Lärares status

Jag har grubblat och grubblat över vem den egentligen är som driver tesen om att lärarnas löner måste höjas för att lärarnas status ska höjas. Jag har då och då ställts till svars för denna vrångbild, när jag pratat om att lärarna själva måste ta ansvar för att avgränsa sitt uppdrag, och tydligt tala om vad som ingår och vad som inte ingår, att lärare måste hålla sig a jour och uppdaterade, inom sina respektive ämnen, inom skolforskning, inom politisk debatt, i media och i debatten på bloggar och social media. Jag talar om samarbete och öppenhet, om att släppa på prestigen och… äsch, har ni följt bloggen ett tag har ni läst det till leda.

Jag är glad att se att diskussionen börjar ta fart runtom på nätet och i landet, jag ser det på bloggar, på Newsmill, på Facebook och Twitter. Mer sånt, heja på, det utvidgade lärarkollegiet börjar etablera sig!

I dag fick jag faktiskt en glimt av den person som driver tesen att högre lön skulle leda till högre status. När jag skriver ‘den person’ menar jag inte att det är en enskild person, utan jag menar en fiktiv person som utgör ett konglomerat av de gemensamma egenskaper de olika personer som driver den har. Paradoxalt nog förvånas jag över att jag inte förvånas.

Det hade jag inte väntat mig.

 

Annonser

51 tankar om “Lärares status

  1. Morrica, jag förstår inte riktigt det här inlägget. Ser du inget samband mellan lön och status? Tror du att lönen är betydelselös när människor väljer utbildning och karriär?
    Så här tycker jag:
    Lärarnas löner bör höjas för att lönen inte står i paritet till utbildning och ansvar. Status är ett ord olika människor tillmäter olika innebörd. Min uppfattning är att läraryrket har låg status, framför allt i vår arbetsgivares ögon. Jobb med hög status är i allmänhet högavlönade. Jobb med låg status är i allmänhet lågavlönade.

    • Det finns givetvis ett samband mellan status och lön, och visst är det så att högstatusjobb ofta ger hög lön, medan lågstatusjobb generellt sett är lågavlönade. Det finns ett slags samband mellan lön och status också, i det att man tenderar att se ner på människor med låg lön, i synnerhet eftersom de sällan har möjlighet att hålla sig med statusmarkörer.

      Lönen kan komma att gå upp som en följd av ökad status, och ökad status kommer först när huvudmän börjar betrakta lärare som oundgängliga. Ökad status kommer inte som en följd av ökad lön, utan som en följd av ändrat förhållningssätt hos lärare själva.

      Förstår du hur jag menar?

  2. Morrica, nu förstår jag, men jag tror inte att det är så enkelt. Hur vi ser på oss själva formas av hur vi bemöts också. Kommunaliseringen och det lärarförakt som finns bland många kommunpolitiker och bland företrädare som Ingela Gardner Sundström har haft en kraftig effekt. Men jag ser också att vi inte alla hedrar vår yrkesroll. Somliga genom att göra sådant som inte alls ingår i vårt jobb, andra genom att smita och maska, ytterligare några genom att vara popularitetsjägare. Men vad som är hönan och vad som är ägget är inte lätt att sia om.

    • Det har alltid funnits maskare, smitare, popularitetsjägare, glidare, duktighetsjägare och präktighetsfascister, och det kommer alltid att finnas. Kanske har de ökat i antal, kanske har de blivit synligare, kanske har de som faktiskt hedrar yrkesrollen (vilket otroligt passande och vackert uttryck, det anammar jag direkt med ett tack och bock) minskat i antal eller på något vis hamnat ur fokus, det kan man spekulera i om man vill.

      Men det är just det som är min poäng – det är inte så enkelt som att höjd lön ger höjd status. Det finns en tendens inom svensk skoldebatt att tala om status som vore det en slags belöning, en guldklocka eller en medalj. Det är det givetvis inte. Status handlar om wow-faktor och inflytande, möjlighet att påverka och nå genomslag, möjlighet att kontrollera sin egen situation och att erhålla frihet genom att ta ansvar.

