas lyfta av (eller rent av tvingas be om hjälp för att få avlyfta) tyngder från stången innan man kan börja pumpa eller starta bland tanterna med kaffetermos i ryggsäcken och hemstickade vantar i vasaloppet.

En lockande genväg, särskilt om man är lite berusad och några stycken i grupp, till att skaffa sig lite tuppkam i den egna kretsen kan tyckas vara att ge sig på Jesse James. Om man gör det bakifrån, med ett järnrör, och är tre stycken kan det tyckas som en god idé. Visserligen är det inte att utmana, direkt, och kräver egentligen inte mycket mod.

Men i de historier man sedan berättar för vännerna, på radhusets preproducerade bastulavar, blir man HSVUJJ, kanske blir man rent av HSVUJJ och slå ner honom, inte tvärtom. Det är inte charmig, det är inte snyggt, och det är definitivt inte särskilt manligt.

För James blir konsekvenserna digra. Inte bara hjärnskakning (man får det av järnrör i skallen. Om man har tur.) utan ökad ryktbarhet, och ökat värde som trofé. Utan att han, eller hon, gjort det minsta för att förtjäna detta har hon, eller han, blivit ett ännu mer lockande mandomsprov.

Är inte det rätt dumt?

51 tankar om “Jesse James igen

  1. Jag är inte säker på om det här har med manlighet att göra. Jag vill nog spara ordet till någon form av ädelmod och det du beskriver är bara fegt och dumt.

    Min son blev nedslagen för snart tio år sedan och jag minns fortfarande rädslan i kroppen när vi hämtade honom på sjukhuset. Vanmakten och ilskan mot gärningsmannen. Förebråelserna (”Varför kunde du inte vara lite försiktigare”) och samtidigt en liten gnutta stolthet (”han höll på att misshanlda sin flickvän”).

    Men det är fortfarande ett känsligt ämne och jag tror att det kan vara känsligt ur just manlighetsperspektiv att uppleva den här rädslan och hjälplösheten.

    Antagligen har den här berättelsen ingenting med din historia att göra?

    • Mer än jag har för avsikt att gå in på i ett sånt här offentligt forum.

      Det har inget med ädelmod att göra, men det har att göra med de järnrörsviftande fåntrattarnas uppfattning av sin egen manlighet att göra, med att tjurrusningarna i Pamplona numera är familjenöjen, med adrenalinkickar som mandomsindikationer. Det finns status i gruppen att vinna på att vara HSVUJJ, och man kan alltid modifiera historien i efterhand, där på bastulavarna.

  2. Jag känner igen mig i gruppens ovilja att tillåta förändring. Det är destruktivt och begränsande. Däremot klarar jag inte riktigt av hoppet till mansrollen. På sjuttiotalet fick man varken vara macho eller våp. Idag är världen full av fnittrande nippertippor på höga klackar och machomän i cityjeepar. Ibland längtar jag tillbaka, så liberal jag är. Rätt ofta faktiskt. 🙂

    • Koppling till mansrollen är så tydlig för mig att det är svårt att sätta ord på den, men jag ska försöka:

      Det har att göra med dessa machomän i cityjeepar (här nere är det mest kvinnor som kör sådana, men där finns en och annan man också) som representerar en bild av manligheten. Det har att göra med män som betalar pengar för att åka ut i skogen och hugga ved. För att gå överlevnadskurser. Som åker iväg på weekendkurser i kampsport men sen inte går till dojon.

      Och det har med Gordon Gekko (minns du honom?) att göra, med att vara störst bäst och vackrast, modigast och imponera på andra män. Inte på kvinnor, detta har inget med det sexuella spelet mellan könen att göra trots att antalet kvinnor en man lyckats betäcka och troféhustrur kan ingå i det hela ibland, utan på den intermanliga hierarkin.

      I am not making any sense at all, eller hur? Jag ska fundera på saken och försöka sätta ord på det.

    • Nej. Jag försöker beskriva fenomenet mandomsprov, och de konsekvenser det medför för den person som, utan att önska något annat än att leva sitt liv i fred, ändå är mandomsprovet. Pg a bedrifter i ungdomen, pg a hur personen ser ut, pg a ryktbarhet, pg a att personen råkar likna någon eller pg a något annat. Jag försöker sätta ord på mekanismerna bakom det som får män att hoppa på en person som t ex har ett visst rykte som t ex revolverman, som ju Jesse James onekligen hade, inte för att mäta sin styrka med denne man utan för att kunna skryta över sitt mod inför sin egen sociala cirkel.

      • Jag tror att du ska försöka skilja på de här korkade tokerierna och det som faktiskt skulle kunna vara något rationellt som vi kan kalla ”mandomsprov”. I de flesta kulturer finns det här som en sorts initiering och bevisar att att du är värdig att ingå i stammens gemenskap.

