Skolerisk sammanfattning och pragmatiskt visionerande?

Inlägget om Skoleriska begreppshierarkier i går kväll ledde till intressanta diskussioner kring om och varför det faktiskt gör skillnad om vi söker gemensamma definitioner på begrepp och uttryck vi och andra slänger omkring i debatterna. Vi konstaterade att vi kan ha flera gemensamma definitioner på ett och samma begrepp, förutsatt att samtliga i diskussionen vet vilket som är aktuellt i vilket sammanhang, men att det riskerar att komplicera saker och ting och ökar risken för missförstånd. Vi konstaterade också att det, ur kommunikationssynvinkel, finns mycket att vinna på att vara så specifik som möjligt.

Ordet skoleriskt är, för dig som undrade, en ordlek, ett konglomerat av orden skolastik och kolerisk. Det kändes lite passande.

Vi pratade en del om skoldebatten som sådan också, i kommentarstråden, och jag skulle vilja ta den diskussionen i ett eget inlägg, för att inte helt virra till saker och ting. Mats skrev:

Det kanske är en obehaglig vandringslegend om den oföränderliga kolossen på lerfötter, som motstår alla reform och revolutionsförsök i kraft av sin institutionella tyngd.

På ett plan kan vi kanske vara tacksamma över att lärarna inte alltid har sprallat med i politikernas ivriga försök att styra skolan, men vi kan liksom inte spela på båda hästarna (att samtidigt njuta av det politiska skyddet och strunta i läroplan)

Just nu är intresset för skolan stort i politiken. Kanske mer för metoderna än för vad vi egentligen vill med skolan.

Jag saknar fortfarande visionerna i diskussionen. Därför behöver vi Dewey.

Dewey är en av hörnpelarna i svenskt skolmedvetande. Han var en amerikansk filosof och psykolog, och är ett av de där ‘namnen’ som skolfolk slänger sig med, och har man lite bakgrundskunskap tänker man sannolikt learning by doing, Vygotskij, pragmatism och, aktuellt i den här diskussionen, demokratisering.

Jag har beskrivit en bild av min vision, mitt utopia, tidigare. Hur ser ni på skolans framtid? Vad kommer att ändras? Vad förblir sig likt? Vart är vi på väg? Vem är det som styr? Politikerna? Lärarna? Eller något mer ogripbart, samhällsandan kanske? Och vad händer om man ställer frågan ”Vilken funktion fyller de hierarkiska strukturerna i undervisningen?”

37 tankar om “Skolerisk sammanfattning och pragmatiskt visionerande?

  1. Jag googlade ´skolastik´ och det kändes ganska avskräckande:
    ”Målet var att framställa hela kristendomens sanning och att rationellt vederlägga de invändningar som anförts mot den. Skolastiken var aldrig källkritisk; felaktiga slutsatser ansågs bero på felaktig argumentering, medan källorna sågs som absoluta sanningar. Om källorna däremot innehöll några felaktigheter förkastades de.”

  2. Det socialistiska Kunskap är makt och det liberala Kompetens för frihet liknar varandra så mycket så att vi har chansen att få en skolvision som inte behöver bytas vart 4e år. Skolans värdegrund är redan inriktad på grundläggande saker många kan ställa upp på. Dewey säger mycket bra men vissa delar kan göra skolan till ett slagfält för politikerna och det vore katastrof för huvuduppdraget.

    • Det handler om perspektiv, Jan. Är skolan en del av samhället, eller är den en fristående entitet? Ska den förändras med samhället, för att passa samhället, eller ska den förändas utifrån sina egna behov? Utbildar vi för bildning, eller för arbetsmarknad? Fokuserar vi på individen eller på gruppen, på personen eller på samhället? Detta är stora frågor utan rätta svar, där svaret är helt och hållet beroende på vem man frågar och säger mer om svararen än om svaret.

      • Mycket viktig analys. Problemet med skolan är väl att den är politikst styrd sedan 1840-talet. Denna debatt har böljat fram och tillbaka genom tiderna. Men ett är säkert, skolans styning har beslutats i demokratisk ordning med den ofullkomlighet det nu innebär. Det motsatta förskräcker, att en bestämmer vad som ska göras, det vi brukar kalla diktatur.

