Körling om skolans utvecklingsområden

Anne-Marie Körlings ord om skolans utvecklingsområden är så väl formulerade, så på pricken och så kloka att jag helt enkelt visar er orden, rätt upp och ner:

• Öppna upp klassrummen och skolan. Verka i en lärande miljö. Dela ut, med och av varandra. Riv väggar för omvärldsutblickar.
• Se till lärandet och förklara skolan via innehåll och eleven utifrån detta perspektiv.
• Ta ansvar fullt ut och verka för detta ansvar. Tydliggör ansvaret och lägg det i professionen där det hör hemma, inte i elevernas knän.
• Tro på professionen. Tro på lärarens roll och lärarens innehåll.
• Starta lektionerna i tid och håll fokus.
• Ta ansvar för hur interaktioner påverkar dig som lärare emotionellt.
• Ansvara för demokratiuppdraget och omsätt det i handling.

Somliga punkter är lite skrämmande, andra lite hisnande, och samtliga mycket viktiga. Den röda tråden som löper genom samtliga är ansvar. Varje enskild lärare måste ta sitt ansvar, för klassrumsklimatet, för skolklimtet, för lärandet, för kunskapsbyggandet och för demokratin. För sin egen fortbildning och för sin egen ämneskunnighet. Varje enskild lärare måste vara supertydlig med vad som ingår i hennes och hans uppdrag, och vad som inte gör det. En ensam lärare kan oftast inte påverka mer än sitt eget och kanske en eller annan kollegas arbete. Men för denne ende lärares elever kommer skillnaden att bli enorm, och redan det är skäl nog att axla ansvaret.

Alltför ofta hör vi i skoldebatten hur man lägger ansvaret på kommunerna, på rektorn, på regeringen, på skollagen, på segregationen, på samhällsklimatet, på andelen andraspråkselever, på andelen språksvaga elever, på förskolan, på trender etc. Det håller inte. Alla har någon eller något de kan skylla på, någon eller något som gör deras situation så mycket svårare, näst intill omöjlig, och om vi fortsätter med det förblir vi där vi är. Om vi har tur. Vi måste flytta vårt fokus iväg från vad andra måste göra för att göra vår situation idealisk till vad vi själva kan göra för att göra den bättre för våra elever. Och sen göra det.

I en kommentar till mitt inlägg Varför lärare? beskriver Helena von Schantz en enkel och effektiv modell hon använt för att tydliggöra hur ineffektivt hennes arbetstid används av hennes arbetsgivare:

Jag klockade mina arbetsuppgifter i två dagar. Det blev fyrtio minuter på för och efterarbete, resten av tiden utan lektioner var dokumentation, elevvård, föräldrakontakter, konferenser och ställtid. Lunch åt jag i tio minuter den enda dagen, femton den andra – några andra pauser hann jag inte med. Varenda sak jag gjorde var sådant jag är ålagd att göra, sådant som jag och ingen annan har ansvar för.

Så enkelt. Så tydligt det plötsligt blir. Med denna tydliga enkla dokumentation öppnar hon sin klassrumsdörr och bjuder in oss i sin verklighet, och hon visar precis var felet ligger, pedagogiskt och utan att ludda till. Om fler lärare tog efter hennes exempel och någon, exempelvis något av lärarfacken, sammanställde dokumentationen skulle vi plötsligt ha en tydlig bild av hur resurserna rinner rakt igenom skolorna i landet utan att komma eleverna till godo. Ett gott initiativ.