      Jag trodde ett tag, naiv och godtrogen som jag kan vara ibland, att vi tagit oss förbi tanken om status som en belöning, som något som lärarna ska få av någon annan, inte erövra själva, men upptäckte att så var inte fallet.

      Du har så rätt, hur vi ser på oss själva formas av hur vi bemöts, men det är ett tveeggat svärd – hur vi bemöts formas av hur vi ser på oss själva. Om vi hedar vår yrkesroll kommer vi att ses med andra ögon än om vi springer runt som Smeagol, ömsom fjäskande, ömsom hotande.

      • Idag är du ovanligt klok!
        Man kan inte kommendera eller tigga fram det där mystiska som vi kallar ”status”.

        När det gäller lönen kommer antagligen marknadsekonomin vara en starkare faktor än alla lönepolitiska program. Även om stora kommuner kan hålla nere lönen genom att förbjuda konkurrens är det en riskabel strategi.

        Jag vill veta mer om den där personen som inte är en person!

        • Oh, tack, ovanligt klok minsann *tar till mig berömmet och gömmer det som den dyrbar ädelsten det är*

          Ja, sannolikt är det så med lönen. Därtill kommer det faktum att i kommuner jämställs lärare med undersköterskor, barnskötare och annan omsorgspersonal.

          Den dyker upp ibland, den där personen, lite abstrakt halvt genomskinlig som en ande.

        • Glimten säger inte så mycket mer än det jag skrev i inlägget, det tycks vara en person som inte befinner sig i början av sin karriär, men inte heller i absoluta sluttampen, som ibland upplever sig lite misstolkad och ibland lite orättvist behandlad. Som tycker att h*n minsann kämpar på efter bästa förmåga men inte får tillräckligt med tack för det. Med andra ord, någon som i många stycken är precis som vem som helst av oss.

          Kom ihåg att detta bara var en glimt, och det av någon som både var abstrakt och halvt genomskinlig, jag kan dra helt fel slutsatser av det jag såg.

  3. Inte för att jag har några synpunkter på lärarstatus. Kan det inte ha med samhällstrender att göra?

    När Svergie var ett bonde- och arbetarsamhälle var prästen och lärarna högt aktade i byn och hade en status. Där höll prästen folk i herrans tukt och förmaning. Den läraren bankade i ungarna lite vett och kunskap, men inte så det störde.

    Skulle denna status försvunnit så sent som vid kommunaliseringen?

    Jag tvivlar.

    Ju mer bildad en befolkning bli försvinner myten och statusen av att det är någon som kan något. Och den började redan på sextiotalet. Tror möjligen att statusen försvann när de gamla realskolorna och läroverken försvann, det som populärt kallades sorteringsskolan. Då var det status att vara akademiker, så är inte idag.

    • Det är klart status har med trender och mode att göra, maktpositionen och exklusiviteten spelar också in. Men det är inte allt.

      Och ditt sista stycke kunde lika gärna utgöra förklaringen till antitesen till din slutsats – ju mer bildad en folkgrupp blir, ju högre status borde kunskap ha.

      • Håller med dig. Men det finns någon form av antikunskapsyn.

        Vet att det började sprida sig bland killar på den tiden det gick bättre att tjäna pengar på att stå i kassan på macken, varför ska man då dra på sig studielån?

        • Jag tror antikunskapssynen kan ha sina rötter i de avgiftsbelagda läroverken, där bara ett fåtal friplatser (jag har en obekräftad känsla av att de som besatt dessa platser sågs lite lätt över axeln av övriga elever och kanske också lärare) fanns för mindre bemedlade elever. Kunskapen blev som rävens rönnbär, man anlade en föraktfull attityd mot det ouppnåeliga för att upprätta sin egen självkänsla.

  4. Läraryrkets sjunkande status har väldigt lite att göra med hur vi presterar, så mycket sämre är inte dagens lärare än sextiotalets. Statussänkningen hänger ihop med tre faktorer: revanschistiska politiker, ökat antal lärare och ökad andel kvinnor inom lärarkåren.

