När jag gick i skolan (strax efter yngre stenåldern, ungefär) var grupparbeten en mycket populär (dvs inte särskilt arbetskrävande) arbetsform, och att redovisa resultatet i form av ett collage var det roligaste (dvs minst arbetskrävande) av allt. Grupparbeten gick till så att man fick en gemensam uppgift som raskt delades upp i bitar, var och en fick sin bit och gick sen åt varsitt håll. Strax innan redovisningstillfället träffades man, blev ovänner över att någon gjort mindre än sin bit, surade över att någon ‘som alltid’ inte var där när det var dags för redovisningen och så genomförde man sin redovisning (eller satte upp sitt collage på väggen) utan att ha lärt sig just någonting.
Och det är ju dumt.
Det finns ju enorma vinster att göra på att arbeta tillsammans! Jag är kvar i tankarna kring gårdagens 9A och kommentarer kring ffa Loucas intensivpass med en enskild elev. De ägnade två timmar åt två moment i matten, och sedan skrev eleven ett prov på dessa två moment and lo and behold, she aced it! Många kommenterar på hur Louca har möjlighet att sätta av två timmar enskilt för en elev. Var kommer de timmarna ifrån? Tar han av sin fritid? Har han, som ”superpedagog” eller möjligen ”tv-pedagog” utrymme i sin arbetstid som vi andra inte har? Gör han det på övertid?
Givetvis är Loucas situation här exceptionell, han är en extraresurs på skolan och dessutom stjärnan i showen, det är klart han kan glida omkring lite som han vill. Men det gör han faktiskt inte, inte i det här fallet (kanske aldrig, men det vill jag låta vara osagt, vi är bara halvvägs igenom serien ännu), utan han utnyttjar, om jag förstår saken rätt, det faktum att de är två lärare i klassrummet. Louca och den ordinarie matteläraren samarbetar, vilket ger utrymme att jobba på ett helt annat sätt än man gör när man är ensam lärare.
I en senare sekvens utnyttjar man än en gång fördelarna med att vara två lärare som samarbetar. Medan ordinarie lärare är kvar i klassrummet plockar ”superpedagogen” Hammar Säfström ut en elev under svenskan och ägnar en stund åt att lyssna på hur han läser.
Ni anar vart jag är på väg, inte sant?
Nossebroskolan i Essunga kommun omfördelade sina resurser och skiftade fokus. DN skrev i juni 2010:
– Jag har arbetat med inspektion i sex år och hunnit besöka många skolor och kommuner. Detta är det bästa exempel jag sett, säger undervisningsråd Ulla-Britt Norin.
Förklaringen är ett ändrat förhållningssätt, säger både hon och rektor Lasse Björkqvist vid Nossebro skola år 6—9.
– Vi har tänkt om. Tidigare skyllde vi på eleverna, ”de kan inte bättre”. Men det kan inte vara elevernas fel när vi har god lärartäthet och goda resurser. Det är vårt ansvar att alla ska kunna lyckas, säger Lasse Björkqvist.
Skolan läste på vad forskningen säger om elever med behov av särskilt stöd.
– Alla forskare sade samma sak, det vill säga att ingen elev mår bra av att bli varaktigt utplockad till en särskild grupp. Till slut tror eleven att den är mindre begåvad, säger Lasse Björkqvist.
Så i stället för att sortera eleverna plockade skolan in fler lärare på vanliga lektioner. Och alla elever fick höra att det ställdes höga förväntningar på dem.
– Alla elever kan lyckas, och det har skolan förmedlat på ett positivt sätt. Jag har talat med många av eleverna och de säger att det är bra att lärarna driver på, säger Ulla-Britt Norin.
Notera att rektorn framhåller kommunens ansvar också. Skolan har ”god lärartäthet och goda resurser”, vilket underlättar på många sätt. Men samarbeta kan man göra även i skolor där det är hål i taket, där lärare förväntas fungera som fastighetsskötare och barnvakter och matsalspersonal.
Och vet ni vad? Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det visar sig att stressnivån i lärarkåren sjunker lite om man gör det.
You're no different to me 
Jag som har arbetat på båda sätten (plockat ut elever till en särskild grupp och arbetat som specialpedagog i klassrummet) kan tillägga att ännu en fördel med att vara två i klassrummet är att klassläraren behåller ansvaret för eleven; h*n motiveras att lära sig mer om att anpassa sin undervisning vilket gynnar såväl den aktuella eleven som hela klassen. Det leder förhoppningsvis till varaktiga förbättringar, även om den extra resursen av någon anledning skulle försvinna.
Intressant, Christer! Vilken är den mest betydande skillnaden för eleverna, upplever du? Går det att svara på en sådan fråga?
Det är väl att de fortfarande kan känna sig som en del av klassen…
Det är en superviktig aspekt!
