Jag har läst Läckberg

Det ingår i jobbet, frivilligt skulle jag inte lagt ifrån mig boken, jag hade slängt den med kraft och eftertryck. Men läst har jag, flera stycken därtill. I Aftonbladet berättas hur en annan författare, Bengt Ohlsson, i en krönika om en födelsedagsfest beskriver hur han, däremot

aldrig läst henne. Men jag har hört desto mer om henne. Även människor som annars ogärna kryper fram med en egen åsikt, i synnerhet när det handlar om litteratur, vågar sig fram när det handlar om Camilla Läckberg. Då är det riskfritt att säga att man visserligen gillar deckare och så, men vid Camilla Läckberg gick fan gränsen, eftersom det var så bottenlöst illa skrivet. Och Camilla snyftar väl hela vägen till revisorn.

Detta får Läckberg att gå i taket. Aftonbladet berättar att hon skriver:

Läser Bengt Ohlssons rara lilla krönika om mig och helt ärligt, jag fattar inte vad jag gjort honom för ont för att förtjäna en sån vedervärdig spya som han kräker ur sig över en hårt arbetande kollega” skriver hon.

Särskilt inlägget om att hon snyftar hela vägen till revisorn gör henne upprörd.

”Ska jag be om ursäkt och skämmas för att jag tjänar bra? Hell no! Alla omkring mig vet att jag jobbat arslet av mig i snart tio år som författare” skriver Camilla Läckberg.

Därefter kommer det inte ovanliga uttalandet om att manliga författare går särskilt hårt åt kvinnliga, elegant balanserat av Aftonbladet med en hänvisning till den lilla incidenten mellan Ranelid och Peter Englund.

Jag kommenterar inte på detta för att avråda er från att läsa Läckberg, gör det för all del om det ger er glädje, men läs annat också så att ni vidgar även era litterära horisonter. Gillar ni deckare kan jag t ex rekommendera Rankin. Nej, det jag reagerar på är Läckbergs tidstypiska ‘försvar’ om hur hårt hon minsann jobbar och hur hon enbart därför förtjänar beröm för sin insats i det litterära fältet.

Vilket hon givetvis inte gör. Beröm för sin insats i det litterära fältet får den som skriver bra, inte den som producerar en massa strunt. Den som producerar en massa strunt kan få en massa pengar om folk är villig att betala för struntet, vilket Läckberg också framför som någon slags argument, men pengar är ingen kvalitetsstämpel.

Det finns många paralleller till andra debatter om andra yrkesgruppers arbetsinsats här – Läckbergs smågnälliga kommentar om hur hårt hon faktiskt sliter och bara därför förtjänar respekt, trots att tio års hårt slit med att producera strunt inte ger kvalitet, utan bara väldigt mycket strunt, är mycket vanlig, liksom hennes selektiva förmåga när det gäller att uppfatta vad kontrahenten faktiskt säger. Ty Ohlsson fortsätter sin text med att förklara varför även en så medioker skribent som Läckberg är betydelsefull och viktig:

Plötsligt börjar jag tänka på den numera döde deckarförfattaren Ed McBain. Det är den enda författare jag har mer än en hyllmeter av. Den enda författare som fått mig att brista ut i ett spontant glädjerop, mitt i bokhandeln, bland alla främlingar, när jag sett att det kommit en ny McBain. Och jag är inte den som strör spontana glädjeutrop omkring mig.

McBain recenserades sällan i de större tidningarna. Och när så skedde kändes det mest konstigt. Ungefär som om någon professionell heminredare hade stolpat in i ens hem och tagit upp block och penna och börjat anmärka på saker. Ganska snygg soffa du har där. Men den kanske kommer bättre till sin rätt om du vinklar den mot fönstret?…
En heminredare som skärskådar allting – arvegods, Ikeamög, tokroliga loppisfynd från den där regniga eftermiddagen i Västerås som aldrig ville ta slut – med samma kyliga blick.
Det blir ju bara hur fel som helst. Jag fattar väl själv att mitt hem inte tål en sån granskning. Det är inte meningen heller. Mitt hem ska inte ställas ut och bedömas bland andra hem. Det ska levas i.

