Självreflektion

Om man, som lärare, gång efter annan upplever att övervägande del av flickorna i de grupper man undervisar gör vad de förväntas, de gör sina läxor, har med sig det de förväntas ha med sig i klassrummet, kommer i tid, tar ansvar för sin inlärning, arbetar om sina texter etc medan övervägande andel pojkar i de grupper där man undervisar gör stört tvärtom, kommer försent om de kommer alls, aldrig lämnar in läxor, inte klarar eller är intresserade av att arbeta i grupp, tråkar tjejerna när de gör det de ska och i största allmänhet uppför sig som pajaser istället för som välartade skolelever – borde man inte som lärare ägna en stund åt att reflektera över sitt eget arbetssätt då?

Eller är det faktiskt så att ungefär hälften av de svenska skolungdomarna är för omogna för att klara av skolan? Det förefaller osannolikt.

.

18 tankar om “Självreflektion

    • Mats, jag hoppas jag missförstår dig, för nu blir jag skrämd av ditt svar.

      Inte säger du väl att eftersom självreflektion kan leda till att man kommer till insikt om att man kanske behöver ändra på sitt eget förhållningssätt så bör man låta bli att ägna sig åt sådant, i synnerhet under turbulenta tider? Nej, jag missförstår, snälla, förklara hur du menar!

      • Jag är nog ganska envis i frågan och framhärdar i positionen att självreflektion är en helt nödvändig kvalitet i en utbildning. Problemet jag försöker beskriva är när det här ”tvivlet” inte landar rätt.

        Vad händer när vi försöker lära studenter att kritisera något de inte känner till? Kritiken av utvecklingspsykologins stadieteorier bygger på en förtrogenhet med Erikson, Freud, Gesell, Piaget med flera. Om dessutom stora delar av skolverksamheten bygger på normalkurvor, tester och stadietänkande kan det bli ganska ensamt i den kritiska hörnan!

        • Du blandar äpplen och kaniner, käre Mats, självreflektion och kritiskt ifrågasättande av teorier är två vitt skilda fenomen, besläktade men inte samma.

          Om jag varit i din situation, och reflekterat över min egen del problemet med studenternas bristande referensramar, hade jag kanske tänkt ungefär såhär: *hmmm, här lägger jag en ruskig massa tid och kraft på att få studenterna att greppa och ifrågasätta koncept som är väldigt abstrakta och svårgripbara för dem eftersom de inte har tillräcklig kännedom om det som ligger bakom. Kanske skulle det vara en god investering om jag lade en förmiddag av all denna tid på att ge dem en visserligen väldigt ytlig och mycket övergripande men ändå bild av den idéhistoriska bakgrunden så att de faktiskt har denna att referera till när de förväntas ifrågasätta. Hmmm, det är en tanke värd att tänka….*

          Förstår du hur jag menar när jag menar att självreflektion och kritiskt tänkande kring teorier är skilda saker? Jag känner att jag nog formulerar mig lite otydligt.

        • Jo jag förstår skillnaden. (Och har lagt några extra timmar på att försöka förstå vad det är som vi måste reda ut för att kunna gå vidare)

          Att utifrån gedigna kunskaper våga pröva nya perspektiv och kritiska förhållningssätt är naturligtvis den bästa kunskapsvägen. I heterogena grupper kan det kännas ganska avlägset – men inte omöjligt.

          Det som vi kallar självreflektion tolkar jag som en mer filosofisk och kunskapsteoretisk nivå. Hur vet jag det jag vet? Hur stor del av mig själv är mina föreställningar? Vad händer när jag tvingas överge dem?

          I just den aktuella kursen används ett postmodernt (?) perspektiv för att dekonstruera traditionella stadieteorier om barns utveckling.

          Kanske blev det fruktkompott ändå?

        • Oh, så skönt, jag kände mig ohjälpligt luddig där en stund!

          I självreflektion lägger jag också in en stooooor dos ‘varför gör jag som jag gör, och vilka effekter får det? Vad skulle jag kunna förändra i mitt agerande och förhållningssätt för att komma närmare den effekt jag ville uppnå men hamnade sorgligt långt ifrån?’ ty jag har funnit att om jag hoppar över perspektivet ‘hur påverkar mitt agerande situationen och andra människor’ så blir det bara navelskådande av alltihop, och det är ju inte avsikten, eller hur?

          Vad menar du med begreppet ‘postmodernt perspektiv’ i det här sammanhanget?

        • Äsch – jag hade hoppats att du inte skulle ställa den frågan! Om vi lämnar det optimistiskt normalfördelade stadieperspektivet där allt sker i en trygg ordning om vi planerar de pedagogiska insatserna väl… Om vi lämnar denna trygga mark finns det en uppenbar risk att skolan som institution svajar till.

          Barn lär sig vad de vill, när de vill och hur de vill – lärarnas trygga position som kunskaps-FÖRMEDLARE vittrar ner och nya roller måste erövras. Jag tänker att det kanske blir en otryggare, men samtidigt oändligt mycket mer spännande plats att vara på.

          P.S. Lite OT. På teve ser jag Carl Bildt försvara sin brist på avståndstagande från Kadaffi. Han säger ungefär:
          – En diktatur kan aldrig vara stabil (?)
          – Jag tar avstånd från alla diktatorer (?)

          Utan alla jämförelser i övrigt.

        • Lite svajande och lite vittrande skadar nog inte skolan, institutionen har sett förfärligt likartad ut medan samhället omkring den har förändrats, förändrats och förändrats igen.