        • Dessförinnan var den synnerligen sporadisk och styrd av kyrkan, och för många utgjordes hela utbildningen av lilla katekesen, husförhör och inte så mycket mer. Men redan 1868, när den lokala makten formellt övergått från prost till kommun, fann en grupp tämligen besuttna och inflytelserika bönder den nyinrättade allmänna folkskola otillräcklig och startade en egen skola i en nedlagd krog mitt emellan Lund och Malmö. Där skulle sönerna erhålla den bildning de behövde för att kunna ta sin plats i den nya politiska verkligheten. Och på den vägen är vi.

  3. Sävström beskriver spänningsfältet mellan tysk upplysning (Kant) där bildningen är ett individuellt projekt, medan Dewey är mer inriktad på att se skolan en del av det demokratiska projektet – en del av välfärdsstatens försök att skapa aktiva och engagerade medborgare.

    http://lumaol.wordpress.com/2011/03/29/skillnadens-pedagogik/

    Jag undrar varför Jan tror att politikernas intresse för skolan kommer att minska. Finns detta samförstånd i nostalgiska lösningar? Eller är visionen gemensam?

    Gäller det samhället i stort också?

    • Vad Jan tror och inte tror är dolt i dunkel.

      I stort sett är ju faktiskt visionen gemensam i svensk politik, alla drar åt ungefär samma håll och det är bara mycket små nyanskillnader och detaljer som skiljer de stor blocken åt.

    • En del finner ro i samförstånd. Jag hör inte till dem.

      I England ser vi ganska häftiga omvärderingar av den skolpolitik som är populär i Sverige just nu.

      Min profetia är att striden om skolan inte är över.

      • Vi är inte England. Skillnaderna mellan samhällena är monumentala i många aspekter, det är viktigt att hålla det i minnet när man gör jämförelser.

        Samförstånd skulle jag inte kalla det som pågår inom svensk politik. Snarare desperat positionering, där det rätt som det är blir viktigare att påtala motståndarens fel än ens egna ståndpunkter för att understryka att det faktiskt är skillnad.

        • Kanske. Eller så har de utsett den person de anser bäst lämpad för uppdraget, och lägger ingen värdering i det faktum att personen också råkar vara socialdemokrat. Jag vet inte, jag har inte hört någon motivering till varför just hon valdes.

        • Varför inte? En stor del av Skolverkets uppdrag består ju i att ta tillvara elevernas intresse, alla elever i hela landet på en gång. Jag föreställer mig att det finns mycket att vinna på att ha ordentligt på fötterna när det gäller att både att vara förtrogen med, kunna tolka och kunna använda sig av de lagar och förordningar som står till buds då.

        • Det går naturligtvis att beskriva läraryrket som en form av praktisk juridik – de flesta riktigt bra lärare har andra drivkrafter än att undvika regelbrott.

          *viskar*: passion…

        • Juridiken handlar om att göra ”rätt” i juridisk mening. Följer du reglerna har du fullgjort ditt uppdrag.

          Om reglerna är motsägelsefulla finns en uppenbar risk att du hamnar i konflikt och måste ta beslut som går att klandra. Därför är det oftast säkrare att inte göra något alls än att handla (eftersom du då riskerar att göra fel)

          Jag menar att den här rädslan för att göra fel riskerar att bli förlamande – de flesta lärare tror jag en gång har haft andra drivkrafter och om vi reducerar dem till tjänstemän riskerar vi att missa något viktigt.

        • Varför skulle ni göra det?

          Jag väljer att använda andra person plural istället för första eftersom jag inte överhuvudtaget förstår vem som skulle vilja göra det.

        • En tjänsteman är mycket lättare att styra än en individ som går in i möten med dess fulla komplexitet.

          Ibland är det bra och nödvändigt att fokusera på det som vi kallar ”uppdraget” men de flesta av oss menar nog att det är något som måste tolkas.

          Kanske kommer den nya läroplanens påstådda tydlighet innebära att dagens målkonflikter blir mindre påtagliga.
          Johan Kant menar att det blir mer komplicerat – på gränsen till omöjligt?
          http://johankant.wordpress.com/2011/03/20/lgr-11-far-lararna-att-jobba-i-sitt-anletes-svett/

        • Kanske är det så att timmen är för sen? Jag är nog fortfarande lite jetlaggad av den där elända övergången till sommartid, kanske förstår jag faktiskt vad det är du vill säga i morgon?

