Matematik är inte svårt

Ändå har det kommit att bli ett av de mest ångestframkallande ämnena i svensk skola. Hur kunde det bli så?

Jag tror faktiskt inte det är matematiken som sådan som framkallar ångesten, jag tror det är något annat, och jag tror att detta något annat är tämligen komplext.

En del i det hela handlar om hur vi pratar matematik i skolan. Om man i missriktad välvilja väljer bort att använda ord som multiplikation, differens, addition och liknande och istället talar om att gångra, hur mycket det blir kvar och att lägga ihop eller att plussa tar man ifrån eleverna de nycklar till matematiken som ligger i ämnesspråket. Barn som utan att blinka använder och förstår ett begrepp som applikation greppar tveklöst det närliggande multiplikation, ändå väljer många lärare att lägga ut tunga språkliga dimridåer mellan barnen och matematiken.

Är inte det lite dumt? Gör man det för att man själv är osäker på begreppen, för att man själv utsattes för samma dimridåer när man började bekanta sig med matematik eller gör man det helt oreflekterat för att andra gör det?

Vad sägs om att vi börjar med att använda ämnesspråket på ett konsekvent och pedagogiskt sätt när vi pratar om matematik? Eleverna fixar det, och kommer att ha glädje av nycklarna det ger i många långa år framöver.

uppdatering: Anne-Marie Körling pratar också om betydelsen av ämnesspecifikt språk.

16 tankar om “Matematik är inte svårt

  1. Nu vet jag inte vilken ålder och mattenivå du hade i tankarna när du skrev det här inlägget, men min uppfattning är att matte är otroligt svårt oavsett vilka begrepp man använder.
    Vidare anser jag de ”svåra” begreppen vara högst nödvändiga, eftersom det minskar risken för missförstånd när alla använder samma och korrekta termer. Men visst, i lågstadiet heter det plus och delat med, och upp till mellanstadiet kan det väl få lov att funka 🙂

    • Jag har faktiskt alla nivåer i tankarna – visst kan man komma undan med att det kallas plus och delat med på lågstadiet, men det känns både omständligt och lite taskigt att lära eleverna en terminologi och sen plötsligt en dag skrota den och byta till något annat. Plussa och addera är lika abstrakta begrepp för eleverna innan de fått dem presenterade för sig, så använder man konsekvent den vedertagna terminologin från början blir den lika vardaglig som vilka begrepp som helst.

  2. Jag tror att man behöver dyka ner ett steg under den språkliga nivån. Plus eller addition är inte det centrala problemet även om förstås bristande språkkunskaper är en stötesten i alla ämnen. Morrica du har dock med en viktig i poäng i lärares osäkerhet inför själva ämnet, lärare ska känna sig säkra i bytet mellan plus och addition inte som jag ibland observerat se det som två olika saker. Sen känner jag en större oro för vissa matematikundervisande lärares osäkerhet inför tallinjen och bristande förståelse för att decimaltal och procent är en slags bråktal.

    • Det centrala problemet är komplext, dvs består av många olika delar. Språket är en del av det hela, och speglar sannolikt osäkerheten hos undervisande lärare. En massiv fortbildningsinsats är kostsam, men frågan är om inte dagens situation är ännu kostsammare.

      • Just det språket är ett viktigt symptom på ett mycket bredare problem. Exakt hur det ska gå till vet jag inte men jag håller helt med dig om att en rejäl insats för att höja matematikkunskaperna hos lärare. Matematik blir bara viktigare trots att aritmetik blivit mindre viktigt när alla har med sig en miniräknare.

        • Lyckligtvis är varken du eller jag i den positionen att vi måste ta ansvar för genomförandet, det är rätt skönt ibland. Däremot är vårt ansvar att göra precis det vi gör nu – påvisa problemet och ge förslag på lösningar, och fortsätta påvisa problemet tills det är löst.

          Skönt att vi är flera som hjälps åt att ta detta ansvar!

