Polare

Vi gillar polariseringar. Vi tycker om att ställa upp saker och ting som prydliga motsatspar, det ger oss trygghet och en känsla av kontroll.

Natt – dag. Svart – vitt. God – ond. Stark – svag. Matt – blank. Hård – mjuk. Varm – kall. Stad – land.

Jag skulle kunna göra kedjan hur lång som helst, men jag anar att ni redan är tillräckligt bekanta med fenomenet för att kunna smida vidare om ni så önskar. Låt oss istället titta på den inbördes hierarkin. För en sån finns det i varenda par, vare sig den är i princip konstant, som i exemplet god – ond, eller relativ, som i exemplet matt – blank. Det är bättre och ger fler sociala fördelar att betraktas som god än att betraktas som ond, medan en matt yta är att föredra i vissa sammanhang och en blank i andra.

I valrörelser är sådana här motsatspar både väldigt populära och effektiva. Där gäller det att få fram sitt budskap på ett sånt sätt att det låter bra, att det fastnar i folkmedvetandet och helst också på ett sånt sätt att redigerare inte klipper i det. Motsatspar är idealiska i sammanhanget, i synnerhet de motsatspar som är så tydliga och etablerade att man bara behöver nämna den ena halvan för att människor ska förstå vilken den andra halvan är.

Kommun – stat är ett sånt par. Vårdskolaomsorg – industriarbetsmarknadvetenskap är ett annat. Det första kommer vi att få anledning att återkomma till, det är jag säker på, men låt oss koncentrera oss på det andra den här gången (jag tror jag kan lova att detta är det sista DEJA-inlägget, men osvuret är bäst).

I den politiska retoriken, i media och i folkmedvetandet har skolan gått från att vara en del av den process som leder fram till en myndig vuxenposition i samhället, en position med jobb, ställning, inkomst och självbestämmande till att hamna stadigt och till synes tryggt inbäddad mellan de två andra stora skattefinansierade institutionerna vård och omsorg. Båda dessa associeras med mjuka, inåtvända, bevarande värden som medmänsklighet, omtanke, tröst och trygghet, med inneskor och mjuka kläder, vänliga händer, jämställdhet och förståelse; i motsats till forskning, arbetsmarknad och industri som associeras med hårda, extroverta, framåtsyftande värden som karriär, tävling, konsekvenser, peppning, status, klapprande klackar, dräkt och slips, med effektiva händer och krav.

Detta är förödande för skolan, som hamnat mer eller mindre i konflikt med sig själv. Skolans uppgift har blivit att på samma gång att ta hand om, förstå, visa omsorg, värme och omtanke; och att jaga på, peppa, ställa krav och ge verktygen för en position på andra sidan motsatsparet, vid den andra polen. Resultatet vet vi, det behöver vi inte gå in på igen, utan vi hoppar direkt till slutsatsen:

Skolan behöver bli polare med sig själv. Definiera sin egen position och kliva bort från omsorgen. Motivera och förklara varför den retoriska bilden med skolan som vårdens och omsorgens kärleksbarn är felaktig, och istället kliva tillbaka till sin position i processen mot vuxenvärlden.

Det innebär inte att skolan ska bli en helt igenom kall och hård plats. Kom igen, vi är lärare! Vi vet att det går att kasta ut badvattnet utan att babyn åker med, man behöver bara komma ihåg att lyfta ur babyn först, och sen hålla i minnet att den utvecklas, lär sig hantera verkligheten och en dag går ut i världen på egna, starka ben. Och att det är gott.

55 tankar om “Polare

  1. Absolut! Och låt dagis (aka förskolan) var omsorg med pedagogik. Här måste vi nu uppvärdera omsorgens betydelse för små barn, så att de inte kräver så mycket av det i skolan.

    • Definitivt, omsorgen i förskolan, liksom omsorgen på fritids, är oundgänglig. Men skolan är inte omsorg, skolan är skola och det måste vi lyfta fram.

