Lev som du lär!

Om lärarna envisas med att vägra ta sin del av ansvaret kan den svenska skolan aldrig bli tillräckligt bra.

 

inleder journalisten Malin Siwe sin artikel i Fokus, en reaktion på Metta Fjelkners Newsmill-artikel SVT riskerar att spä på föreställningen att det är fel på lärarna. Siwe replikerar:

det handlar inte om att skuldbelägga. Det handlar om att lärarna måste ta sin del av ansvaret för den ständigt sjunkande kunskapsnivån hos eleverna.

Den som inte ser och diskuterar sitt ansvar får aldrig respekt. Varken av elever, föräldrar eller politiker.

Hon ställer upp sex mycket konkreta och uppmanande punkter:

1. Erkänn ansvaret.

2. Se till att nyutexaminerade lärare har fått en gedigen utbildning.

3. Individualiserade löner, med individuella topplöner för de lärare Siwe benämner ‘essen’ långt över den genomsnittliga lönen.

4. Diskutera föräldrarnas ansvar. Skuldbelägg inte, utan diskutera var gränsen går, var lärarens ansvar slutar och förälderns börjar.

5. Följ forskningen.

6. Tänk kritiskt och självkritiskt.

Invändningar låter inte vänta på sig, givetvis. Siwe spetsar till det en del, hon är journalist och vet att hon inte når ut med sitt budskap om hon inte sticker ut. Hennes punkter kräver en hel del, sätter tummen rakt på en del ömma punkter och höjer förväntningarna inom flera områden, men det hon säger här är viktigt. Lärarna måste erkänna och ta sitt ansvar, och dessutom vara övertydliga med vad som inte ingår i detta ansvar.

Att hon inte presenterar några konkreta metoder eller steg-för-steg-manualer för hur vart och ett av dessa steg bör tas har sannolikt två orsaker. För det första är Siwe inte lärare utan journalist. För det andra tar hon, som hon bör och förhoppningsvis gör rätt i, för givet att varje lärare är kompetent nog att själv ta ansvar för hur.

Annonser

14 thoughts on “Lev som du lär!

  1. Morrica, jag blev förfärad när jag läste artikeln och jag är förvånad över att du citerar ur den så okritiskt. Skolforskning bygger inte på lärarerfarenhet, vår huvudman bygger inte sina beslut på våra önskemål och förslag och vi har till och med svårt att göra oss hörda i skoldebatten. De förslag vi har protesterat kraftfullt mot som kommunaliseringen, förändringen av lärarutbildningen och arbetstidsregleringen har alla genomförts. Jag kan inte komma på något exempel på att vi har fått gehör för våra synpunkter före den senaste förhandlingen om lön/arbetstid. Resultatet blev att vi fick en ytterst dålig löneutveckling och att kommunerna fick möjlighet att idka lönepåtryckningar när det gäller arbetstiden. Om vi inte kan påverka arbetsvillkoren, forskningen, styrningen, om vi inte får gehör när vi talar om vad vi behöver för att göra ett bättre jobb, hur kan vi då vara ansvariga när det går åt helvete? Graden av ansvar måste vara kopplad till graden av makt.

    • Helena, måste bara förstärka en ska på slutet. Visst makt och ansvar hör ihop men jag vill nog påstå att det är befognheter ni saknar.

      Ett arbetet har två parhästar ansvar – befogenheter. Hänger inte de två ihop spelar inte ansvaret någon som hellst roll.

      • Som Helena mycket klokt och riktigt påpekar så hör graden av makt ihop med graden av ansvar. Vi har inte makt över systemet, som enskilda lärare har vi bara att rätta oss i mångt och mycket, men vi har makt över vårt eget individuella förhållningssätt, vi har befogenhet att planera och genomföra undervisningen och vi har befogenhet att sätta ett betyg på dem vi gett denna undervisning. Och den makten måste vi, var och en, ta fullt ansvar för.

        Det är vad jag läser i Siwes artikel. Inte mer än så, men sannerligen inte mindre.

  2. Jag håller med dig om att de flesta av Malins Siwes punkter är intressanta att beakta men anser att hennes attityd leder fel av de skäl som Helena och Plura tar upp ovan. Jag fascineras av att den här artikelns attityd är ett så tydligt exempel på den fråga där du och jag ständigt är oense. Attityden kanske är en skolfråga som är en riktig vattendelare för samhället, vilken väg vi ska välja?

    • Tack, Christer, precis så läste jag den också!

      Det är lätt att slå sig till ro med att vi ändå inte har makt att påverka helheten, men om det leder till att vi ger upp den makt vi har över vårt eget arbete, vårt förhållningssätt till kunskap och lärande, vårt sätt att bemöta eleverna, vårt ansvar för klassrumsklimatet och skolklimatet, våra möjligheter till samarbete med andra lärare och andra skolor, så överger vi eleverna och förtjänar uppriktigt talat varken särskilt mycket respekt eller status.

  3. Ping: Elever i behov av särskilt stöd | Björn – om skola och utbildning

  4. Var och en ska givetvis ta sitt ansvar och sina befogenheter. Vet att befognehterna sitter trångt i skolan. Men här blir det rättning i leden.

    Med nya skollagen har Björklund & Co rundat huvudmännen och givit lärarna full makt över undervisningen med hjälp av Lpfö98, Lgr11 och Lpf94.

    Förskollchefer och rektorer har makten över förskolans och skolans inre organisation. Huvudmännen, oavsett offentlige eller enskilda, får stanna vid skolgrinden. Där slutat deras befogenhet 1 juli 2011. De har bara ansvar om ni missköter er och inte rättar till bister som Skolinspektionen påpekat. Då nyper Skolinspektionen huvudmännen i örat.

    • Det är ju precis det Siwe säger, redan i första meningen i artikeln understryker hon att hon pratar om lärarnas del av ansvaret. Och hennes poäng är viktig – helhetsansvaret består av att var och en, huvudmän, rektorer och lärare lika väl som föräldrar, elever och övrig personal på och kring skolor, tar ansvar för sin del av verksamheten. Allas del är inte lika stor, men allas del är lika viktig.

        • Lärare har inte befogenhet att ändra hela skolan på ett bräde, men varje enskild lärare har befogenhet att ta ansvar fullt ut för hur h*n genomför sitt eget arbete. Somliga gör det, somliga glider, några springer och springer och känner ändå aldrig att de hinner allt de borde hinna och en och annan lutar sig tillbaka, slår ut med händerna och säger ‘jag kan inget göra, det är inte mitt fel, det är någon annan som måste duka bordet innan jag kan göra min del’, och det måste vi se, erkänna och prata om.

          Ty var och en som glider, och var och en som lutar sig tillbaka och lägger ansvaret någon annan tar inte bara en del av det eleverna har rätt till, utan lägger också extra börda på annans axlar. Vanligen hamnar det på den som redan springer och springer, och det är både osolidariskt och illojalt.

  5. Det Malin Siwe är riktigt upprörd över det är LR:s försvar för lärarna. Det tycker jag är rätt bisarrt. Ett fackförbund har som uppgift att kämpa för medlemmarnas rättigheter, villkor och arbetsmiljö. Precis det hon kritiserar Metta Fjelkner för att göra.

    • Jag uppfattade Siwes text annorlunda. Hon reagerar på Fjelkners Newsmill-text, visst gör hon det, men hon fortsätter därifrån till hur lärarna inte kan sitta och vänta på att situationen skall läggas till rätta utan alla måste börja ta vårt ansvar nu, genast och direkt för de delar vi faktiskt har makt över.

  6. Ping: Elevfokus och mer kaxiga lärare | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s