Nyanser

Jag ser vackra vinterbilder i Maias Konstiga och läser om nyanser av grått:

Grått är en mycket sval, sofistikerad och elegant färg. Om den används på rätt sätt. Den måste kombineras med livfulla färger för att inte bli för tråkig. Den symboliserar i sig inte någonting därför är den bara en bakgrund

och tänker osökt på skoldebatten. Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag upplever att där finns en besvärande brist på nyanser. Visst är det så att man ibland måste generalisera och hugga grovt för att nå fram med sin poäng, men utan nyanser riskerar vi att hamna i ett tämligen stillastående skyttegravskrig. Och det vore lite tråkigt, eftersom slagfältet befolkas av våra elever.

Vi behöver våga prata om de grå nyanserna som ligger mellan den svarta polen och den vita polen. De finns där, och de, i högre grad än polerna, utgör vardagen och verkligheten. Vi behöver våga säga högt att det finns superpedagoger och rent ut sagt usla lärare som inte ens borde få ansvar för pappersåtervinningen på skolan, trots att de flesta inte befinner sig i något av dessa läger, utan någonstans däremellan. Om vi inte vågar det utan i kollegial lojalitet mumlar vidare om att alla gör sitt bästa, alla vill sina elever väl och så vidare tappar vi den viktigaste av våra lojaliteter – den gentemot eleverna. Det är dem vi sviker när vi inte vågar tala nyanser.

Och det är inte ett dugg vackert.

Hur kommer vi till rätta med detta? Hur gör vi för att nyansera skoldebatten, och lyfta elevfokuset över lärarfokuset? Har vi några förslag och idéer?

25 tankar om “Nyanser

  1. Det är lämpligt att den stora arbetsinsatsen sätts in på att höja de befintliga lärarnas nivå, det är ingen lång kö med alternativ och inplockandet av stora mängder obehöriga lärare i skolan var katastrofalt för kunskapsresultaten. Då bör proportionerna beröm/stöd kontra kritik/utsållning vara anpassade efter detta.

    • Det gläder mig att höra dig tala om att lärarnas nivå behöver höjas, det gäller ju generellt över hela landet. Lägstanivån måste lyftas, och det är bråttom.

      Hur tänker du dig att detta höjande skall gå till? Har du något konkret förslag?

        • Nej, ditt inlägg på Newsmill har du kallat ‘öka lärarskickligheten, men hur?’ trots att du talar mest om status i texten.

          Kanske missförstod vi varandra här. Mitt inlägg handlar om hur vi ska kunna nyansera debatten för att faktiskt komma någonstans, inte om huruvida det är möjligt att höja lärarnas status genom att ändra yttre omständigheter; jag tolkade din första kommentar som att du i anknytning till detta ville tala om hur ett lyft av lägstanivån skulle kunna bidra till detta, men din andra tycks antyda att du snarare vill prata om vem som ska ge lärarna denna efterlängtade status.

          Hur menade du egentligen? Jag tror vi får börja om därifrån så att vi inte pratar förbi varandra.

        • Ifall vi ska prata om att höja lägsta nivån så nämner jag i rekryteringsprocessen behovet av att få tillräckligt bra lärarstudenter för att kunna sålla och detta har väl i och för sig att göra med status. Det är minst lika viktigt med det ständigt förbättringsarbete och ett starkt ökat fokus på det pedagogiska ledarskapet med riktig uppföljning och möjligheter till åtgärder. Den sista delen kring ökat omvärldsansvar för avgränsning av uppdraget är dock inte oviktig när det gäller de som presterar svagast, det är väldigt ofta de svaga prestationerna beror på att någon som kvackar inom områden de inte har kompetens för.

          Jag är positiv till de mesta av regeringens åtgärder och fokuserar på att komplettera dem, så därför tas inte sådant som förstärkt skolinspektion upp i någon högre grad men detta är förstås viktigt.

          Som en anknytningspunkt till den här diskussionen så anser jag att det förstås ger positiva effekter på lärarskickligheten om lärare känner sig stolta och uppskattade i sin yrkesroll. Detta gäller även mindre bra lärare men inte de som är så dåliga att man vill bli av med dem.

        • Positivt att du äntligen börjat nyansera dig, det är ju faktiskt så att det finns utbildade lärare som helt enkelt gör mer skada än nytta för elever och rimligen bör avsluta sin lärarkarriär, av olika orsaker. Det är inte majoriteten, men de finns, och det måste vi våga erkänna. Det finns också utbildade lärare som inte klarar av sitt uppdrag men som med stöd och hjälp och fortbildning sannolikt kommer att kunna klara det. Det måste vi också våga erkänna.