Det var inte så att kritikerna hade fel i sina omdömen. Mycket i McBains böcker var upprepningar, och visst blev den gamle gubbtjyven mot slutet alltmer förtjust i ymniga beskrivningar av kvinnornas fylliga läppar och spetsprydda underkläder. Men än sen. Det hörde liksom till. McBain hade blivit som en tossig gammal släkting som hade sina skarpa stunder, när ingen smällde honom på fingrarna, och så en massa andra mindre skarpa stunder. Det gjorde ingenting. Det var rent av lite hemtrevligt.
När man blir hemmastadd i ett författarskap försvarar man det, inte trots alla dess fel och brister, utan tack vare dem. Hemkänslan har ett värde i sig. Och ju fler som angriper och avfärdar författarskapet, desto hårdare håller man i det.

Det gäller inte bara författarskap, det gäller inom alla områden. Att känna sig avslappnat hemma är viktigt. Att veta på vilken hylla i kylen mjölken står, var det finns fler rullar toapapper och var extranyckeln ligger om man råkat tappa sin knippa eller helt enkelt glömt den någonstans är oerhört betydelsefullt. Inom kulturen, inom arbetslivet, i vänkretsen, i politiken, i landskapet – överallt.

När vi byter jobb eller regering, när det kommer nya lagar som påverkar vår situation på arbetsmarknaden eller vi hamnar i en ny kultur förlorar vi detta, vi hamnar i en ny kontext där vi inte ens vet om det finns mjölk, måste fråga smått generad efter toapapper och krampaktigt hålla reda på vår egen nyckel, ty finns det en extra har ingen berättat för oss var den ligger. Det är stressande, i synnerhet när vi ser dem omkring oss som ger intryck av att raskt lyckas göra sig hemmastadda i det nya. Då fyller simpla, hemvanda aspekter som t ex Läckbergs kravlösa tunna berättelser en viktig funktion – de ger oss för ett ögonblick hemkänslan tillbaka. Vi vet vem vi är och var vi kommer ifrån, och har en trygghetszon vi kan återvända till när vi gör oss hemmastadda i det nya, skrämmande.

Det är synd att Läckberg inte tycks ha läst Ohlssons krönika till slutet, den var inte så komplicerad och hon hade sluppit ta så illa upp av det som faktiskt var ett slags beröm.

12 tankar om “Jag har läst Läckberg

  1. Man ska läsa klart innan m,an dra sina slutsatser.

    Men jag måste nog säga att den ena verkar ha mindervärighetkomplex för att vara utbildad ekonom och inte litteraturhistoriker eller journalist.

    Den andra har svårt med citaten. Vad jag vet heter citatet : Skratta hela vägen till banken.

    • Plura, det är fullt möjligt att Läckbergs utbildningsbakgrund gör att hon känner sig mindre hemma i den litterära världen, och är en del av orsaken till hennes uttalade och omotiverade underdogattityd. Det är lite tråkigt att hon väljer att understryka denna alienation ännu mer genom utbrott som dessa, men hon är en vuxen kvinna och gör som hon vill.

      Ohlsson citerar inte, utan travesterar ett talesätt. ‘Att skratta hela vägen till banken’ avser att beskriva en person som skiter fullständigt i vad kritikerna säger, eftersom personen tjänar en massa pengar och det är allt som betyder något för personen. Ohlsson använder sig av att detta är allmänt känt men vänder på uttrycket för att understryka att trots att Läckberg tjänar så ohemult mycket pengar är hon inte nöjd, utan klagar och gnäller för att hon inte får respekt som författare.

  2. Bra poäng!

    Jag fick fort nog och jag är ändå en ganska okritisk deckarslukare med kärlek till västkusten. Men det gick liksom inte.

    Idag är det få personer som verkligen uppsöker banken – jag undrar hur det såg ut när Mubarak gömde sina miljarder?

    • Nej, hennes kvalitet som skribent ligger varken i stilism eller berättarförmåga.

      Jag vet inte riktigt hur du fick in Mubarak i sammanhanget, men de kanske skulle ha funderat över varför han insisterade på att ta med sig madrassen, vad vet jag?

