Skoleriska begreppshierarkier

Jag funderar över vilka fler ord som upplevs som hierarkimarkeringar inom skolvärlden? Hittills tycks ‘lärare’, ‘undervisning’ och, udda nog, själva begreppet ‘skola’ ha kvalat in i kategorin. Kateder bubblar, och auktoritet spelar i en egen liga vid sidan av.

Jag är språkvetare. Kanske är det egentligen huvudorsaken till min smått maniska önskan om att finna gemensamma definitioner på dessa begrepp. Men det är inte den enda orsaken. Viktigare är kommunikationsaspekten – om vi inte vet vad den andre menar, men antar att denne menar samma sak som vi gör med ett ord eller ett begrepp riskerar vi att prata förbi varandra, runt varandra, ifrån varandra, över eller under varandra i tron att vi pratar till och med varandra. Inte bara får detta konsekvenser för själva kommunikationen, som kan obli helt och hållet om det vill sig illa, trots att båda parter pratar käken eller fingarna ur led, det får konsekvenser för hur vi betraktar den andre.

Saknar vi gemensamma definitioner, eller använder allt för vida och oprecisa begrepp (vi kanske t ex talar om ‘frukt’ och menar en brun luden liten sak med klargrönt innanmäte medan den andre menar en gul, lätt böjd sak med innanmäte som mer stöter i vitt) finns det en stor risk att det hela slutar med att vi betraktar samtalspartnen som en korkad idiot, eftersom denne bara vägrar acceptera vad vi säger och fortsätter hävda sin egen åsikt (t ex envist hävdar att om fruktens innanmäte är grönt är den inte tjänlig som människoföda) trots att den helt uppenbart är galen!

Så jag hoppas ni har tålamod med mina eviga ‘hur menar du’ och långa diskussioner i sökandet efter gemensamma definitioner? Jag tror nämligen vi har allt att vinna och mycket lite att förlora på att, så långt det är möjligt, försöka se till att vi menar samma sak med orden vi använder. Det är inte högfärd, det är strävan efter kommunikation.

45 tankar om “Skoleriska begreppshierarkier

  1. Jag tolkar dina frågor som genuin nyfikenhet på hur den andre tänker och är tacksam för att du inte låter oss slippa undan med det slarvigt sagda.

  2. Morrica! Jag tycker att det är så betydelsefullt det du alltid gör, nämligen kollar om du och läsaren menar samma sak – det är något jag har tänkt på många gånger och uppskattar otroligt mycket.

    Jag skrev ett inlägg apropå den senaste tidens debatt om katederundervisning, för jag tycket mig ha märkt tre saker.

    http://lararegertie.blogspot.com/2011/03/och-aldrig-motas-de.html

    För det första har samtalen lett till en ökad gemensam förståelse just för att man har lyssnat på varandras perspektiv. För det andra så händer det att man talar förbi varandra och effekten blir då inte sällan att man slår in öppna dörrar. För det tredje och det är just det tredje som oroar mig så används ofta politikers eller andras åsikter som en motbild för att föra fram sina egna synpunkter även fast man inte har tagit reda på vad exempelvis politikern står för. Ett Tydligt exempel på det tycker jag är en väldigt snäv och förhastad tolkning av Björklunds uttalanden och det gäller såväl katederundervisning som slöjdebatten.

    Mitt eget inlägg är tänkt att ta upp de här frågorna generellt och gäller alltså hela debatten, inte endast här i bloggosfären.

    • Tack Gertie!

      Politiker och andra offentliga personer är ju inte bara personer och funktioner, de är symboler också, och som sådan väldigt praktiska att använda just som bakgrund och kontrast när man vill positionera sig själv. Tyvärr leder det ibland till en lite larvig situation där man lyssnar väldigt selektivt och krampaktigt framhåller sina egna tolkningar. Det är inte så konstruktivt, det håller jag med dig i.

  3. Tacksam mot språkvetaren som så enträget arbetar med ordens betydelse. Själv letar jag ofta efter orden som uttrycker den form av undervisning jag beundrar och eftersträvar i mitt möte med eleverna. Jag beundrar förskollärarnas varierade undervisning men skulle vilja ha ett ord som särskiljer för jag tror att grupper med äldre elever behöver något annat. De vill dessutom känna sig som att de kommit vidare i sin utveckling.

    Lektionsundervisning, seminarieundervisning ………

      • Jag tror att benämningar visst kan spela stor direkt roll även för eleverna men min tankegång handlade mer om vikten av att lärare definierar sitt uppdrag på ett tydligt sätt och att detta förbättrar deras möte med eleverna.