Ja, verkligen, men den är svår att ”bevisa” med forskning och att värdera i de ekonomiska kalkylerna…
Den är svår att bevisa, men den går att påvisa och det har sitt värde.
Ekonomiska kalkyler, pfft *viftar undan som helt oviktiga i sammanhanget* nu pratar vi om lärande och viktigare saker än futtig ekonomi.
Intressant att du tar upp diskussionen. För inte så länge sedan hade jag en diskussion med min flickvän angående om det inte vore bättre med att ha två lärare i klassrummet hela tiden. Enligt henne, specialpedagog, tyder forskningen på att två lärare inte gör det bättre för eleverna. Därav kan skolorna, rektorer m.fl. använda forskningen som en ursäkt för att motivera att inte satsa på fler lärare. Kan detta stämma? Är inte så uppdaterad på den didaktiska forskningen.
Jesper, jag är inte tillräckligt inläst i frågan för att kunna ge ett vettigt svar på hur forskningen ser det, så jag svarar bara rent generellt – mycket handlar om relationen mellan de två lärarna. Om deras interna samarbete brister, om ansvarfördelningen dem emellan är oklar, om de har svårt att kommunicera med varandra eller befinner sig i någon slags tävlan om position kommer det att gå ut över elevernas klassrumsklimat. Det kan t ex hända att lärare upplever speciallärares närvaro som besvärande, att de känner sig granskade och är rädda att specialläraren skall framställa den ordinarie lärarens arbete som bristfälligt inför rektor.
Att samarbeta så nära med någon som man gör när man står sida vid sida i ett klassrum kräver både att man känner att man kan lita på den andre som kollega, och att man kan släppa sin egen prestige. Inget av dessa är helt enkelt utan kräver mycket av den individuella människan.
Jag skulle väldigt gärna ta del av vad forskningen faktiskt säger i frågan, länkar, namn etc skulle uppskattas innerligt 😉
Den enda forskning jag har studerat är det sk STAR-projektet och som vanligt ger det motstridiga bilder… Just när det gäller två lärare i klassrummet fick de inga vidare resultat, men jag tror att det berodde på att de använde sig av ”lärarassistenter”; outbildade lärare. Förutom det är förstås samarbetet viktigt, som Morrica skriver.
Bakgrundskapitlet i det här dokumentet ger en översiktlig bild:
http://www.google.se/url?sa=t&source=web&cd=1&sqi=2&ved=0CBoQFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww4.goteborg.se%2Fprod%2Fsk%2Fskolutvecklingsenheten%2Fdalis2.nsf%2FvyFilArkiv%2FRapport%2520Elevgruppering.doc%2F%24file%2FRapport%2520Elevgruppering.doc&rct=j&q=STAR%20projektet&ei=1NhjTaCLI8Wp8AOk-vTxCA&usg=AFQjCNFjAWwmD17g5–ieMVxg0ge0J77nQ&sig2=XUKlGiBNwHtfDLzMPKDTzw&cad=rja
Ah, tack så mycket, en början så god som någon!
Ja, elevassistenter är något helt annat än att vara två lärare i klassrummet. Lärarassistentens uppgift är ju helt annorlunda. Inte mindre betydelsefull, men annorlunda.
Jag tänker att det måste vara två lärare som är inställda på samarbete. Två ”drottningar” i samma klassrum kan nog vara en ytterst obehaglig situation för alla inblandade!
Ja. I synnerhet om de upplever sina respektive positioner hotade av den andre.
Ljuvlig beskrivning av grupparbete, Morrica. 🙂
Den där Stavros IG till MVG lektion på två timmar var otroligt enerverande. Det påminde mig om en lärare jag hade på gymnasiet som alltid gav oss en diagnos att öva på som var exakt som matteprovet bara med andra siffror. Det gick självklart väldigt bra för oss, men när vi fick en riktig mattelärare förbjöd han oss att förstöra hans rykte genom att skriva matte i studenten för vi kunde ingenting.
Vi ser väldigt olika saker i händelsen, och eftersom vi faktiskt inte får veta varken vad som sades bakom den stängda dörren eller vilka två moment det var de gick igenom, och hur han följer upp detta, så är det enda vi kan göra att spekulera utifrån våra egna erfarenheter.
Jag känner igen vissa delar av min egen erfarenhet i situationen, och vet att ett intensivt enskilt undervisningspass faktiskt kan lösa upp många knutar i enskilda moment i ett ämne som matte, MEN bara om man följer upp det, befäster och bygger vidare på det man gick igenom under sittningen, SAMT går igenom moment som bygger på kunskaper som redan finns hos eleven.
Annars kan man lika gärna ägna de två timmarna åt att förklara derivata för en hamster, effekten blir ungefär lika stor.
Det är synd att det faktum att det faktiskt bara är två moment han går igenom bara nämns i förbifarten, det är lätt att man får uppfattningen att det är ungefär hela högstadiematten han klippte på dessa två timmar.