        Jag känner inte till vilka värderingar som vårdas den stammen du beskriver men för mig låter det väldigt avlägset från det som jag kallar manlighet.

        Engelska sociologer diskuterar det som kallas lads culture – men då är det ofta en företeelse kopplad till frustrerad arbetarklass och kollektiva riter i samband med idrott. Och ett sätt att försöka dra sig undan en alltför sofistikerad samhällskultur.

        Men det du beskriver låter mer som ett överfall och jag tror du försöker rationalisera något som inte låter sig förstås. Det finns säkert någon oförrätt som busen vill försvara sig med. Frågan är väl om någon orkar lyssna på sånt trams?

        • Vilken buse pratar du om?

          Det jag pratar om är inte en enskild händelse, även om det var en enskild händelse som fick mig att ta upp ämnet igen, utan om ett mönster, om något som händer om och om igen. James går i våra skolor, och den aspekten av hans eller hennes sociala position påverkar i hög grad hennes eller hans skolvardag och möjligheter till kunskapsutveckling.

          Om inte annat så av den anledningen finns det en poäng med att sträva efter att förstå, vilket inte är detsamma som att godkänna, de sociala mekanismerna som styr mönstret.

        • OK!
          Jag har nog aldrig träffat den här typen av män. Är det någon form av infantila självrättfärdigande medborgargarden vi talar om?

          Då kanske det går att förklara sociologiskt och psykologiskt. Som en sorts individualistisk protest i en söndervittrad rättsstat?

        • Nej, det handlar om individens önskan att blåsa upp sig genom att våga ge sig på den som alla är rädda för.

          Känner du till Astrid Lindgrens Hoppa högst? Två små gossar tävlar ständigt om vem som är modigast, vem som kan hoppa från högsta punkten, äta läskigaste masken, de slåss och båda är uppbackade av ett gäng kamrater.

          Att hoppa på Jesse James, eller att utmana henne eller honom, blir en motsvarighet till detta hoppande och maskätande – en dumdristighet man gör för att bräcka den andre, helt enkelt.

          Förstår du hur jag menar?

        • Jo, mod förstår jag och lusten att testa gränser menar jag är en viktig del av människans natur.

          Men det du beskrev var ju bara dumt och fegt!

        • Ja, som du ser det, och som jag ser det, och som sannolikt i princip alla lärare i svenska skolor ser det.

          Men vi måste komma ihåg att alla inte ser världen som vi gör. De som försöker sig på att bli HSVUJJ upplever att de har mycket att vinna på saken, annars skulle de inte försöka.

        • En viktig fråga.

          Sannolikt inte de vi väntar oss.

          Genom att pratat om det, se på mönstret och hålla i minnet att James, vare sig h*n går i grundskolan, gymnasiet, är arbetslös eller jobbar, inte automatiskt är den som börjat, varit oförsiktig eller provocerat, hoppas jag att vi ska kunna få grepp om saken.

        • Jag lever i en idyll, men anar att de flesta slutna kulturer behöver sina syndabockar. Någon som förstärker bilden av den egna normaliteten.

          Men det här är nog gammal socialpsykologi och jag framhärdar i att det har väldigt lite med manlighet. Antagligen går det att hitta motsvarande mönster i kvinnliga kulturer – eller har jag sett för många collegefilmer?

        • Vad som är manligt skiljer sig, liksom vad som är kvinnligt, från kultur till kultur. Jag pratar om den föreställning om vad som är manligt som finns och förstärks genom t ex filmer, TV-serier och reklam.

          Det är lätt att föreställa sig att detta handlar om slutna kulturer, om motorcykelgäng, ungdomsgäng och liknande, och visst är det en del i det hela, men som objekt, snarare än subjekt.

          Har du inte hört män, vanliga, tämligen jämställda vardagsmän, tala med längtan i rösten om motorcykelgängen? Har du funderat över varför maffialitteraturen, är så i ropet? Jens Lapidus, t ex, varför köper man hans böcker? Lisbeth Salander, varför ses hon som så cool?

        • I cowboyfilmerna är det den ensamme hjälten som rider in i en skräckslagen by och skapar rättvisa genom att besegra gangstergänget/godsägaren.

          Men din berättelse handlar väl inte om de här moraliska sagorna utan en mer individualistisk uppvisning av handlingskraft?

          Salanders dragningskraft? Är det inte Pippi Långstrump som återuppstår till folkets jubel?

        • Salander som Pippi? Menar du allvar? När står Salander upp för den som är svag? När delar hon generöst ut sina guldmynt (som hon i Salanders fall stulit ihop) så att alla får ta del av rikedomarna?

      • männen som talar med längtan on mc-gäng?