          Men för att inte riskera att flumma bort diskussionen, skulle du ha tålamod att förklara en gång till? Jag vill gärna förstå!

        • Det går att se så här: I en demokrati bestämmer riksdagen och enligt beslut ska allt jämställdhetsarbete präglas av perspektivet könsmaktsordning.

          Jag menar att det är ett utmärkt analytiskt redskap, men ser uppenbara problem med att upphöja ett perspektiv till regel. Det riskerar att bli ideologiskt.

          När delegationerna för jämställdhet i skolan och förskolan granskar verksamheterna ser de alltså de frusterade pojkarnas protester som ett uttryck för manlig makt. Treåringen som inte vill vara med på samlingen bör korrigeras för att på lång sikt underminera den patriarkala ordningen.

          Den ensamme manlige lärarstudenten uppfattas som ett potentiellt hot om han försöker ändra innehåll och arbetssätt. Han representerar härskarmakten som finns överallt och ingenstans.

          Min tes är att delegationerna har drivit de här teserna väldigt långt (skolastiskt?) uteslutit de erfarenheter som inte bekräftar världsbilden.

          Ordföranden har naturligtvis att följa direktiven och Anna Ekström har antagligen gjort sitt yttersta för att få kartan att stämma med verkligheten. Problemet är att nu måste vi göra om verkligheten för att stämma med kartan.

          I just det ögonblicket blev juristen ideologisk.

        • Vi pratade tidigare om vikten av att vara tydlig i skoldebatten, gärna övertydlig.

          Jag missade helt när du gick över från att prata om skolpolitiken i allmänhet och Skolverket i synnerhet till att prata jämlikhet (i skolan?). Sannolikt finns där ett outsagt steg som tycks självklart för dig men som jag missar.

          En parentes: I den slags representativa demokrati som utgör det svenska systemet bestämmer riksdagen, ja. Det finns andra demokratiska system som är arrangerade på annat sätt.

        • Det gick lite snabbt – förlåt!

          Men bilden av den opolitiske juristen menar jag är minst lika förrädisk som den opolitiske forskaren.

          Eller den opolitiske och opersonlige läraren.

          Min eventuella poäng är att lärarens drivkrafter är viktiga att fundera över utifrån andra perspektiv än den politiska målstyrningen. De flesta är betydligt mer privata än de vill erkänna. Vi har ett behov av att tro på det vi gör. När den dimensionen saknas svajar kolossen på allvar.

        • I den andra tråden tror Jan Lenander och Johan Kant att ett Skolverk som leds av en jurist ska vara mindre ideologiskt är om det leds av en pedagogisk forskare.

          Jag menar att vi ofta har en tendens att se ”den andre” som partisk och ideologistyrd.

          – Jag är normal! (och klok)

        • Problemet med metakommenterande är ju att den som inte hoppar mellan trådarna får svårt att se den röda tråden =/

          Den andre ÄR partisk och ideologistyrd, för att inte tala om känslostyrd! Det är vi allesammans, och den som intalar sig något annat bör lära sig fallteknik, ty denne kommer att åka på en del smällar här i livet.

  4. Nygammalt spår:
    ”Vi är inte England. Skillnaderna mellan samhällena är monumentala i många aspekter, det är viktigt att hålla det i minnet när man gör jämförelser.”

    Vad är det för monumentala skillnader du syftar på?

    Vilka länder är det meningsfullt att jämföra sig med?

    Det som är spännande i jämförelsen är att det som vi kallar höger(ordning) och vänster(flum) inte stämmer med den politiska kartan. Idag försöker den konservativa regeringen montera ner resterna av new labours misslyckade detaljstyrning.

    • @Mats Att jag understryker att det är viktigt att hålla i minnet att det är väldigt olika förutsättningar i England och i Sverige, att det politiska systemet, välfärdssystemet, den sociala situationen, arbetsmarknaden, den ekonomiska situationen etc skiljer sig i hög grad från den svenska, även om vi ofta känner igen oss i så mycket att vi ibland tar för givet att det är ungefär som här innebär inte att det är meningslöst att titta på deras situation och lära sig av den.

    • Frågan är i vilken grad vi fattar beslut på grundval av internationella tendenser. På ett plan beskriver kanske vi oss som unika och föregångare – medan sanningen är att vi klafsar i upptrampade anglosaxiska fotspår!

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s