Hej!
Rolig att folk är engagerade, säkert lärare som skriver alla inlägg 🙂 (kanske lärarutbildare). God forskning i frågan ”framgångsrika skolor” kan jag tipsa om Kenneth Leithwood. Även Haninge har gjort en ”Nossebro resa”. En framgångs faktor är faktiskt att utgå från elevernas lärande och inte drottningarna tillkortakommande i klassrummet.
Cilla
Hej Cilla, tack för tipset *googlar diskret vid sidan om* Den faktor du nämner är ju faktiskt den viktigaste nyckeln av alla, ändå hamnar den så lätt i bakgrunden. Jag undrar hur det kan komma sig?
Bra, Morrica, utan att läst alla kloka inlägg så är det precis det som är viktigt i skolan. Att se och funder på hur kan vi göra det bättre. Grunden i systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen.
Problemet är inte resurser utan mindre bra arbetssätt och en icke målstyrd skola, fast möjligheten har funnits i tjugo år.
Tack, Plura, trots att vi inte bör sopa det faktum att resurstilldelningen är rent löjligt snål på sina håll under mattan heller måste vi göra ett kvalitativt arbete och använda de resurser vi har på bästa sätt, ständigt med elevernas lärande i fokus.
Jag börjar låta som en trasig skiva, märker jag, upprepar samma sak om och om igen.
Trasig skiva?
Du menar väl en skiva med ett hack i som gör att den spelar samma slinga igen. Så var det med de gamla ”stenkakorna” och vinylplattorna.
Och så kan det ju vara. Ibland är man envis på den druknes vis.
En skiva med ett hack i är inte hel. En skiva som inte är hel är trasig. Så ja, jag menar en skiva med ett hack i, en repa, en defekt. En skiva som hakat upp sig på ‘elevernas lärande i fokus’
Kan man vara så krass att man säger; en, två eller tre lärare i klassen är en fråga om resurstillgång och i det lilla perspektivet, såväl som i det stora, så är effekten en funktion av flera faktorer i ekvationen. Vilken kvalitet har resursen, hur används den och i vilket syfte, under hur lång tid, vilken var situationen innan resursen tillsattes, vilka förväntningar var kopplade till resursen m.m.
Listan blir lång och en uttömmande analys tämligen komplex. Om vi inte bemödar oss med att beta av några nivåer så blir det lika meningslöst som att kräva ”fler vuxna i skolan”. Om vi väger in för många nivåer får vi aldrig ändan ur vagnen. I det ena fallet kan vi släppa in 10 pedofiler och 20 nynazister, alla vuxna, i det andra måste vi avvakta tills universums alla stjärnor står i rät linje med Jan Björklund som riktkarl.
Nossebro är coola, men jag blir trött av att höra att startskottet var en första titt i forskningen om framgångsrika skolor. Jag har aldrig jobbat som pedagog (men skolpsykolog sedan två år) och jag har låst dylikt sedan dag … fem, tror jag det var. Allt det Nossebro gjort är ju att tillämpa elements. Som man säger; all forskning pekade åt samma håll. All heder till/åt dem, men jag blir otålig av att detta steg ett tycks vara ett lysande undantag.
Ja, så krass kan man vara.
Jag är inte helt säker på att jag förstår dig rätt, så det kan hända att mitt svar blir lite uppåt väggarna, då hoppas jag bli rättad, men here goes:
Jag delar din frustration. Trots att forskningsrapporter och berättelser om vad som fungerat finns tillgängligt, vid våra fingertoppar numera när Internet är tillgängligt för all pedagogisk personal överallt i landet, härskar devisen close the door and teach på de flesta håll.
Att anställa fler pedagoger (inte lärarassistenter, utan pedagoger) vore ju en variant, men jag har svårt att föreställa mig att sådana resurser plötsligt blir tillgängliga. Däremot har vi varandra. Vi kan samarbeta. Vi kan hjälpas åt. Vi kan planera tillsammans. Hjälpas åt med utvärderingar, rätta tillsammans, låta våra respektive grupper samarbeta ibland och hålla lektionen tillsammans. <vi kan välkomna specialläraren i vårt klassrum istället för att skicka ut eleverna.
Ungefär så tänker jag mig.
Vi är i linje i allt som sagts hittills. Exemplet Nossebro visar ju också på logiken i att elever per pedagog minskar när smågrupper läggs ner och specped flyttar ut i helklaserna. Budgetansvariga kommer väl läsa hälften, stänga smågrp å friställa specarna. Vaddå, det var ju bra att köra allt i helklass ju. Hur ska ni ha det?
Man får lägga upp det pedagogiskt för dem, och börja i andra änden så att de läser rätt halva =)
Pingback: 9a och SJ « You're no different to me