    Kan då löneökningar ge ökad status och mitt svar är att om det blir dyrt att missbruka lärare genom att ge dem dåliga förutsättningar och använda dem till saker utanför uppdraget så händer saker. Ja, det blir svårare för politiker att ge igen på lärare för något de uppfattar som en oförätt och de som tycker att kvinnoyrken ska ha lägre status kan få lite mer att bita i om kvinnorna får höjda löner. Mitt svar är att löneökningar absolut kan ge mer status men att i och med att vi är så många lärare kommer inte Sverige ha råd med så där väldigt stora lönehöjningar. Yrken med många utövare har sällan hög status.

    Nu var det den där fiktiva schablonbilden av hurdan man är om man tror att lönehöjningar har effekt på status. Rent generellt tror jag inte att det är så där väldigt starka kopplingar mellan en viss lösryckt åsikt och hurdan egenskaper man har. Jag är också säker på att jag kommer att tycka att det är obehagligt med en omfattande redogörelse för egenskaperna hos någon med min åsikt. Det är ganska skönt att bemötas med respekten av att själv få definiera vem man är?

    • Kanske har du rätt, Jan, kanske är en del av problemet just det att många av dagens lärare bara är nästan lika bra som sextiotalets lärare, medan utvecklingen i övriga samhället pågått i femtio år sen sextiotalet inträdde. Lärarnas eget ansvar i statussänkningen är en aspekt vi inte kan bortse ifrån, jag är glad att du lyfte den.

      • Min tanke var nog att lärares kompetens relativt andra gruppers kompetens hållit sig någorlunda likvärdigt. Jag tänkte mig nog aldrig att du skulle dra slutsatsen att lärare som grupp utvecklats så lite i förhållande till andra grupper att vår kompetens i stort sett halverats. Det håller jag absolut inte med om.

        När jag berättade för en lärare som varit med sedan sjuttiotalet att ordföranden i utbildningsutskottet ansåg att läraryrket hade förändrats oerhört lite så gav han mig bara ett ironiskt leende och berättade om arbetet med programmerad individuell undervisning, som byttes mot arbete med lokal förankring av undervisningen för att sen fokusera på att bryta upp scheman och ämnesstruktur. Han berättade om kampen för att få in datorer i skolan och att lärare byggde egna laborationsutrustningar med hjälp av nätet eftersom det var köpstopp och avslutade med att ”Sofias historialärare var nog inget vidare”. ”Det har varit lärorika år och jag är glad att jag valde ett yrke som inte låtit mig dröja kvar i det förgångna”. Nu är det äntligen dags …. ”il faut cultiver notre jardin”!!!

        Jag upplever en stor fara i att lärare upplever statussänkningen som sitt eget personliga ansvar och har sett de som springer som skållade råttor i ett försök att återupprätta lärarnas status. Lina Pilos intressanta reflektioner i ”Bristande stolhet hot mot yrket” visar på faran med en sådan tankegång. Det är viktigt att fokusera på det som man kan påverka och sig själv men har vi inte helhetsyn nog att se vad som är samhällstrender utanför vår kontroll kommer världen bli svårhanterlig.

        • Visst är det ett stort problem att lärare springer som skållade råttor eller, som Plura en gång skrev, rusar i halvpanik från gräsbrand till gräsbrand istället för att se helheten och våga släppa det som faktiskt är någon annans ansvar ifrån sig.

    • Jan, låter som sjukvården med ett undantag, läkarkåren som fortfarande är till övervägande del manlig och har bättre betald än övriga. Men det här med antalet. Vet inte på sjuttiotalet hade vi ca 3.000 läkare idag är de upp i 30.000 och ändå lyckas de lika dåligt med sjukvårdsproduktion som förr.

      Det kan inte vara statusen som avgör utan något annat. Kön är ett, men jag tror trots allt sättet att organisera verksamheten spelar roll. Samt att du på något sätt skapar tydligt ledarskap. Duktiga ledare jag mött spelar roll för att lyfta en organisation oavsett om den är privat eller offentlig.

      Det är ståltheten att tillhöra vinnande team som lyfter och ger status.

