Men var är eleven?

DEJAs rapport visar, berättar SvD, hurusom svensk skola är rysansvärt ojämställd:

I dag lämnar DEJA, delegationen för jämställdhet i skolan, sitt slutbetänkande till regeringen. Vår granskning visar att flickor och pojkar i den svenska skolan inte får lika förutsättningar att lära sig och trivas i skolan. Pojkar presterar sämre än flickor i skolan, flickor mår sämre än pojkar, flickor utsätts oftare för trakasserier och både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller.

Resultaten diskuteras och analyseras, givetvis, man tycker och tänker och tv-soffar om saken. Vad ska man göra åt problemet? Vilket är problemet? Finns det flera som trasslar in sig i varandra?

Flickorna och de unga kvinnorna rapporterar i större utsträckning än pojkarna och de unga männen en ökande psykisk ohälsa och trakasserier. Inom skolhälsovården och särskolan verkar det dock som om pojkarnas problem upptäcks lättare än flickornas problem. Vi föreslår mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida för att säkerställa att både pojkar och flickor får stöd. DEJA föreslår också att skolan ska bli bättre på att motverka kränkningar i skolan. Ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan föreslås helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.

Men, invänder då vän av kaos, hur tänker man här? Flickor mår dåligt, sliter tills de trillar ihop i små skälvande högar för att få toppbetyg, pojkar antipluggar och ägnar sig åt annat än skolarbetet. Att det behöver stöttas på alla fronter är uppenbart, men borde man inte också börjar reflektera över som det system man byggt upp i skolan egentligen är så vidare bra? Helena von Schantz skriver om effekterna av det matriarkat som växt fram i svensk skola:

Själv har jag mest funderat över en annan aspekt av könsskillnaderna: hur kön påverkar vår undervisning och hur vi kommunicerar med våra elever. Hur hanterar vi en slarvig, uppstudsig, omotiverad, oförskämd elev? Är det samma hantering oberoende av lärarens och elevens kön? Berömmer och premierar vi samma saker? Gör vi det på liknande sätt? Lägger vi upp undervisningen på olika sätt, talar vi på olika sätt?

Jag har inte svar på alla mina frågor, men jag är övertygad om att förkvinnligandet och avakademiserandet av lärarkåren två viktiga orsaker till pojkarnas sämre skolresultat. Jag tror att kvinnliga lärare i allmänhet undervisar på ett sätt som tilltalar flickor mer. Ett upplägg som premierar ordning, uppgifter som lämnas in i tid, ansvarstagande, duktighet. Men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är bra för flickorna heller. De har ett lika stort behov av raketbränsle, av att möta olika förebilder, olika kunskapssyn, infallsvinklar, material och sätt att kommunicera som pojkarna. Vi har alla en manlig och en kvinnlig sida. Båda behöver få syre.

Vad som händer vid syrebrist pratade vi om häromdagen, och det gäller i skolan likaväl som i atmosfären. Medan Gunilla Hammar Säfström sitter i TV-soffan och med politiskt korrekt avvägd föraktnivå i rösten förfasar sig över manliga lärare som highfivar elever i skolans korridorer och framhåller lärarnas roll som förebild för den neutrala samhällsmedborgaren beskriver Helena lärarens roll från ett annat perspektiv:

Jag använder mycket musik, texter och film i min undervisning och jag har kunnat konstatera att det ofta är olika musik, serier och böcker som uppskattas av pojkar och flickor. Ska man nå sina elever måste man utgå ifrån deras intressen, hitta dem där de befinner sig och lotsa dem vidare – både pojkar och flickor. Musik och serier använder jag just i hopp om att väcka intresse och lust så att eleverna fortsätter hemma. Då behöver det finnas något för varje smak, då behöver alla känna sig inkluderade. Pojkarnas intressen: strategi och våldsspel, fantasy, hiphop, hårdrock, South Park och Family Guy anses emellertid inte tillräckligt PK av många lärare. Men när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon. Kanske att ifrågasätta, se risker, fördomar och klyschor i det de möter varje dag. Dessutom är chansen större att få en skoltrött pojke att tänka kritiskt och läsa mellan raderna om han får göra det på ett South Park avsnitt än på I Taket Lyser Stjärnorna eller någon annan av alla de jag-är-flicka-och-det-är-synd-om-mig-böcker vi läser i skolan. Inget ont om den boken, den är alldeles utmärkt och lämplig för skolbruk. Men bara så länge den balanseras upp av helt annorlunda material.