  2. Jag är ju en omsorgsmänniska men håller med. Det blir alltför motsägelsefullt att som lärare ge eleven fullt ansvar och samtidigt ha skuldkänslor när någon misslyckas.

    Vi behöver definiera vad som menas me läroplanens ”att ge förutsättningar”.

    Så fint du har fått det!

    • Det gläder mig att du håller med, Mats. Förskolan är superviktig, och väl fungerande fritids, som ju också utgör omsorg, är så viktigt för en väl fungerande skola i dagens samhälle att jag inte kan beskriva det i ord! Men det är inte skola. Förskolan och fritids etc är viktigt alldeles på egen hand och behöver inte draghjälp av skolan för att bli betydelsefullt!

  3. Bra skrivet Morrica efter vår inledande piruetter på FB. Själv inspirerad skrev jag om detta på min blogg om ”Omsorgsträsket”.

    Och jag kan hålla med om förskolans något annorlunda ställning och även frittis. Vad jag dock funderar över, men inte har något svar på, är att dessa är upphöjda som del av skolväsendet från halvårskiftet. Hur ska vi se på det när rollen, som jag tolkar lagen, går från omsorg till pedagogik?

    • Tack.

      Har det inte med hierarki att göra, rätt upp och ner? I missriktad välmening vill man lyfta förskolan och fritids men riskerar istället att ludda till dess särart och göra det än otydligare varför både förskola och fritids är så grundligt viktiga alldeles just i egenskap att INTE vara skola.

      • Jo, men det finns tydligen en idé, om den är liberal eller inte vet jag inte, att ungarna helst ska gå i skolan från treårsåldern. Och att fritids ska vara läxhjälps orienterad.

        I varje fall lyser det igenom i Alliansens tänk, som de fick igenom när skollagen trädde i kraft 1 augusti 2010, förskolan är en skola inte ett dagis med omsorg från ahlvårskiftet. Här tror jag vi kommer få se problem med de förskolor som saknar tillräckligt med förskollärare. Och läroplanen för förskolan förtydligade det pedagogiska uppdraget vad gällde matematik.

        • Barnomsorg är och förblir en stor del av förskolans verksamhet, det kommer man inte undan med aldrig så skitnödiga formuleringar, och föreskolepedagogik är något helt annat än skolpedagogik. Det kommer att kräva förskollärare med ryggrader av gjutjärn som klarar att stå emot alla idéer om någon slags skolliknande lektioner och sånt, det vore direkt kontraproduktivt.

          Förskola är inte skola, och det är dess styrka.

        • Jo, så kan vara Morrica.

          Men om jag lyssnar in debatten har jag hört att de som ensidigt satsat på barnomsorg eller har förskollärare av Montisoretyp kan risker att få stänga verksamheten eftersom de inte har förskollärare av ”rätt” snitt som har gått hos sådana som Mats.

        • Det stämmer, Plura, ty förskola är inte barnomsorg heller, utan mycket mer. Barnomsorg garanterar inte det systematiska pedagogiska arbete en förskola ska ge (som i sin tur skiljer sig, som jag sa tidigare, från det pedagogiska arbete som skolan ger)

        • Här är du inne på ett intressant spår. Dom förskollärare som utbildats under 2000-talet har kommit ut med en läraridentitet. Inriktningen verkar vara på skolan, vilket man kan se i att det inte var så många som ville välja inriktningen mot förskola.

          Och tänk dig då en sådan person som kommer ut, med kunskaper om läs- och skrivinlärning, samt matematik, och hamnar bland 1- och 2-åringar. Hur är den personen rustad?