          Personligen tror jag inte att modellen vi kan se på TV just nu är särskilt konstruktiv, det är trots allt inte folkilskna hundar som skall disciplineras och domesticeras vi har att göra med utan unga människor som i första hand skall ges möjlighet att lära sig saker, tillägna sig kunskaper och färdigheter och utvecklas till reflekterande, kritiskt tänkande kapabla vuxna människor redo att ta sig an framtiden.

        • Jag har nog tyckt hela tiden att debatten haft för mycket slagsida åt att klaga på lärare så mina försök att nyansera den har handlat om att lyfta upp perspektivet att skället på lärare försämrar för eleverna.

          Det är oerhört skrämmande att några av de mest lärarkritiska rösterna har varit så aktiva i att försämra rektorers möjlighet till uppföljning. Rektorer behöver tid och kompetens för att ta reda på vilka lärare som fungerar riktigt dåligt. Vi ska ju bara sålla ut de som underpresterar, nu sållar vi alltför ofta ut de duktigaste istället.

          Modellen på TV är verkligen ingen lösning på skolproblemen, det är en underlig specialsituation. Det är klart att om man sållar i det som sägs så är själva idéen om handledare för unga eller underfungerande lärare bra, och det finns även andra guldkorn att hitta.

        • Ditt och andras ‘försök att nyansera’ har skapat en olycklig polarisering som försvårat samtalen om skolans framtid. Låt oss inte slösa mer tid på det mer eller annat tillintetförpliktigande struntprat mer, utan fortsättningsvis sträva efter att ha i minnet att lärarkollektivet inte skiljer sig från andra grupper – det finns bra och det finns dåliga. Klarar vi det har vi tagit ett stort steg framåt.

        • I beg to differ!

          För mig hänger tyvärr status, att ha en positiv inställning till lärare och möjligheten att öka lärarskickligheten ihop.

          Hur är det vi ska behandla eleverna för att de ska växa? Vi ska få dem att känna att de har ett värde, vi ska tro att de vill bra saker och vi ska tro på deras möjligheter att lära sig mer.

        • Precis, helt rätt, Jan. Om vi fokuserar på elevernas situation och tar vårt ansvar för deras möjligheter till att erhålla en god och fullvärdig utbildning på allvar kommer vi att åstadkomma något stort.

        • Jan, trots att det ena inte utesluter det andra så löper man en betydande risk att hamna i ett olyckligt ögontjänande förhållningssätt om man lägger för stort fokus på belöningar och beröm, och en lärarkår med siktet inställt på att få en berömmande klapp från huvudman istället för att ha siktet inställt på elevernas situation tror jag inte du heller vill ha.

        • Nej jag tycker vi har för många berömmande klappar på huvudet (ganska nedlåtande) och eftersträvar bara respekten i form av att slippa orättvisa påhopp och respekten i form av att vilja ha väl underbyggda förändringsförslag när det man gör fungerar acceptabelt.

        • Det här leder ingen vart. Du har helt enkelt inte ditt fokus på elevernas situation, utan på hur dumma alla är mot lärarna; jag håller inte med dig om att alla är oförtjänt dumma mot lärarna och hävdar med en dåres envishet att lärarna har ansvar för sin egen situation medan eleverna är utelämnade på nåd och onåd, och längre än så kommer vi inte.

          Jag föreslår att vi släpper det här nu, och försöker från en annan vinkel en annan gång.

  2. Ska jag våga ge mig in i den här debatten?

    Jan, lärare blir utsatta för en förbluffande grad av påhopp och misstänkliggörande. Det här är också något som sänker läraryrkets status och minskar chansen att rätt personer söker sig till läraryrket och något som behöver bekämpas av det skälet bland många andra. Men vi lärare är inte oskyldiga till sänkningen av vår status. Det ankommer också på oss att visa yrkesstolthet och moral.

    Morrica, det finns halvdana och skickliga rörmokare, journalister, busschaufförer och lärare. Jag skulle våga påstå att det finns extra många lärare som inte är mogna sitt uppdrag. Det pga lågt sökandetryck, låg status, svåra arbetsförhållanden, att yrket är krävande och kräver många parallella talanger, och mycket mer. Men när orsaken till kvalitetsbristerna är systemfel är det inte rimligt att lägga ansvaret och rättningsbördan på individerna. Därför menar jag att även status är en legitim fråga att ta upp. Du bryr dig inte om status. Men för väldigt många är status en viktig faktor i yrkesvalet. För min del önskar jag verkligen att lärare hade högre status – inte för att jag har ett behov av att folk ska se upp till mig, utan för att jag har ett behov av att folk inte ser ner på mig.

