@lektorio ställer sig i en bloggpost frågan Varför lärarutbildare, och jag tar upp tråden och fråga mig Varför lärare?
Jag skulle kunna skriva något storslaget om hur jag älskar att möta nya människor, hur jag växer i det möte som sker mellan elev och lärare. Jag skulle kunna lägga ut texten om visioner och pedagogiska tankar. Men jag avstår, ty fokus ligger inte på mig utan på
Lärandet
Det är min passion, min ledstjärna, den mittpunkt kring vilket allt kretsar. Det är utveckling, det är verktyget man bygger makt och inflytande med, självförtroende och självkänsla, som man skapar frihet och jämlikhet, respekt och demokrati med. Det gränslösa lärandet som ständigt pågår, här och nu, där och då, överallt och hela tiden.
Berövar man människor möjligheten till gränslöst lärande, oavsett om man gör det med maktmedel, med manipulation, med hot eller mutor, med traditioner eller konventioner, skapar man ett samhälle där man kan kontrollera människor, styra människor, manipulera och använda människor som verktyg istället för att låta dem använda verktygen. Så kan vi inte ha det. Därför lärare.
.
You're no different to me 
Jag fastnade på filmen. I fredags spelade vi låten med företagsorkestern på en fest för en uppskattad chef. Det är något paradoxalt i att låta sig firas ner under de här storslagna formerna och samtidigt blygsamt påstå:
– Jag är bara här för att underhålla er!
Någonstans känner jag igen den här dubbelheten från skolans värld!
Var kommer ‘bara’ in i bilden?
Jag är nog fast i polariteten yta/djup. Kunskapen skulle då vara det fina som fastnar när clownen har dansat vidare.
Du är nog det, och vi har väldigt olika sätt att se på begreppet ‘underhållning’ därtill.
Vi är bara där för att lära eleverna saker. Då kan bara trots sina avgränsning kännas oerhört stort starkt och krävande men också glädjefyllt.
Trots? Nej, på grund av.
Vänd på det istället, Jan.
Vi är bara där för lärandet. Vi är inte där för fastighetsskötandet, vi är inte där för omsorgen, vi är där exklusivt för lärandet, och det är vår första prioritet och vårt ansvar. Det övriga finns det andra som har ansvar för.
Jag skrev trots med tanke på den lite överdrivet ursäktande attityden hos en del duktiga lärare. ”Eleverna hade så mycket frågor så jag glömde bort mig och tyvärr ser salen lite ostädad ut nu”.
Jag hoppades på kommentaren ”på grund av” för att riktigt lyfta fram hur avgränsningar stärker vårt uppdrag.
Att göra sig till dörrmatta är en beklaglig vana som olyckligt ofta framhålls som något eftersträvansvärt.
När jag mötte denna vana första gången blev jag både förskräckt och förvånad. När jag blev tillräckligt varm i kläderna för att ta upp det, beskrevs det som en nödvändighet, som ett skydd mot en arbetsgivare som slog ner på andra attityder.
Det är alltid skönt att kunna lägga skulden på någon annan. Då slipper man fundera över sitt eget ansvar i situationen.
Det var nog insikten i hur lite nytta man har av att lägga skulden på någon annan som ledde till min stora förskräckelse när jag mötte attityden första gången.
Det är därför sökandet efter en framgångsrik mer sätta ner foten attityd varit så viktigt.
Det är ju ypperligt, Jan. Alla behöver inte våga stå i första ledet, huvudsaken är att man inte väntar alltför länge med att våga ansluta när man sett att vägen faktiskt bär. Ju fler som står fast vid att det är kunskapsuppdraget som är det primära för en lärare, och alla kringuppgifter som inkräktar på detta får stå åt sidan, ju lättare blir det för var och en.
Morrica, ett bra och tänkvärt inlägg. Jag tror att man har betydligt bättre förutsättningar att bli en bra lärare om man själv gillar att lära sig saker.