          Förändring är inte automatiskt dåligt, stabilitet inte automatiskt bra. Och inte ens Carl Bildt har koll jämt.

        • Det är väl i heterogena grupper som det verkligen blir intressant?

          Vill också förstå vad du menar med postmodernt i denna kontext. Du talar om dekonstruera, förmodar du syftar på Derrida? Det är viktigt att påpeka att Derrida inte såg sig själv som en postmodernist.

        • Jag slarvar med begreppen och backar snabbt från varje försök att definiera olika former av modernitet. Samtidigt måste vi nog förhålla oss till tanken på ett sammanhållet ”jag” som utvecklas linjärt genom summan av våra upplevelser.

          I bästa fall kan nya erfarenheter ge oss modet att överge våra föreställningar om oss själva och våga ta steget till att pröva nya roller eller identiteter. Ungefär så lättsinnigt menade jag.

        • Visst Jesper – heterogena grupper är alltid intressantare. Men skarpar vi på ytan är nog alla grupper heterogena (men det krävs lite ansträngning för att se sprickorna!)

        • Heterogena grupper är intressanta på sitt sätt, och de flesta grupper är heterogena i någon eller några aspekter, men homogena grupper är intressanta och utmanande så det räcker ett helt läsår de också, på sitt sätt.

          Som lärare hamnar man ibland i en situation där man är tvungen att pröva den där nya rollen vare sig man hunnit samla mod till det eller inte, ty gör man inte det kommer situationen att spåra ur helt. Det är inte så lätt, i synnerhet inte om man står ensam i stormen, men det blir lite lättare om man först ägnat en stund åt att reflektera över saken och kommit fram till vad syftet med att ta på sig den nya rollen är.

          Hmmm, luddig igen, inte sant?

  1. Intressant, från både parter. Det har ofta varit min föreställning att gemene man har en tendens att vara rädd för att se sitt ”verkliga” jag, som Mats säger finns det då inte en risk att vår världsbild faller ihop? Men på senare tid försöker jag att finna nyanser och anser att behovet för specifikation är viktigt. Jag tror inte att det måste vara någon form av lyx, det är något som måste utgå ifrån varje enskild individ. Vi fungerar trots allt olika.
    Men som Morrica påpekar, så är det kanske inte det Mats menar heller, missförstånd kanske.

    Bra låtval, annars är här en mjukare variant av Disney style 🙂 http://www.youtube.com/watch?v=5A_Rl8aQxII

    • Ah, Mulan, en av mina favoritDisney!

      Visst finns den risken, men den risken finns ändå. Jag tror att om man då och då stannar upp och reflekterar över sin egen del i tillvaron har man en större chans att upptäcka sprickorna i tid och löper mindre risk att hamna under bråten när världen förändras, som den ju gör.

      Men jag hoppas att Mats återkommer och förklarar hur han menade.

  2. OK, men vad händer efter självreflektionen? Var hittar jag de verktyg som gör min undervisning bättre lämpad för alla mina elever? Hur hittar jag som kvinnlig lärare och ex elev nyckeln till att inte känna frustration över all den tid och energi som man ägnar åt en del pojkelever, tid och energi som definitivt tas från de tysta flickor som klarar sig själva som jag ofta inte hinner säga ett ord till på en lektion? Och frustrationen över att de mycket kompetenta machofritidsledarna inte kompletteras med någon som en tyst, blyg och ledsen person kan söka sig till?

    Framförallt, vad gör jag med min undervisning för att få de elever som tydligt visar på sin icke-motivation att bli motiverade? Jag tycker att jag vrider och vänder på olika grepp och idéer för att få till det men lyckas sällan. Än så länge har en sak funkat till 100% för att få pojkarna i fråga att jobba helt fokuserat en lektion – gammal hederlig diktamen. Men hur ska jag överleva som lärare om jag sitter och har diktamen hela tiden? Det passar ju inte direkt ihop med kursplan och kritererier heller.

    Diskussionen om hur elever missgynnas/gynnas på olika sätt beroende på sitt kön är vansinnigt värdefull men jag börjar känna att den bara gör mig mer och mer vilsen eftersom jag inte ser att diskussionen går längre än att bara definiera problem. Var är lösningen?

    • Superviktiga frågor, tack för att du helt modigt lyfter dem!

      Var hittar man verktygen? I forskningen hittar man en del, i andras erfarenheter hittar man en del, särskilt i samtal men också i berättelser om hur andra jobbar, och i samtal med eleverna hittar man en del. Det finns fler ställen, såklart, men de jag nämner här är några jag själv gärna använder.

      Hur gör man? Diktamen funkar, skriver du, hade jag varit du hade jag funderat över vad det är som gör att diktamen funkar. Vad är det i momentet som fångar elevernas intresse? Är det den mekaniska uppgiften, det enkla pysslandet med en tydlig början och ett tydligt slut? Funkar det med andra liknande uppgifter, hur reagerar de t ex om du ger dem en text i imperfekt och ber dem skriva om den i presens? Eller är det det faktum att de känner att de har din fulla uppmärksamhet, att du ser dem och lyssnar till dem när de skriver diktamen och de kan be dig upprepa, läsa långsammare eller snabbare etc? Eller finner de avkoppling i att göra en uppgift där de varken behöver analysera eller tycka något? Kanske känner de att detta är ett moment de är duktiga på, och trivs med just detta?

      Ungefär där hade jag börjat om jag var du.

  3. Ping: – Vem lärde dig att tänka? « Tysta tankar

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s