        • Vilket gör det ännu viktigare att definiera hur, och vara tydlig med varför detta hur är essentiellt. Läs på i forskning, gör studiebesök i länder med tidig skolstart, ta kontakt med skolor i länder med tidig skolstart om ni inte kan göra studiebesök och be dem berätta om sina erfarenheter, vilka arbetssätt som fungerar och vilka som inte gör det, vilken forskning de använder sig av och vilka pedagoger de inspireras av. Se er om i världen och lär av andras misstag, helt enkelt. Och lycka till! Ert arbete är viktigt.

        • Det här youtube-klippet handlar förstås om pojkars problem i skolan men det finns en knivskarp kritik av för tidig skolstart med i videon. Den här debattens framlyftande av kunskap i skolan är viktig men den andra aspekten som lyfts fram här av måttlig mängd ”utbildning” i förskolan är också viktig.

        • Nej, det är ingen tävling, men ibland undrar jag om inte en lite grabbig förtjusning i tävlingar (utan så där jättemycket allvar) skulle vara till glädje for oss alla oavsett kön. 😉

          Det är roligt med bloggare som ligger i framkant med nya saker.

        • Jag tror att en bra skola som möter antipluggkulturen hos killarna bör ha mer inslag av olika skojiga tävlingar och möjlighet att få mäta sin förmåga. Ingen kall och hård utslagning och tävlingar där vissa inte får vara med men absolut att det ska kännas som att det är viktigt att prestera.

          Det här inslaget i undervisningen tror jag skulle uppskattas av många tjejer också.

        • Det finns en väldigt tydlig omsorgsaspekt som influerat skolan och det är att ingen ska behöva förlora. Jag hävdar att välskötta moment av tävling och prestation är en nödvändig del av skolan. Det här är en protest mot den negativa synen på tävling som följt med i ”omsorgsträsket” (Pluras uttryck) och känns relevant i denna tråd även om det också handlar om att skolan inte är bra för ”pojkar” (med den bredare definitionen Ali Carr-Chellman använder).

    • Vi har inte bara gått från omsorg till pedagogik, vi har blivit skola, en egen skolform. I förra skollagen skulle vi inom en pedagogisk verksamhet ge barnen omsorg och fostran. Nu är det ordet skola, med alla betydelser och associationer det har. Och hur kommer det att tolkas, tror du?

      • Det vilar samma ansvar på er förskollärare som på andra lärare – ni måste definiera hur ert uppdrag ser ut. I styrdokumenten står vad som ska göras, hur är ert ansvar. Så hur det tolkas är upp till er.

      • Viktigt att detta VAD tolkas utifrån varje förskola. Lika väl som skolan ska tolka sitt. För att ta en gammal käpphäst, kraven i styrdokmenten ska realiseras genom mål- och resultatstyrning. Det som är grunden för systematiskt kvalitetsarbete.

        Man skulle kunna använda bilden som jag uppfostrades med: Frihet under ansvar.

        • Barnstugeutredningen 1972 hade inga egentliga mål. Vaga teoretisk referenser till Piaget, Homburg-Eriksson och Paolo Freire möttes i en betoning av att
          1) Jagutveckling
          2) begreppsbildning
          3) Kommunikation
          var centrala områden för förskolans verksamhet.

          Det här dokumentet fick mycket stryk Ibland annat av (Daniel kallos) och är nog svåranvänt som underlag för den sortens kvalitetsarbete som Plura beskriver. Men jag gillar det. kanske är jag en obotlig frihetsromantiker…

        • Fast det är ju ett antal år sedan. Menar du verkligen att en utredning gjord i ett så kapitalt annorlunda samhälle är så relevant att man bör luta sig på den även idag?

        • Mats, vi har inga mål (på skolvis) nu heller. Och vi kan inte återvända till 1972, eftersom det har skett en hel del inom den psykologiska forskningen sedan 70-talet. Världen har förändrats. Vi har nu Stern och hela anknytningsteorin. Och det tramsiga och ovetenskapliga snacket om komptenta barn är ännu mer vagt än de referenser du nämner. Nu finns inte jagutveckling eller något annat med längre, bara naturvetenskap och matematik. (Jag överdriver lite, men inte mycket.) Barnet har försvunnit.