  3. Även om lärarna står och säger plussa och gånga så står det addera och multiplicera i böckerna. Jag tror att problemet med matten inte är språket utan hur undervisningen i matte är upplagd i skolorna och att det numera finns så mycket matte i världen att de inte riktigt har någon aning om vad som fortfarande är värt att lära ut och vad som kan gömmas undan lite för att det blivit överflödigt för alla som inte är dunderintresserade. Jag tyckte matte var jättekul tills jag började fyran och matten började bli lite mer avancerad med bråk, procent, grader och vinklar. Varken min lärare eller boken kunde förklara det på ett förståeligt sätt. Jag var aldrig bra på det där och jag fattade det aldrig helt innan jag läste Matte A. Jag fick världens mest opedagogiska lärare, men han fick mig att fatta iaf. Det handlar också om att i matte B fick vi lära oss ett sätt att räkna funktioner och ekvationer i matte C däremot så var den metoden överflödig och vi skulle lära oss en ny metod som inte bara var bättre, utan också gick fortare och tog mindre papper. Så istället för att lära oss matte C-metoden under matte B och slippa ödsla tid på att förklara det igen för eleverna så gjorde de allting betydligt svårare och mer invecklat än vad det behöver vara. Matteundervisningen behöver revideras. Det gamla överflödiga behöver tas bort. Men matte är det mest klassiska ämnet som finns i skolan. Det är mer oföränderligt än universiteten. Det enda som förändrats sen mormor och morfar var i skolåldern är hur man ställer upp och räknar ut division och jag har varken lärt mig det ena eller det andra för samtidigt fick vi börja använda miniräknare och nu har jag alltid en miniräknare i fickan i mobilen 😛

    • Elin, varenda gång du kommenterar i min blogg blir jag glad över den klokskap du sprider!

      Det du påpekar är så viktigt – om läraren står och säger plussa medan matteboken använder en mer adekvat terminologin blir förvirringen än större för eleven. Att man sedan tillåter en ‘mattelärare’ som inte kan förklara att fortsätta ställa till det är bara vidrigt.

      Matteundervisningen behöver definitivt uppdateras, och matteböckerna behöver göras om från början till slut – de vi använder idag är för kompletta, och lockar osäkra lärare att abdikera och överge eleverna med bara boken som stöd. Inte ok någonstans.

      • Grundskolelärare är ju just det. Låg- och mellanstadielärare undervisar i alla ämnen samtidigt vilket är jättedåligt. Lågstadiet kan jag förstå för det är så pass basic att man inte behöver någon extra kunskap eller repetera in någonting igen. Men mellanstadiet är lite mer avancerat och kan man inte förklara det bra så får det konsekvenser hur långt fram som helst.

        Dessutom får man aldrig riktigt lära sig ett bra sätt att plugga matte på annat än att göra uppgifter. När jag pluggade inför prov eller NP så gjorde jag alla uppgifter om och om igen i boken. Och jag lärde mig uppgifterna men fick ingen förståelse för hur saker fungerade så proven gick aldrig bra.

        Och det är alltid så mycket! Jag fattar inte hur de förväntar sig att man ska lära sig allting på en gång.

        • Det är ju det som är grejen – man ska inte lära sig allt på en gång. Man ska få lära sig en sak i taget, ty i matte bygger det ena på det andra, det är mönster och system som man inte kan få syn på om man inte tar saker i en rimlig ordning.

          Jag förstår hur du menar, men jag håller inte med dig. Det är i lågstadiet man lägger grunden,och mångas matteångest har sina rötter redan där. Redan där får en bristande förklaring konsekvenser hur långt fram som helst. Redan där behövs det mattelärare som kan matte på hög nivå, eftersom de måste förstå systemet, veta exakt hur saker fungerar och vad som så småningom ska leda vart.

  4. Intressanta reflexioner kring det underbara ämnet matematik. Det största felet i skolan skulle jag nog tillräkna pedagogiken självräkning och att man räknar alla övningsexempel i läroboken för att man ska.

    De väsentligast matematik är att i unga år lära sig räknesätten. Därefter när yta, volym, mm kommer på tapeten är det dags att sätta det i sitt sammanhang, att börja prata och se mönster och samband.

    Vad är det bra för? Jo, yta kan vara bra och veta om man ska räkan ut hur stort ett rum är som man ska möbler. Får man plats med soffa man tänkt i vardagsrummet?

    Dagens samhälle är omgivet av mer matematik genom datorernas intåg och alla elektroniska prylar vi har. Därför är det idag en överlevnadsfråga. Hur ska du kunna bedöma rimligheten i tal du matar in i datorn om du inte kan känna talstorlekar mellan tummen och pekfingret. För förlitar man sig helt på att elektroniken ska fixa det är man farligt ut. För fortfarande gäller pricipen skit in – skit ut.

    • Räknesätten (det inlägget får i snitt ett halvdussin sökträffar varje dag), likhetstecknet, tallinjen och noll. Förstår man och kan använda dessa med någon säkerhet så kommer man långt.

      Självräkning av alla talen i boken vet jag inte ens om jag går med på att benämna pedagogik. Det är snarare motsatsen, självstudier utan stöd eller stöttning.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s