    • Helena, du har rätt, jag jagar inte status, jag lägger istället fokus på hur skolan skall kunna bli det den borde vara – en plats dit människor kommer för lärande, för att studera och forska, för att få undervisning och för att tänka tillsammans.

      Problemet med statusdiskussionen är precis det du lyfter fram – lärarna har en stor del av ansvaret för sänkningen av statusen, men höjningen tycks många anse sig ha rätt att bli serverade. Det är tyngre att flytta saker uppåt än nedåt, det gäller pianon lika väl som status, och vill inte lärarna själva bidra lär det inte hända mycket.

    • Nej vi lärare är inte oskyldiga till yrkets sjunkande status. Det är alltför många som har backat inför andra grupper som har verkat starkare. Vi har alltför ofta stuckit varandra i ryggen för att få igenom någon pedagogisk idé som just vi tror på. Sen har statusen också sjunkit pga av att vi är fler utövare och att andelen kvinnor ökat. Min huvudteori om varför status sjunkit är dock att vår vilja att låta alla vara med tyvärr slår tillbaka på oss på ett olyckligt sätt. De elever som vi bromsar mest för att alla ska få plats är säkert de människor som sen har mest förmåga i sig att hitta olika typer av positioner av makt. Jag ser många nyanser men i den viktigaste slutsatsen hamnar jag på kollisionskurs med Morrica.

      Jag anser att statusänkningen varit orättvis och att andelen dåliga lärare inte har varit högre än för andra yrkesgrupper.

      Väldigt många av mina inlägg i olika sammanhang handlar om att samhället skulle få mer nytta av oss lärare om de slutade se ner på oss. Alla dessa resonemang faller dock platt till marken om man anser att huvudelen av oss har förtjänat denna statussänkningen och inte anser att en majoritet oss presterar på en nivå som är värd mer respekt.

      • Oavsett om statussänkningen varit rättvis eller inte så är den ett faktum, liksom lärarnas del i densamma. Vi kan ägna en stund åt att beklaga oss över detta och hoppas att någon tycker synd om oss, eller så kan vi ta oss i kragen, acceptera att det är motvind, bita ihop och fortsätta framåt ändå.

      • Det är klart att vi ska fortsätta framåt, försöka förbättra våra arbetssätt, ta strid för elevernas behov osv.

        Det berättigade i statussänkningen påverkar däremot ett annat område: I vilken utsträckning ska vi ta kamp för att vår åsikter ska beaktas när skolforskare, politiker eller andra har idéer som vi inte tror på. I vilken utsträckning kan vi som kår stå upp för vår egen profession. Är vi en yrkesgrupp som bara utför operationer som vi tror på som läkarna eller servitörer som serverar i den ordning chefen säger till oss.

        • I vilken utsträckning är vi intresserade av att våra åsikter ska beaktas? I vilken utsträckning är vi intresserade att stå upp för och försvara våra åsikter, även i motvind, och i vilken utsträckning är vi villiga att lyssna på andras åsikter och eventuellt ändra på våra egna om det visar sig att deras faktiskt håller måttet? I den utsträckningen ska vi ta kamp för dem. Inte ett dugg mer, det blir bara larvigt.

          Och framför allt, om man på allvar vill bli tagen på allvar, bör man sluta upp att gnälla. Det är inte särskilt konstruktivt, och inger sannerligen ingen respekt.

        • Om vi blir orättvist behandlad är det inte gnäll att säga det! Ifall vi tror att vi har något att vara stolta över ökar det vår vilja att kämpa för att behålla det. Där vi nog tillbaka vid utgångspunkten vid diskussionens vanliga slutpunkt.

          Jag tycker att väldigt många lärare har något bra att bevara och känna sig stolta över. Vi ska så klart vara lyhörda för andras idéer men framför allt tvinga dem att vara lyhörda för vad som gör att vi redan lyckas väldigt ofta.

          Tack för att jag fick fortsätta debatten. Nu säger jag på återseende i en annan debatt.

        • Det är stor skillnad på att påtala upplevd orättvisa och att fastna i ett mönster där man upprepar detta påtalande gång på gång på gång. Det första är rakryggat, det andra lutar mer åt rättshaverist. Du väljer själv vilken ståndpunkt du som individ vill inta, men bör tänka noga efter vilka konsekvenser det får för andra om du gör dig till talesman för en hel yrkeskår.

          Det går inte ‘tvinga någon att vara lyhörd’, man kan bara leverera tillräckligt relevanta och goda argument för att denne någon skall anse det mödan värt att lyssna. Kan man inte det bör man överväga noga innan man alls ger sig in i en debatt, man riskerar mer än att bara förlora.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s