          Skolan är ju till sitt väsen en utbildningsinstitution och vi som jobbar på dagis måste på något sätt, likt den antika pedagogen, gå med barnet dit. Man kan inte tänka att skola är lika för alla från 1 år till 19 år. Det finns inte bara grader i helvetet, utan även i människans utveckling till något slags vuxet tillstånd.

        • Som en ung människa inte alltför långt ifrån mig i vardagslag uttryckte det: man levlar olika fort, särskilt när man börjar specialisera sig.

  4. Jag försöker återskapa den där nyexaminerade känslan sommaren 1978 och funderar över vad som har förändrats. Sterns teorier – hmmmm – nog är det en ganska banal teori som de flesta kloka människor redan har omsatt i handling? Inget omstörtande. Kompetenta barn är naturligtvis en retorisk position som blir direkt farlig när den kombineras med sofistikerade försök till inifrånstyrning.

    När jag tänker efter minns jag inte att vi var så fixerade vid tanken på att barnen skulle skolförberedas. Varje dag var sitt eget äventyr. Så – nej jag såg mig nog aldrig som den där slaven (pedagogen) som följde barnet till skolan!

    • Nostalgi har sin betydelse i människans tillvaro, men att försöka återskapa och leva i en förlorad värld riskerar att bli mer otympligt och krångligt än så pastellfärgat romantiskt som man tycker sig minnas det, eller föreställer sig det.

      Hur tänker du här, Mats?

      • All historia är inte nostalgi – vilka barn har vi spolat ut med det här badvattnet. Och vad är det för kemiska tillsatser i dagens vätskor?

        • Jag försöker förstå hur du menar, Mats, och känslan jag får är att du pratar om förskolans införande i skolan snarare än konsekvenserna för skolan när den halkat över till omsorg.

        • Nej – jag pratar om annekteringen av förskolan. Först infördes förskoleklass med följden att skolstarten flyttades ner ett år – och om vi ska tro Martin Ingvar drabbade det pojkarna hårdast eftersom de ligger 1,5 år efter.

          Därefter kommer läroplanen för förskolan och dess förtydligande som ytterligare betonar lääääääärandet. Även om det finns en del hövliga buganden åt leken är det svårt att inte se det tydliga fokuset på intellektuella mål och dokumentation. Förskolan har blivit en träningsanläggning.

          Det är en ringa tröst att spår av omsorg har sipprat in i skolan. Hade jag sett mer lek kanske det hade varit uthärdligt.

          Jag delar inte er entusiasm inför de här polariseringarna.

        • Annektering av förskolan är ju något helt annat än att förskolan förts in i skolan. Språk är viktigt!

          Än en gång torde orsaken till att vi ser så kapitalt olika på saken ha med våra väl åtskilda utgångspunkter att göra. Jag tror att när vi tänker begreppet ‘skola’ så ser vi helt olika bilder framför oss, och helt olika elevgrupper, och kanske gäller detsamma förskolan.

          Jag tänker på när jag själv gick i förskolan, eller lekskolan som det kallades på den tiden. Det var väldigt roligt, och väldigt tydligt Inte Skola. Trots detta hade vi en tydlig struktur på dagarna, och vi hade dagligen tveklöst skolförberedande aktiviteter för oss. Vi övade till exempel på att sitta stilla på varsin stol, utan att ramla av, utan att putta alltför brutalt på kompisen intill, medan fröken läste ett kapitel ur kapitelboken för oss. Vi övade på att sätta in våra papper i pärm och att sätta pärmen i hyllan, både teckningar och labyrinter och andra pyssel vi gjort under den stund vi övade på att sitta tillsammans runt ett bord och dela på en burk färgpennor utan att börja slåss om den röda pennan eller börja hojta så högljutt att vi störde de som satt vid bordet intill och pärlade, eller vad de nu kan ha sysslat med. Och så vidare.