Detta är så viktigt att jag upprepar det en gång till: ”när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon”

Jämställdhet mellan könen är viktigt, det är inte rimligt att vi behandlar elever av något kön, vilket det än vara månde, efter någon slags genomsnittschablon eller kulturell föreställning om hur man ‘är’ om man tillhör ett givet kön. Gör vi det, oavsett hur välvilligt och omtänksamt vi än gör det, så missar vi att möta eleverna där de befinner sig. Och då hamnar vi där vi befinner oss nu, i en skolverklighet där elever stressar sönder eller i rent självförsvar glider undan utom räckhåll.

Och det är dumt.

.

Annonser

30 thoughts on “Men var är eleven?

  1. Visst var det roligt med hon 9A-hjältetantens förakt mot high fivande och snusande lärare!

    Det kändes lite som om en avgrund öppnade sig och plötsligt förstod vi att det här är ett gigantiskt uppfostringsprojekt som är fullt av medelklassdamernas normalitetstänkande.

      • Tror du att de verkligen hade tänkt så? De fyra framstod ju som en och samma perspektiv. Jag har nog aldrig stött på en större samstämmighet i ett morgonprogram.

        Sabuni verkade trivas alltför väl i denna präktiga samling av kravromantiker.

        Ett kort tag trodde jag att hon skulle kunna se skolan utifrån?

        • Nej, det tror jag inte. Jag tror att hon valdes för att hennes perspektiv stämmer överens med den förväntade tittarens perspektiv. Men hon var ändå väl vald, för som du säger öppnade hon ett perspektiv som ofta mörkas i svenskt skolväsen.

          Vad gäller Sabuni fick jag uppfattningen att hon var väl medveten om att detta är just den förväntade tittarens perspektiv, och kanske valde hon vilka aspekter hon skulle betona utifrån detta?

  2. Morrica, så mycket att tacka för. 🙂 Härlig länksnutt som ska upp på min whiteboard redan i morgon, länkning, varma ord och som vanligt många kloka ord. Jag tittade på filmsnutten nu och det är uppenbarligen dags för Allt är lärarnas fel 7 – även om lärarutbildarna får sig en ännu större skopa. Mycket märkligt att LR representanten sjön med i den här visan.

    • Tack själv för ditt brutalkloka inlägg.

      Det tycktes mig som om den gamla lärardamen i sin fascinerande blus lyckades få dem allesammans att känna sig som små skolbarn igen, som inte vågade annat än att hålla med. Men jag kan ha fel.

      Dock kommer jag att göra en grej av att high fiva mina elever framgent, så ofta tillfälle ges. Det tycks mig absolut nödvändigt.

      • Jag måste vara bra dum – men vad var det de pratade om? Vad kom de fram till och vad var det för något de beskrev? Verkligheten? Problemen? Lösningen? Och vad tråkigt när alla höll med alla.
        Usch, jag blev bara trött.
        För övrigt är det lika många tjejer som killar som high fivar med mig. Och fler tjejer som kramar, men fler killar som hänger på ens axel sådär lite kramigt men nonchalant. Jag ser lika lite av macho i high fivandet som i det övriga.
        /Janis

        • Men Janis, highfivar du med dina elever! Så förfärligt förkastligt, du ska ju vara neutral och förebildlig och…

          Nej, jag bara skämtar med dig.

          De pratade om DEJA-rapporten, och det faktum att flickor sliter och stressar och mår dåligt i skolan, men får bra betyg, medan pojkar duckar undan, får dåliga betyg men oftare behåller hälsan. Damen från det där programmet om 9A var där (det var hon som hade en mycket intressant blus, den kan ha varit gjord av återvinningspapper i kragen, vi kunde inte riktigt avgöra men det är en av teorierna som lanserats här hos mig) och talade, med illa dolt förakt (hon vände sig bort och gjorde rent av en äcklad min) om manliga lärare som ‘gav sina elever high five’, sen snörpte hon missklädsamt på munnen och sa ungefär ‘så går det till minsann’.

          De beskrev hennes verklighet, uppfattade jag. Hon var mycket dominerande i programmet.

          Jag high fivar också, när tillfälle ges, jag kramar och blir kramad, jag klappar på i förbifarten och blir då och då kärvänligt puffad på i ungefär samma förbifart. Det är en slags kommunikation det också.

  3. Ja när ni nu alla ”pratar om det” vill jag självklart också bekänna. Det händer att mina elever highfivar mig också. Både killar och tjejer. … Ja ska jag vara helt ärlig gör mina barn det också. … Ska jag vara riktigt så där brutalt nuärjagomvändreformeradfrälst-ärlig händer det till och med att det är jag som börjar.

    • Oj!

