Gårdagens lösningar men dagens problem

Lärarna fick aldrig makten över skolan rubricerar Lärarnas Nyheter en artikel om historikern Johanna Ringarps avhandling Professionens problematik. Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling. Hon har undersökt vad som pågick bakom kulisserna när skolan kommunaliserades för tjugo år sedan, och kan konstatera att då, liksom nu, ställde tidens gång till det:

Först i slutet av 1980-talet kom kommunaliseringen upp på dagordningen igen. Då fanns starka krav på decentralisering och en tilltagande kritik av statlig byråkrati, inte bara på skolans område. Det hade skapat en ny jordmån och Socialdemokraterna såg en möjlighet att förverkliga sina gamla planer.

— Men de såg kanske inte att de nu hade landat i ett annat samhälle, mer präglat av marknadstänkande, där steget till friskolor inte var långt.

Tankemässigt befann man sig i ett nyss, medan nuet och framtiden obönhörligen rullade in i verkligheten. Fröet som planterats i sjuttiotalets drömmar slog rot och grodde i ett åttiotal som präglades av helt andra tankegångar:

En oljekris hade satt punkt för fortsatt expansion av den offentliga sektorn. På finansdepartementet filade Kjell-Olof Feldt och hans pojkar på sin version av det som kommit att kallas »new public management« där effektivisering, avreglering, konkurrensutsättning och budgettak var några nyckelord.

— Den ursprungliga avsikten med kommunaliseringen var inte att öppna för privatiseringar och friskolor. Men utan kommunaliseringen hade denna utveckling inte kunnat ske.

Konsekvenserna för lärarkåren har vi pratat om många gånger:

Material från Kommunförbundets förhandlingsdelegation visar hur de ansåg att ett avtal med lärarförbunden skulle se ut. Delegationens kommunpolitiker var väldigt tydliga med att antalet timmar som lärare måste vara på skolan skulle öka. Dessutom skulle lönerna vara individuella, precis som för andra kommunaltjänstemän.

— Kommunerna tyckte inte att de hade kontroll över de statligt reglerade lärarnas arbetstid. Och när behoven i kommunerna växte, samtidigt som resurserna inte längre ökade, så ville man kunna använda lärarna även inom andra områden, till exempel i fritidshem och förskola. Men det förutsatte att man hade samma avtal.

Det gick väl sådär, kan man säga. En skolreform som byggde på kommunförbundets önskan om att få rätta in lärarkåren i de kommunala leden istället för på någon form av pedagogisk vision ledde till skolor som brinner och både elever och lärare som bränner ut sig. Är återförstatligande lösningen? Ringarps svar blir ett slags nja, och hon understryker ännu en gång att lösningen inte ligger i nostalgi och mer av det gamla:

Frågan är nog i så fall vad det är som ska återförstatligas. Samhället har ju förändrats sedan Ingvar Carlssons planer i början av 70-talet och jämfört med tiden för kommunaliseringsbeslutet för drygt 20 år sedan. Så mycket är annorlunda — friskolor, annan pedagogik, annan personalpolitik.

— Det man kan diskutera är väl en annan reglering av finansieringen av skolan, stats- bidragssystemet och hur system med skolpeng slår, till exempel. Införandet av en statlig lärarlegitimation är ju också en sorts statlig reglering.

Den nya skollagen, de nya läroplanerna och skolinspektionens arbete träder i kraft och effekten av nymodigheterna ser vi inte än. Hur kommer doktorsavhandlingar om tjugo år att beskriva nutiden och förändringen, tror ni?

.

 

Metabolism har också läst och kommenterat på artikeln.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s