        Möjligtvis tror jag att det skulle kunna ha att göra med en längtan till enkla hierarkier. En enkönad miljö med stark ledare och traditionella maskulina värderingar. En flykt undan familjens alla krav och ett löfte om snabba pengar och makt?

        Men det är ingen miljö som uppmuntrar till att utmana JJ. Inte utan att ha gänget i ryggen och ledarens godkännande. Fast jag vet väldigt lite om de här stämningarna.

        • Det spelar ingen som helst roll huruvida det i verkligheten är en miljö som uppmuntrar till ditt eller datt, eftersom det jag pratar om inte handlar om gängverklighet. Det handlar istället om en romantiserad bild av gängtillvaron, om en mellanmjölkssvenssonlig föreställning där man snarare ser sig själv som den som är tuffast, som den som besegrade James i en duell i gryningen (en opraktiskt tid i verkligheten, med tanke på hur ljuset då förskjuter proportionerna, men det här handlar om en romantisk bild och där funkar det man vill ska funka) även om man i verkligheten la en dynamitgubbe under hans dass, och fick skiten (ber om ursäkt för det färggranna språket) över sig och James inte ens var där.

          Det handlar om en förvuxen variant av att imponera på kompisarna på skolgården genom att faktiskt våga reta upp den där store, klumpige killen som blir så arg att han genast börjar slåss. Att vara den som får skratten för att man vågar vara stor i truten mot vikarien, och kanske rent av kan få henne att gråta.

        • För mig låter det som vanlig mobbning av fegaste slag?

          Jag ser inga som helst manlighetspoäng i det. Kanske Anders B Westin kan hjälpa oss att se det ur ett evolutionärt perspektiv? Finns det verkligen brudar som låter sig imponeras och blir parningsberedda av sådant trams?

          Jag tvivlar!

        • Ah, ett klassiskt misstag – syftet är inte att imponera på brudar i någon utsträckning, syftet är att klättra i hierarkin och imponera på polarna. Får frun veta är allt förstört.

  3. Morrica :
    Salander som Pippi? Menar du allvar? När står Salander upp för den som är svag? När delar hon generöst ut sina guldmynt (som hon i Salanders fall stulit ihop) så att alla får ta del av rikedomarna?

    Jag tror att Salander i den fjärde opublicerade (och oskrivna?) delen kommer att övervinna sitt hat mot mänskligheten och visa sina ädla sidor. Välgörenhet tror jag inte är främmande för henne. Tvärt om!

    Hon måste bara göra upp med diverse plågoandar först…

    • I den fjärde, opublicerade, delen gör Salander precis vad du önskar att hon ska göra, och risken att många blir besvikna och missnöjda om boken publiceras är av just den anledningen gigantiskt. Salander är en våt dröm, en trasig liten människa att ta hand om och ömka, värma med kärlek och omtanke men med den praktiska funktionen att hon kommer i små portioner, tillräckliga för att tillfredsställa omhändertagandebehovet utan att bli en kvarnsten om omhändertagarens hals. Vips är hon borta, och klarar sig utmärkt själv här i världen, återvändande först när omhändertagaren behöver en fix till.

      Verklighetens trasiga taggiga Salanders har en något annorlunda situation, men det är ju en saga.

      • Jag är inte riktigt fångad av Salander-figuren och har svårt att förutsäga hennes utveckling. Förhoppningsvis skrinlägger änkan sina planer om en fjärde del så vi slipper fler pekoral. Men jag tror inte att Salanders attraktion ligger i att vi ska tycka synd om henne – snarare är det väl drömmen om autonomi och rättvisa som lever i hennes sköra gestalt.

        Och hämnd.

        Pippi är i och för sig en person som Prussiluskan försöker ömka och skydda. Vi vet ju hur det gick. Inte så bra.

        • Jag har läst de två första böckerna, med möda, tunna historier uselt berättade är inte min tekopp men de ingår i den nutida svenska referensramen. Även om intrycket jag fått är att hon är författarens våta dröm så kan det tänkas att hon är ett försök att väcka sympati för en slags James.

          Men Pippi? Nej, inga paralleller där.

        • Fenomenet Salander är större än att vara ett objekt för utsvultna sympatigivare. Jag tror hon är en förebild för många. En äkta hjälte – med några små skavanker för att det inte ska bli helt odrägligt.

          Annars tycker jag att böckernas framgångar är helt obegripliga. Mikael Blomkvist går det ju inte att bry sig om!

  4. Morrica :
    Ah, ett klassiskt misstag – syftet är inte att imponera på brudar i någon utsträckning, syftet är att klättra i hierarkin och imponera på polarna. Får frun veta är allt förstört.

    Det kanske inte är frun som är målgruppen?
    Det lär finnas kvinnor som attraheras av oberäkneliga våldsamma män?

