Tre generationer

I höstas skrev jag om hur språkförändring ter sig i en populationsgrupp. Sammanfattningsvis handlar det om att första generationen får jobba hårt för att ta till sig språkförändringen, andra generationen använder den självklart men medveten om att det är en förändring och tredje använder den utan att överhuvudtaget behöva reflektera över saken.

I Expressen beskriver ledarredaktionen samma fenomen på arbetsmarknaden och i samhället. Man rynkar på ett politiskt korrekt sätt bekymrat pannan över den första generationens, som man sammanfattningsvis benämner flyktingar, kämpigare situation:

för många flyktingar blir det nya språket ett oöverstigligt hinder. Andra gånger är utbildningarna och yrkeserfarenheterna obrukbara. Det fick östeuropéer med examen i marxistisk ekonomi erfara förr; det märker soldater, bananodlare och herdar nu.

men vänder sen uppmärksamheten till andra och tredje generationens situation och konstaterar att utvecklingen går som den brukar gå:

Barn som är födda och uppvuxna i Sverige ska kunna slå sig fram på arbetsmarknaden oavsett efternamn. Och de gör det.
Nu finns det chefer som själva är uppväxta med klasskamrater som hette Androniki, Melitta, Ibrahim och Reza. De blir inte konfysa av utländska efternamn, även om de inte får rätt på alla konsonanter i polska namn. Det är ju lika lätt att göra fel på svenskar som stavar sig Svenson, Svenzon eller Svensohn.

Främlingar förblir inte främlingar när man delar vardag och referensramar, det gäller den inflyttande likaväl som den som redan befinner sig på platsen, och Expressen sätter ord på en av de viktigaste nycklarna vi har i det svenska samhället, skolan och utbildningen:

Det viktiga är att flyktingarnas barn får samma chanser i skolan som andra svenskfödda barn. På det området finns mycket kvar att göra. Men det är inte omöjligt.

Flyktingarnas barn, som Expressen kallar dem, är helt enkelt andra generationen, den som lever i det nya med självklarhet men medveten om att det är något nytt. Det är inte så konstigt, men det är intressant att sätta ord på vad som händer. Det man sätter ord på ser man.