          Men du menar att det handlar om en annan sorts struktur nu?

  5. Full Empati – Diktatorskap

    för mig är detta spänningsfältet i vilket ledarskap utövas. Det handlar inte om antingen-eller utan om en blandning eller mix. I varje stund, med varje elev och mål måste det göras en avvägning och en lämplig mix.

    Frihet – Struktur
    Lust – Krav
    Omsorg – Fostran

    – man kan fortsätta i all oändlighet.

    MEN det viktiga som jag ser det är att vi blir klara över vad vårt huvuduppdrag består i. Är det Kunskap och Lärande eller är det Trygghet och Trivsel?

    • Vilken ålder pratar du om när du lite svepande sådär viftar till med ‘små barn’? Menar du att sexåringar är för små för att lära sig att inte kräva omedelbar behovstillfredsställelse på bekostnad av andra? Femåringar?

      • Morrica: Menar du att sexåringar är för små för att lära sig att inte kräva omedelbar behovstillfredsställelse på bekostnad av andra?
        Mats: Har jag antytt något som skulle kunna tolkas på det sättet? Då måste jag ha uttryckt mig otroligt klumpigt.

        Jag tror att du känner till att sexårsåldern ibland kallas ”den första puberteten” – det innebär att identitet och kropp inte alltid är i balans. Skolan förstår inte alltid vilken utmaning det är att möta barn i denna ålder.

        Återigen är det våra erfarenheter som styr oss. Jag har jobbat 25 år i åldersblandad grupp 0-6 år. De här polariseringarna omsorg-kunskap känns väldigt fyrkantiga och beskriver inte mina erfarenheter där kunskap är något som mycket väl går att integrera med omsorg.

        • Du uttryckte dig inte klumpigt, det är jag som inte förstår ditt fackspråk. Men nu förstår jag i alla fall det uttrycket =)

          Jag har försökt vara väldigt tydlig med att jag skiljer på vad förskola och skola är. Jag pratar i inlägget om skola, inte om förskola. Förskolan fyller en helt annan, inte mindre viktig men annan, funktion än vad skolan gör, och det är viktigt att man inte trasslar ihop begreppen i debatten.

          Vi behöver vara tydliga!

    • Små barn är med förskolespråk 0-3 år! Idag ser jag en samlingskultur sprida sig ner i åldrarna – ofta under förevändning att de snart ska börja skolan och då måste de kunna sitta stilla.

      Utvecklingspsykologin är borta – idag handlar det om att träna in önskvärda beteenden.

      • Jag talar tyvärr inte flytande föreskolespråk, så snälla ha överseende med detta mitt tillkortakommande och var övertydlig när vi talar om såna här saker.

        Ja, se då var det en annan sak. Barn i den åldern ska inte alls snart börja skolan, de har lika lång tid kvar innan de börjar skolan som de har levat hittills, och ofta mer ändå! Jisses, det är som att en femtioåring skulle börja öva sig på att blåsa ut många ljus på en gång, h*n fyller ju faktiskt alldeles strax hundra!

    • Toddlare? Jisses! Jag tror det kan vara så att det finns mer samförstånd än språket ger utrymme för, men försvenskningen toddlare kommer jag att behöva tid på mig för att vänja mig vid.

    • Jag är inte helt bekväm med uttrycket ”toddlare”. Men småbarn är nog alltför vagt och jag förstår behovet av att definera gruppen.

      Det där med yrkesspråk tycker jag egentligen är ett ganska billigt sätt att konstruera professionalitet.

  6. Du är inte ensam om att missförstå det här med små barn. Jag jobbar med en kurs som heter ”Det lilla barnet” som fokuserar på åldern 1-3. En del studenter som inte läst kursplanen trodde att de sökt till en kurs med fokus på årskurs 1-3…

  7. Pingback: Arbetsmarknad, utveckling och utbildning | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s