      • Kanske är det så att det är fler som är sjukare idag? Eller kanske är det så att i och med att sjukvårdsbiträdena i stort sett helt har avskaffats, så fick undersköterskorna raskt ta över dessa arbetsuppgifter och en del av undersköterskornas uppgifter hamnade på sjuksköterskorna, varvid en del av sjuksköterskornas uppgifter hamnade på specialistsköterskornas, vilket i sin tur ledde till att delar av specialistsköterskornas uppgifter lämpades över på läkarna. Som i sin tur tog sig an vissa av dessa men, som första länk i kedjan, faktiskt också sa tvärt nej till andra och skyfflade tillbaka dessa dit därifrån de kom. Detta nej tror jag i hög grad bidrar till den vidmakthållna statusen, vad tror du?

        • Problemet i vården är fragmentiseringen och att alla envisas med att ta sig till akuten istället för till vårdcentralen.

          På något underligt sätt tror vi att vi måste kuta till läkare så fort vi har ont någonstans när det är bättre att gå till syster för att få lite omplåstring.

          Samtidigt är vården ohjälpligt felorganiserad i kliniker som har sitt ursprung i sjukvårdens framväxt i början på 1900-talet.

          Samtidigt har männen som är läkare varit duktiga att rida på det medicinska ansvaret och att de är närmast gud fader själv. Du har en tydlig hackordning från thoraxkirurger ner till det katten släpat in psykologerna.

        • Det finns anledning till att man går till akuten istället för till vårdcentralen, och det handlar inte bara om vana. Tvärtom, detta är något som tillkommit på senare tid, och vad orsakerna är vet jag inte, men jag vet att de finns, och inte består i att människor är korkade. Det finns en utbredd rädsla och osäkerhet bland människor idag, och den har inte heller uppstått av sig själv, ut ur det blå. I den änden behöver vi börja nysta om vi ska kunna reda ut problemen med att människor överanvänder akuten.

      • Jag tror mycket på ett bra pedagogiskt ledarskap med delaktighet hos lärarna och modern uppföljning ungefär som Mats Öhlin beskriver i sin blogg. Sen måste vi lärare inse att vi är för många för att någonsin få vara ett högstatusyrke.

        Stolheten av att tillhöra ett vinnande team kan ge lyft till oss som individer trots att yrkets status inte påverkas nämnvärt.

        • Det är en intressant aspekt du lyfter här, Jan, och kanske har du rätt. Det kan vara så att lärare som yrkesgrupp är så stor att det kommer att bli tydliga statusskillnader inom yrkesgruppen också. Mats på Tysta Tankar har ju varit inne på samma tankegång ibland, och då talat om hur förskollärare upplevt sig som en slags underklass i yrkesgruppen.

        • Det har ju varit en trend mot att minska skillnader inom lärarkåren och då bland annat höja förskollärarna.

          På en allt mer utpräglad skolmarknad som en del av införande av friskolor etc. så är det mycket troligt att vi får en trend mot ökad differentiering mellan lärare men vilka som kommer gynnas av detta är svårt att förutspå.

        • Det kan mycket väl vara så att du har rätt i detta, skillnaderna i status mellan olika skolformer, förmodligen mellan olika kommuner och kanske rent av kommundelar också är ju redan i dag en aspekt.

  5. Sån ironi, Morrica. Blir allt bättre hela tiden? Jag vet inte hur det var i Sverige, men jag hade riktigt bra lärare både på sextio och sjuttiotalet i Finland. Det var en mycket högre andel intellektuella, belästa och djupt ämneskunniga lärare än vad jag hittar bland mina kollegor i dag. För mig öppnade det nya världar och gjorde mig intresserad av att lära mig mer. Jag fick raketbränsle, helt enkelt.

    • Jag har samma upplevelse från den svenska sidan av vattnet, Helena, lärarnas ämneskunnighet parad med deras inställning till kunskap och lärande inspirerade. Genom sitt sätt att vara och förhålla sig till bildning sa de, tydligare än om de så skrikit det i megafon, att ‘elev, du KAN tänka, du KAN räkna ut, du KAN lära dig och du KOMMER att ha glädje av det!’