  3. Morrica, jag har läst några böcker av Camilla Läckberg och är inte lika kritisk som du. Hon har en talang när det gäller intrigskapandet och är också duktig på att väva ihop intrigen med huvudpersonernas mer vardagliga livsdramatik. Just det vardagliga och litet torftiga språket tror jag är en orsak till att hon säljer så bra. Hon är helt enkelt lättläst även för inte så vana läsare. Hon utger sig inte för att vara något annat än en författare av lättläst underhållningslitteratur så att kritisera henne enligt finkulturella kriterier känns inte rättvist, inte att kritisera henne för att tjäna pengar heller.

    Däremot verkar det som om Bengt Ohlsson har skrivit en krönika där han har något vettigt att säga medan hon bara har fastnat på en detalj. Det påminner om Ulf Lundell och Karolina vad hon heters krönika om hans bilderbok.

    • Det är möjligt att hon har någon talang på det området, och om folk verkligen får ut något av hennes böcker så är det ju alldeles förtjusande och jag lägger inga värderingar i det. Jag tycker hon är totalt poänglös, men det är jag, och därför läser jag inte fler böcker av henne

      Poängen är just att Ohlsson inte kritiserar henne för varken det ena eller det andra, men att hon går i taket och anklagar honom för att ha gjort det. Det är fullt möjligt att det har med hennes taffliga språk att göra, hon kanske missförstår hans text, men det är lika möjligt att det beror på att hon antingen förväntar sig att få den kritiken, eller att hon av en eller annan anledning låtsas missförstå för att kunna spela ut offerkortet. Jag vet inte, men jag tycker det är intressant att betrakta dramaturgin i det hela.

      Hon fick ju, enligt Aftonbladet-artikeln, en ursäkt av Ohlsson (jag hoppas han bad om ursäkt för att han formulerat sig på ett sånt sätt att hon missförstått, inte för vad han faktiskt sa som ju var tämligen berömmande) och vann törhända en och annan snyftpoäng även på detta.

      Lundellhistorien känner jag inte till, jag är inget fan av Lundell och dåligt uppdaterad på vad han sysslar med.

  4. Det var egentligen samma sak. Ulf Lundell gick i taket fast han inte hade fått någon egentlig kritik. Karolina Ramqvist skrev en krönika där hon hade synpunkter på coffee table litteratur, som exempel hade hon en notbok av Lundell som mest bestod av bilder på honom i olika poser. Hon skrev alltså inget om hans musik eller hans författarskap, utan om fenomenet böcker man bara har för syns skull och någon liten känga för egenkärlek kunde man nog tolka in.
    Ulf Lundell härsknade till och redan samma dag skickar han ett brev till henne. ”Lilla gumman! Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dej den här gången?”, ”Saknas pojkvän?” Du kan inte ha missat det ståhejet, Morrica?

    Jag vill gärna ta tillfället i akt att deklarera att jag inte trivs bäst i öppna landskap. Jag trivs med skog, berg och hav. I Valdemarsvik, med andra ord. 🙂

    • Jag kan missa de mest osannolika saker och ting här i världen, det är en talang som inte funkar som partytrick men kan väcka miss munterhet ibland ändå. Vem Daniel Westling faktiskt är, vem Anja Pärsson är, att yngsta prinsessan heter just Magdalena och varken Margaretha eller Madeleine och vad mer jag nu försökt med, samt att Lundells ego fick ett hack i kanten.

      Själv trivs jag bäst i gamla städer, faktiskt.

  5. Kul läsning. 8)

    Även kul att se att min husgud Ed McBain omnämns. Jag tycker att den författaren förtjänar ännu mer uppmärksamhet än han fått.

    Jag känner även att tv-serien the wire, har en del att tacka Mc Bain för.

    Ed McBain. 😀

    • Så många pratar om the Wire att jag nog får göra den till en del av mitt nyårslöfte, den är en så allmän referens nu att det torde vara godkänt.

      Ed McBain är klart styvmoderligt behandlat, han utgör ju en hel genre alldeles i sig själv!

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s