    • Varken frun eller andra kvinnor, det handlar i mycket liten grad om sex. Det handlar om att hävda sig i gruppen, genom att ge sig på att klättra det högsta berget, fånga den största fisken i den vildaste forsen, och vara den som vågar utmana James. Och det gäller både män och kvinnor.

      • Mod tror jag alltid är attraktivt och prestigegivande på båda könen – det du beskrev var väl motsatsen?

        Kopplingen mellan hierarki och sex är lite oklar i vår kultur. Jag anar att det finns biologister som menar att vi förtränger det här sambandet och döljer det med något vi kallar ”kärlek”.

  5. Mats :
    OK – jag behöver nog prata med en representant för den här gruppen för att förstå. Det känns som om vi båda diskuterar ur ett utifrånperspektiv.

    Jag har inget problem att förstå dem som utmanar för att visa sitt mod – det är gruppen som begår fega handlingar för att vinna position jag är undrande inför. De förutsätter liksom att omgivningen är lika korkad.

    • De befinner sig i ett sammanhang där handlingen imponerar. Svårare än så är det inte.

      Svårt blir det när det går upp för en att dessa människor faktiskt kan befinna sig i de mest oväntade sällskap ‘till vardags’, och man har anade inget.

      • Menar du att idiotin är kontextualiserad – knuten till ett sammanhang där de vanliga moralkoderna är bortkopplade?

        Men att åskådarna (du märker att jag är mer intresserade av dem!) på något sätt lever ett dubbelliv som vanliga människor utanför den här hämnararenan?

        Suck!

        Ibland tänker jag att vi bara måste acceptera ondska och dina försök att analysera och förstå gör mig bara förvirrad och bedrövad.

        Gitte Serenys böcker försöker skapa någon form av förståelse för vad människan är kapabel till – men hennes objekt bor inte i villaförorter.

        • Ja, visst är det så. Åskådarna är viktiga, vare sig de är imponerade på riktigt eller bara i utmanarens egen föreställningsvärld. Har du sett Fight Club? Den ger en bra bild av hur det fungerar och är mindre fiction än man vill tro.

          Visst vore det skönt om så vore – att man kunde titta på var folk bor, hur de är klädda, vilken hårfärg eller ögonfärg de har eller vilken kultur de tillhör och så genast veta att just det, det är en sån ja!

          Men så är det ju inte. Vi vet ju, både du och jag, att det finns alla sorter överallt.

        • Jo jag har sett Fight club och analyserade den som en primitiv ”vi vantrivs i kulturen”-film.

          En sorts uppdämd längtan efter allvar och i striden blir livet på riktigt. Oates har skrivit en del boxning som kanske handlar om samma brist på dramatik och då hittar vi på små scener som vi försöker infoga i ett moraliskt sammanhang. Antagligen blir de här våldsutbrotten aningen mer meningsfulla om motståndaren är representant för något…hmmmm…. ”annat”?

        • Håll i minnet att det INTE är James vi pratar om nu, utan om den som hoppade på. Trots att det inte alls är ovanligt att denne fått alla sina revben sönderslagna, hjärnskakning eller ett dramatiskt sprucket ögonbryn och är den som lyfts in i ambulansen efter slagsmålet, och därmed får sympatierna på sin sida, är det denne vi pratar om.

          James, trots att h*n (jo, det finns kvinnliga James också) står en bit därifrån och mest ser irriterad ut, är inte den som valde striden.

          Jag tror du börjar få lite grepp om vad det handlar om nu. En uppdämd längtan efter att känna adrenalinet rusa genom kroppen, att vara rädd men bemästra rädslan, och sedan, likt en seriemördare på tv, njuta av upphetsningen i stunden om och om igen, genom att prata om det, tänka på det och få en kick igen när man ser vännernas beundran.

  6. Adrenalin är en kraftfull drog! Och väldigt svårt att förstå utifrån.

    De väldigt populära jackass-programmen är väl ett försök att kanalisera det här i oskyldiga (självdestruktiva) banor. Men till sist måste det finnas ett element av risk? Vågar jag det här?

    Frågan är om det är ett inre autentiskt behov av att testa sina gränser – eller ett mer banalt sätt att förbättra sin status i gruppen?

    Nog är det en viktig skillnad?

    Tror du verkligen att de som utmanade JJ är stolta över sig själv? De har ju gått till historien som fegisar!

    • De har gått till historien som fegisar i dina ögon, och i mina ögon. Men de har gått till historien.

      Det ligger stor sanning i vad Söderberg skrev:

      Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

  7. Ping: Min lille vän (95) och Hasse Alfredson « Tysta tankar

  8. Ping: Människans rikedomar | Bokrecensioner

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s