  6. Om vi tänker att skillnader faktiskt ÄR ett sätt att höja status och lön (jag vet att detta synsätt är vanligt inom den fackliga rörelsen) Då ser jag två vägar
    1) Öka skillnader mellan grupper. Typ stora barn= Stort lönekuvert. Långa barn=lång utbildning
    2) Öka skillnaderna inom den stora gruppen och satsa allt på individualisering. En sorts superlärare som får rollen som harar i lönerörelsen. Vilka kriterier dessa ska väljas utifrån är osäkert men det ska vara ouppnåeligt få och omgärdas med någon form av mystik. Ungefär som golf- eller hockeyproffs. De flesta av oss ska bara sucka och drömma om de otroliga summor som de här pedagogstjärnorna ror hem.

    Den första vägen har vi väl prövat. Den andra framstår av olika anledningar som en smula… hmmmm…. oetisk?

    • Tja, kanske det.

      Risken att de extra slantarna skulle ges till den som är villig att göra sjutton personers jobb istället för till den som lägger tid på att fortbilda sig och vidareutbilda sig inom sitt ämne och sitt gebit är ju stor, i synnerhet om detta skall ske inom nuvarande kommunregi. Jag håller med dig, det vore en aning oetiskt.

    • Nummer två känns som något som skulle falla SKL i smaken.

      Nummer ett har vi förstås provat men i sann cynisk organisationsteori så har vi vissa system som byter av varandra. Den övergripande trenden är dock bort från att värdera långa studier så någon liten modifiering blir det nog.

  7. Jag har uppfattat det som att de som driver tesen ”utifrån” skolan gör det i huvudsak med hänvisning till att högre lön skulle locka studenter med högre betyg till lärarutbildningarna. Därmed höjs statusen både tack vare att det blir svårare att komma in på utbildningen och tack vare den högre lönen i sig.

      • En högre lön gör yrket mer attraktivt, vilket leder till att fler söker sig till lärarutbildningen. När fler söker drivs förstås intagningspoängen upp.

        Förutom det som har tagits upp tidigare i tråden om att hög lön kan uppfattas som statushöjande så har jag förstått det som att de höga intagningspoängen på en utbildning kan uppfattas som statushöjande; det som är svårt att uppnå måste ju vara bättre…

        • Det som skaver i resonemanget är tanken att statusen skulle höjas utan att lärarna själva egentligen skulle behöva ändra på just något, bara ta emot den höjda lönen och ökande statusen i små röda paket med vita snören.

          Det förefaller aningen orimligt.

        • Ja, eller så kan man se det som att lärarna alltid har förtjänat en högre status men har motarbetats av yttre omständigheter… Image och varumärke är ju värdefullt i alla andra sammanhang…

          Jag vet inte jag. Jag har svårt för hela statusbegreppet.

        • Det är precis det män praktisera för att öka sin status.

          Ingen ska inbilla mig att sextontaggarna skulle behöva ändra något för att bli bättre för att de höjer lönen. De inbillar sig att den är de små röda paketen med vita snören.

          Men vi andra vet att de tomma och innehållslösa.

        • Underdogpositionen kan tyckas lockande, särskilt som det brukar vara denne som i slutet av filmen står där som hjälten. Men verkligheten är inte alltid som sagorna.

          Image och varumärke vinner man på att bygga själv, förlitar man sig på en konsult eller manager så bygger man på dennes varumärke, och löper stor risk att bli en del av detta istället. Bli ‘en av artisterna i Skara-Berts stall’ eller ‘Idol-en eller annan’ och få en visserligen tämligen stabil, men blygsam position och inkomst och ständigt vara beroende av det övergripande varumärkets status istället för att stå på egna ben.

        • Aj, Morrica. Nu tog jag något som jag trodde var solklart för alla, men tydligen bara för mig.

          För seg i kolan, ber att få återkomma med en djupare analys när jag är mer lätt flytande i kolan.