När det gäller ditt svar till Jan – så borde det vara men så är det inte. Jag klockade mina arbetsuppgifter i två dagar. Det blev fyrtio minuter på för och efterarbete, resten av tiden utan lektioner var dokumentation, elevvård, föräldrakontakter, konferenser och ställtid. Lunch åt jag i tio minuter den enda dagen, femton den andra – några andra pauser hann jag inte med. Varenda sak jag gjorde var sådant jag är ålagd att göra, sådant som jag och ingen annan har ansvar för. Så ser det ut på högstadiet. Jag har precis ägnat mig åt att läsa skollagen. Det blir inte mindre så i framtiden.
Oh, vilket bra initiativ! Så borde fler göra, det skulle bli supertydligt hur fel det slår när man ålägger lärare att göra andras jobb.
Kanske skulle facket kunna ta på sig att sammanställa rapporterna så att mönstren blir ännu tydliga och man faktiskt ser att detta inte är något undantag, utan generell skolvardag.
Fortsätt läsa skollagen Helena så upptäcker du att det mesta är som tidigare men att det tillkommer saker kring kvalitetsarbete. Mina erfarenhet är att kvalitetsarbete ofta orsakar merarbete till att börja med, men om man riktigt höjer sin kunskap på området är det en hjälp och inte ett problem.
Jag är mycket medveten om hur lärandet trängts ihop tidsmässigt på gymnasiet och har arbetat på högstadiet så jag vet att situationen är än värre där. Det vore roligt om du läste mitt inlägg om avgränsning mot omsorgsuppdraget ”Arbetsmarknad, utveckling och utbildning” och kommenterade det. I det har jag använt Morricas och Pluras tankar för att tydliggöra ytterligare avgränsningar av läraruppdraget.
Huvudpoängen i min tidigare kommentar är att vi lärare själva ska börja vara nöjda med enbart kunskapsuppdraget så får vi fortsätta från det …….
Det gläder mig att se att du anammat insikten om hur viktigt det är att lärare själva faktiskt tar ansvaret för att avgränsa uppdraget.
Helenas initiativ är väl värt att lyfta fram, det är precis det som behövs – svart på vitt från lärarna själva hur den kostbara lärararbetstiden faktiskt slösas bort från arbetsgivarhåll. Resultatet har vi, från PISA och annat håll, nu behöver vi visa fram att orsaken faktiskt är vad vi sagt att är.
Den insikten har varit min följeslagare ganska länge även om jag fortfarande är ytterst sökande när det gäller de bästa metoderna. Jag har lärt mig mycket av bloggdebatterna (dig mfl.) och kravet på mig själv att formulera mig men det finns mer att lära för det här är ett svårt område. Förhoppningsvis kan jag åtminstone uttrycka mig lite tydligare nu än tidigare
Övning ger färdighet. Det är ett gott strävansmål du satt upp.
Morrica, det är en bra och viktig debatt som har startat, men jag tror att vi måste gå högre upp – dvs visa på hur den allt hårdare styrningen mot omsorg och dokumentation slår. Vi ser ju samma utveckling på andra områden – läkare som ägnar minst tid åt patienter, poliser som dokumenterar mer än de löser brott. Ska vi ha så in i helskotta mycket dokumentation borde det finnas någon annan som sköter det. När det gäller omsorg är det svårare.
När jag skrev inlägget hade jag inte skolan som fenomen, system eller institution i tanken utan bara en enskild lärare. En enda enskild lärare kan inte ändra på hela systemet, men många enda enskilda lärare tillsammans kan – ditt initiativ t ex är ett gott verktyg. Det är ju så att det behövs sekreterare för att hjälpa till med dokumentationen, precis som läkarsekreterare är en oundgänglig kugge i ett välfungerande sjukvårdssystem, och det behövs fritidsledare, fritidspedagoger och barnskötare, socionomer, kuratorer och skolsköterskor som tar hand om omsorgsbiten och fastighetsskötare, lokalvårdare och IT-support som sköter om det handgripliga. Att hålla en välfungerande skola i trim så att eleverna får det de har rätt att få kräver att en massa människor gör sin del, och inte minst att lärarna får utrymme att göra sin. Därför hoppas jag att fler gör som du, och skriver ner hur mycket tid som går till annat så att vi kan visa det svart på vitt.
Pingback: Körling om skolans utvecklingsområden « You're no different to me