Anne-Marie Körling skriver om konsten att undervisa. Hon understryker hur viktigt det är att läraren själv
måste tro på sitt innehåll, själv finna det intressant, inte bara ha ett innehåll kring vilket läraren ska undervisa.
En lärare som inte fascineras av sitt ämne riskerar att börja gå på tomgång, att repetera samma lektioner år efter år, att rätt som det är stå och tänka på något annat medan h*n skriver exakt samma sak på tavlan som h*n skrev ifjol vid den här tiden. Risken att läraren blir uttråkad av lektionerna, och rätt som det är börjar känna sig uttråkad av eleverna också är stor. Det märker eleverna. Anne-Marie skriver:
Vi måste bjuda in eleverna fullt ut i att vi lärare också vill lära oss bli bättre på att undervisa. Om vi gör detta till något gemensamt i klassrummet, vågar oss på att göra om och faktiskt misslyckas och talar om detta så är eleverna oftast med och kan ge möjligheter att utvecklas ihop. För undervisningarna är det vi samlas kring. Inte bara kring läraren. Jag skulle säga att det är innehållet som ska förena oss på flera sätt. Och att vi ska hålla fokus på det innehål vi erbjuder till undervisning.
Metabolism skriver också om fokus på undervisningens innehåll, och utvärderingen därav. Den nya betygsskalan innehåller fler steg än den gamla och det framgår vad som ska vara redovisat för varje steg.
Många är glada nu när det blir en sexgradig betygskala. Men i praktiken har många jobbat med en niogradig skala i flera år.
IG, G-, G, G+, VG-, VG, VG+, MVG-, MVG
Det som upprör mig mer än att man satt ut betyg som inte finns är att man bland en del lärare accepterat låtsasbetygen. Att man låter dem ingå i vårt yrkesspråk och pratar om dem som att det vore den mest naturliga saken i världen.
Precis som Anne-Marie skriver om att vi måste ta innehållet i undervisningen på djupaste allvar och mötas kring detta, kring kunskapen och lärandet istället för kring läraren eller i klassrummet så måste vi, som Metabolism framhåller, ta bedömningen av eleverna på allvar, och inte spela med låtsasbetyg. Inlägget avslutas med en uppmaning till alla betygssättande lärare:
Det enda som händer är att vi försvårar för oss själva. Vi kan inte använda det som inte finns för att bedöma det som är. Att sätta ett plus- eller minusbetyg är inte att göra det tydligare för eleven, det är att curla. Det är att inte våga säga : ”Du behöver lära dig det här och det här”. Betyg är redan i vissa avseenden godtyckliga, varför göra dem ännu mer godtyckliga. Kan vi inte komma överens om att vi överger + och – inför hösten? Eller redan idag?
Det är vår uppgift och vårt ansvar som lärare att ta ansvar för innehållet, i undervisningen såväl som i bedömningen. Eleverna har rätt att lära sig, och de har rätt att få tydlig feedback på vad de lärt sig och vad de inte lärt sig. De behöver få veta precis vad de behöver lägga krut på för att nå nästa betygssteg, och det får de inte av ett luddigt minus eller plus, och de behöver kunna lita på att vi lärare uppfyller vårt ansvar.
Det är rätt självklart egentligen, är det inte? Men även det som känns självklart behöver ibland sättas ord på, för att bli synligt.
Lärare, tro på innehållet och var tydlig i din kommunikation.
En bra början till en bättre skolverklighet för våra elever, eller vad tror ni?
You're no different to me 
Det här är en intressant diskussion.
Jag vill också lyfta diskussionen om omdömen på prov och löpande under kursen jämfört med ett betyg. Själv försöker jag i möjligaste mån beskriva skillnaden för eleven och att det är efter avslutad kurs som ett betyg sätts. Jag försöker också betona det du ofta lyfter fram Morrica, nämligen processen.
Jag tycker det är svårt att tala i termer av betyg när man talar omdöme och min allra bästa lärare någonsin vägrade ens sätta ett ”betyg” på ens de större proven. Ett + eller ett – kan man väl tala om som en riktning men det blir inte särskilt tydligt om man talar om det i samband med betyg. Betyg och omdömen är inte samma sak!
Definitivt inte, det har du så rätt i!
Inom folkhögskolan har vi det helt åtskilt, i slutet av läsåret får eleverna dels ett omdöme, som sätts gemensamt av alla undervisande lärare och beskriver elevens (eller deltagarens om man ska vara riktigt petig med vokabulären) studieförmåga från olika aspekter, dels behörighet i de ämnen där de uppfyllt samtliga kriterier för minst godkänt i ämnet. På så vis kan vi skilja på att bedöma processen och på uppvisade kunskapskrav.
Systemet har sina fördelar och sina nackdelar, men jag tror det är något åt det hållet regeringen tänker sig när de pratar om betyg i ordning och uppförande.
Det du tar upp, Gertie, är superviktigt, och jag tror man har allt att vinna och inget att förlora på att vara väldigt tydlig i alla samtal med både elever och föräldrar att betyg sätter man på avslutad kurs, allt som gjorts i ämnet under läsåret vägs in och alla betygskriterier är viktiga. Jag tror tydlighet, rent av övertydlighet, är det enda sätt som står oss till buds för att hantera den nationella betygsångesten som ligger över frågan, vad tror du?