          Go natt;))

        • Gör så. Det är viktigt att så många som möjligt förstår budskapet när man diskuterar öppet såhär, och vem som helst både kan ta del av det som sägs och vilja komma in i diskussionen.

          Välkommen åter.

  8. Vad är det som ger en person eller ett yrke status? Det första kriteriet är att det är svåruppnåeligt så att konkurrensen minskar. Nästa kriterium är att det uppfyller ett behov som är tillräckligt värdefullt. En del vill också ha med hur väl uppdragen genomförs men jag hävdar att för detta behövs något att jämföra med så egentligen påverkar det bara statusskillnader inom yrket.

    När det gäller att göra läraryrket svåruppnåeligt har Christer redan genomfört resonemanget kring hur detta uppnås. Detta kommer troligen också ha positiva effekter på undervisningen men det är ingen självklarhet.

    När det gäller skolan och om den fyller något mycket viktigt behov så citerar jag Johan Kant: ”… för övrigt anser jag att lärarjobbet är samhällets viktigaste yrke!” men om vi ska prata om status så måste vi prata om behovet är viktigt för den som betalar. Ifall den som ska betala inte tycker att det är viktigt att alla elever ska få sina behov tillgodosedda av skolan så får läraryrket låg status. SKL har demonstrerat gång på gång att de anser att pengarna gör mer nytta någon annanstans så då är det naturligt att läraryrkets status sänkts.

    När ett yrkes status höjts har det skett med en koordinerad skicklig marknadsföringskampanj, där det är viktigt att medarbetarna agerar så att budskapet inte förlorar trovärdighet men där övriga delar i yrkesrollen påverkar ytterst lite. Det finns mängder av skäl för oss lärare att göra ett bra jobb men den somt tror att det kommer få mer än marginell nytta när det gäller att öka yrkets status kommer att bli djupt besviken.

      • Nej då får du läsa mitt inlägg en gång till. Jag har gjort mig tydligt oberoende av löneförhöjningar. Det räcker med att jag känner mig rättvist behandlad jämfört med mina kollegor.

        Min personliga slutsats är ju istället att vi lärare får finna oss i att vår status inte kommer att bli märkbart höjd inom förutsebar framtid. Det finns andra skäl till att vilja vara lärare.

        Så snälla gissa inte så mycket kring mig personligen, jag försökte verkligen hålla mitt inlägg på ett generellt plan.

        • Jag är nyfiken på vad det är i mina kommentarer som fått dig att tro att löneförhöjning för mig eller ens för lärare som kollektiv är något som är speciellt prioriterat av mig. Det är verkligen inget som jag velat säga.

          Fast förresten det verkar intressantare att gå tillbaka till huvudspåret. Jag drar slutsatsen att du tror att vi lärare kan påverka vår status markant genom någon typ av förbättrad arbetsinsats. Är det rätt uppfattat?

          I så fall är min fråga att med den i stort sett obefintliga uppföljningen av lärares viktigaste uppdrag, hur ska någon märka att vi lärare gör bättre och bättre jobb?

        • Det är sant att många skolor, och många lärare, brister i sitt uppföljningsarbete, men det finns absolut inget som hindrar att man bättrar sig på den fronten.

        • Nya skollagen ger mig förhoppningar om att svenska skolan ska kunna etablera en uppföljning värd namnet men mina funderingar handlade om hur vi ska agera fram till att det finns en fungerande uppföljning.

        • Jag beklagar att jag uttryckte mig så otydligt:

          Du kan göra det själv, Jan. Kanske har du någon eller rent av några kollegor som vill göra det tillsammans med dig. Inget hindrar er. Dokumentera, följ upp, och utvärdera.

          Varsågod och börja.

        • Jag har redan börjat men jag påpekar att skollagen bygger på kvalitetstankar om att man ska ta små steg och utvärdera noggrant. Tanken är att det inte är bråttom utan att det är viktigt att hela tiden hålla rätt kurs.

        • Så bra, du vet vad du ska göra och du säger att du redan har börjat. Då är det ju bara att fortsätta på den inslagna vägen.

          Lycka till.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s