behöver man inga fiender.
.
.
Skoldebatten tycks på väg in i ett skyttegravskede, man gräver ner sig och försvarar sina positioner, lobbar granater på varandra och tar principavstånd från den falang man absolut inte vill associeras med. Om man råkar uppfatta att denna faktiskt säger något man inte kan låta bli att instämma i är man exceptionellt noga med att framhålla att det rör sig om hönan Halta Lottas blinda syster som av en tursam slump funnit sig ett korn.
Det är inte det mest konstruktiva sättet att föra debatt. Jag hoppas man lyckas släppa prestigen innan det blir slarvsylta av slagfältet.
.
You're no different to me 
Slarvsylta. Ett ouppskattat uttryck!
Nä, jag tror jag ska gå och leta upp en kateder och gömma mig bakom när granaterna nu faller från alla håll och kanter! 😉
Lycka till!
Jag ska skaffa mig en kateder en sådan som min skolfröken hade, full av positiva överraskningar som kunde plåstra om unga sinnen när konflikterna blev stora.
Gör det, Jan, att släta över och distrahera med roligheter istället för att reda ut är en kortsiktig men i stunden trevlig lösning.
Att hitta nya bättre angreppsätt och byta perspektiv och hjälpa andra att byta perspektiv är den duktige konfliktlösarens signum.
Om du vill hävda att det var det du pratade om i din första kommentar behöver du än en gång fundera över hur du formulerar dig.
Det får jag göra varje gång jag kommenterar hos dig. 😉
Det verkar så, ja
Vi behöver en skoldebatt där fakta accepteras i stället för att sopas under mattan. DIVERGENSPRINCIPEN och dess konsekvenser bör stå i centrum likaväl som den svåra frågan om hur undervisningen skall INDIVIDUALISERAS.
Det är ju så. Hur når vi dit, när känslorna svallar och brösttonerna dominerar?