      Jag åker upp till Linköping i nästa vecka, onsdag torsdag och hem igen på fredag. Om du är i krokarna kan vi highfiva varandra då. Det är dags att sluta smyga med det. Det är något helt naturligt! (Jag kommer befinna mig på lärarhögskolan eller Valla folkhögskola, eventuellt maniskt highfivande alla som kommer i närheten)

  4. Är det bekännelse möte i sann karismatisk läraranda över att gjort något förbjudet i den allmänna synen.

    Frågan jag ställer mig är ska läraren vara kompis med eleverna eller klassrumsledaren?

    • Och svaret, kära Plura, är att läraren i sitt ledarskap ska ha ett sånt tydligt och klart förhållningssätt att positionen inte blir luddig av vare sig high fives, kramar eller kärvänligt buffande.

      • Bra, jag blev orolig, för jag anade ett olovligt kompiskap i debatten ovan.

        Som ledare måste du alltid vara tydlig vart du vill med gruppen, men kan ha ritualer för att stärka gruppens sammanhållning. Det får dock aldrig spilla över i kompiskap för då är du rökt när su ska skilja agnarna från vetet.

        • Det du belyser här, Plura, är superviktigt! Den lärare som inte klarar av gränsdragningen hamnar i trubbel, blir antingen överkörd, tar i för mycket och blir avståndsskapande auktoritär eller för mycket kompis och i slutändan inte lärare alls. Det är mycket viktigt att gruppen vågar lita på att läraren tar, och kommer att fortsätta ta, ledaransvaret.

        • Visst gör det det, och elever är så olika att det behöver finnas en rik flora av alternativ på skolorna. Men det hon gjorde var att begränsa utbudet till enbart det som passar hennes smak och synsätt, och det med ett så tydligt markerat förakt att jag inte kan låta bli att fundera över hur hon förhåller sig till t ex bekepsade elever med hiphopstora kläder som lufsar fram och high fivar och kommunicerar med innebördsfyllda gester.

        • Det jag har hört om TV-serien 9A som jag i och för sig själv inte sett mycket av är att hon gett intryck av att vara en duktig lärare som får bra relationer med eleverna, så jag vill inte dra för omfattande slutsatser om just henne.

          Däremot är den attityd hon visar upp i programmet absolut ett av skälen till att många killar men även tjejer känner att de inte passar in i skolan. Vi vill ha en skola där även ungdomar med keps …., alla ungdomar känner sig välkomna.

        • Jag pratar om hennes attityd i morgonsoffan, och vilket intryck den gav. Det är den som är relevant här, och den som drar undan förlåten så att vi ser, som Mats skrev, ”en avgrund öppnade sig och plötsligt förstod vi att det här är ett gigantiskt uppfostringsprojekt som är fullt av medelklassdamernas normalitetstänkande”

  5. Härligt klipp om high-five:ande. Att det skulle vara fel är ju precis så dumt som ni alla redan är inne på. Om det är ett bra sätt att möta en del elever så är det väl snarare förskräckligt att det inte är mer av det i skolan.

    En annan sak som är mystisk. I DEJA:s egna rapporter med sammanställning av forskning på psykisk ohälsa och unga så framgår det så tydligt att både killar och tjejer mår dåligt. Men att det uppträder tidigare i ålder hos killar och att det tar sig helt andra uttryck än hos tjejerna. Killar blir okoncentrerade och utagerande.

    Och vad gör vi vuxna då. Vi ger upp. Tycker att killarna är hopplösa och ber dem skärpa sig. Klart att de ger upp, tycker vi vuxna är hopplösa och ber oss skärpa oss eller kanske dra …

    • prestationsprinsen, givetvis ska elever få stöd, oavsett kön, stil, kulturell tillhörighet eller något annat. Tyvärr fungerar det inte alltid så i alla skolor i hela landet. Det är en av de saker jag tänker på när jag säger att vi bör tänka tanken att ändra i systemet. Dejas resultat säger oss något viktigt, vi måste lyssna.

  6. Plura, det finns lärare som ängsligt klamrar sig fast vid ett imaginärt podium. Det brukar inte gå så bra för dem. Auktoriteten sitter i ämneskunskaper, professionalitet, kunskap om var vissa viktiga gränser går och i att man i sin dagliga kontakt med eleverna visar moral, etik, rättstänkande och framför allt kärlek. Humor är aldrig fel det heller.

    Morrica, jag hade en fin liten film på det där ”inner eye that is the bliss of solitude” Wordsworth babblar om. Du och jag i västernmiljö fast ändå Linköping, handen på varsitt hölster … resten kan du spela upp själv. 🙂

  7. Ping: Lite socker i botten « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s