I slutet av Rapports inslag om Rosengårdsskolan häromdagen förklarar rektorn nöjt nickande att
”den här skutan kommer att vändas. Den kommer inte att vändas på ett år eller två år, men det kommer att se väldigt mycket annorlunda ut i framtiden.” Reporterns påpekande om hur detta tidsperspektiv innebär att ytterligare årskullar kommer att offras viftas bort: ”Nä, jag vill inte säga offrar, för att jag menar att få en 100 procentig måluppfyll… eller få en mycket kraftig ökning, det tar tid, allting tar tid. Alla förändringar tar tid.”
Skolledningen hittar enligt Rapports inslag två anledningar till situationen: Rosengård är ett fattigt område, och omkring 60 av de drygt 260 eleverna är nyanlända. Skolinspektionen något fler. Man understryker att både stadsdelsnämnden och kommunen brister i sitt ansvar, och ger en helt annan tidsram än rektorn tilldelar sig:
Sammanfattningsvis bedömer Skolinspektionen att såväl stadsdelen som Malmö kommun behöver vidta omedelbara och relevanta åtgärder för att analysera måluppfyllelsen och förbättra förutsättningarna för barnen och eleverna i stadsdelens förskolor, fritidshem och skolor. Redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska därför lämnas till Skolinspektionen senast en månad från den dag beslutet för stadsdelen meddelas. Stadsdelen ska därutöver, senast fem månader efter att redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska ha inkommit till Skolinspektionen, lämna en redogörelse av vidtagna åtgärder med anledning av beslutet.
Jag vill påpeka det enkla faktum att skoltid är relativt – rektorn och lärarna har sin hemvist i skolan, deras tidsperspektiv rör sig över tjogtals år och att tänka sig en stegvis förändring, där lärarna kan känna sig trygga med varje steg och man provar sig fram tycks rimligt och genomförbart.
Elevernas perspektiv ser annorlunda ut. För den som, i likhet med eleverna i Rapport-inslaget, går i åttonde klass finns inte mycket tid att vinka på. En förändring som träder i kraft om två år är ingen förändring för eleven, som lämnat skolan vid det laget. Om förändringen ska vara till minsta nytta, ur dessa elevers perspektiv, måste den ske nu. Lärarna får dra ett djupt andetag, hålla varandra i handen och lägga sin egen önskan om trygghet i ryggsäcken tills vidare. Ett stort ansvar vilar på skolledningen, rektorn måste ta sitt ansvar som pedagogisk ledare på allvar, kanske rent av under en period prioritera bort administrativa uppgifter (det finns kanslister som är utmärkt kvalificerade och gör ett dunderjobb med att stötta i den positionen, t ex) sätta sig in i forskningen i expressfart, lägga kursen, peppa, stötta, uppmuntra och både se till att hålla farten och kursen. Och, inte minst viktigt, frekvent påminna lärare och personal om att det här är exceptionella förhållanden, det kommer att vara jobbigt, stressigt, skrämmande och allmänt hemskt, men det är tillfälligt, och det kommer att betala sig många gånger om.
Fem månader går rasande fort förbi, men för eleven i åttan är det resten av läsåret.
Tyvärr finns inte artikeln på nätet men i lördagstidningen beskriver besvikna lärare effekten av den nya resultatfixeringen. resurserna satsas på de elever som är NÄRA godkändgränsen.
Övriga lämnas därhän. Sådan är resultatstyrningen.
Vilken lördagstidning? Vilka skolor? Vilka kommuner? Vilka lärare? Har di inte läst i skollagen att
”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling”
Skollagen är, som jag ser saken, ett verktyg lärare kan använda sig av. Istället för att stå och se ut som en missräknad hund som tappat sitt ben i vattnet kan man vifta med lagen, och funkar inte det kan faktiskt även lärare gå över huvudet på huvudman och göra en anmälan till skolinspektionen.
Du har inte malmödelen av Sydsvenskan. Journalisterna lyckas missa dynamiten i lärarnas uttalanden:
http://lumaol.wordpress.com/2011/03/13/kritiken-mot-skolorna-i-rosengard-en-dolkstot-i-mellangardet/
Jag köper inga pappersupplagor av några dagstidningar alls. Dynamiten, vad syftar du på då? Att lärarna bara ser ett enda område som de kan göra något åt? Att Malmöpolitikens sätt att driva skola leder till barock skolvardag för hundratals unga?
Pingback: Statistiken, Sarah och Rosengård « Välkommen till verkligheten
Pingback: Om Rosengårdsskolor « You're no different to me