        En oroande tendens är att elever långt upp i åldrarna definierar katederundervisning som något ont och att det sprider sig så att alla genomgångar i grupp får en negativ stämpel. En riktigt bra föreläsare kan verkligen ge mycket mer än de flesta undervisningsformer på högskolan och det är synd om den uppväxande generationen frånhänder sig dessa möjligheter bara på grund av terminologi och mytbildning.

        • Det är svårt med nyanser när man målar med bred pensel, visst är det så.

          Ungdomar har blivit rakare och mer kritiska med åren, och det är av godo, men de som ”definierar katederundervisning som något ont” är ofta medelålders, och påfallande ofta samma människor som slentrianprotesterar mot t ex betygs blotta förekomst.

          För att komma till rätta med situationen är det viktigt att vi tar reda på vad motståndaren faktiskt menar med begreppet, t ex ”katederundervisning”. Slarvar vi där hamnar vi i en icke-diskussion, och det är ett väldigt slöseri med tid. Inte sant?

        • Ja ungdomar har blivit rakare och mer kritiska med åren men de bör samtidigt bli ännu mer trendkänsliga och jag upplever att den medelålders generation som startade kampanjen mot den traditionella skolan kan få bära ett ansvar för att ungdomar kan missa viktiga kunskapsvägar.

        • Du menar att du tror att ungdomarna insuper föräldragenerationens visdom och genast störtar att rätta in sig de trender föräldrar och lärare skapar? Det var ju också ett sätt att se världen.

        • Jag ger mig lite och inser att jag kan oroa mig i onödan men måste ändå ställa frågan: Kan det vara så att vi äldre överdriver ungdomars revoltlust bara för att de ofta går emot oss i någon enstaka hjärtefråga?

        • Att ställa sig skeptisk till medelålderstrender är inte synonymt med revoltlust, det är två väldigt skilda fenomen.

          Tack för att du illustrerade min poäng med inlägget.

  4. Jag väljer att nonchalera dina påståenden om hur och varför en del personer protesterar – men nog är det intressant att det finns grupper som tar sig frihet att omdefiniera ett ord?

    Du och jag kan ju komma överens om att vi tänker använda ordet ”neger” i en positiv betydelse. Sedan kan vi bli jätteupprörda över att folk påstår att vi är rasister. Jag menar nog att vi får skylla oss själva som inte satt oss in i den fulla betydelsen i dess historiska kontext.

    Jfr:
    http://lumaol.wordpress.com/2011/03/18/om-ordet-kateder-enligt-saob/

    • Det är ju inte riktigt så det fungerar, Mats. Vi existerar i ett sammanhang, och orden vi använder tolkas och förstås av en faslig massa människor. Den historiska kontexten har sitt värde, den etymologiska lika så, men det viktigaste är vi klarar att ta steget från hur det var då till hur det är nu.

      Ty kommunikationen sker nu, och hur ordet definieras och tolkas nu är det som gör skillnad.

      Jag har för övrigt inte påstått något om hur eller varför någon protesterat, jag har gjort en observation kring själva fenomenet. Avgörande skillnad.

  5. ”människor som slentrianprotesterar ” är inte det ett påstående som förminskar personernas drivkrafter?

    Nog finns det en nedlåtande ton här? De har väl inget bättre för sig…

    • Tack för att du frågar!

      Nej, det är inget påstående. Hade jag gjort ett påstående om saken i den anda du antyder hade jag formulerat det något i stil med ”de människor som protesterar mot betyg gör det av slentrian, för att de alltid gjort så, snarare än för att de satt sig in i frågan och levererar en seriös åsikt…” vilket jag inte gjorde. Jag talar, i frasen du talar om, om en undergrupp till en undergrupp, ”ofta medelålders, och påfallande ofta samma människor som…”, i kontrast till Lenanders svepande generlisering om att ungdomar ”definierar katederundervisning som något ont”.

      Jag har, med andra ord, oftare observerat att det är människor i medelåldern som ”definierar katederundervisning som något ont” än att det är unga människor som gör det. Jag har istället oftare obeservert att unga människor tenderar att vara betydligt mer nyanserade och mer specifika när de uttalar sig om pedagogiska situationer och pedagogiska metoder.

  6. Hur vet du att de protesterar av ”slentrian”?

    Vilken grupp menar du? Medelålder förstår jag men nog antyder du att deras protester mest sker av gammal vana?

    Min släkt brukade säga ”Nu är yrkesdemonstranterna ute igen” och de menade inte det som något positivt.

    ”Ungdomar har blivit rakare och mer kritiska med åren, och det är av godo, men de som “definierar katederundervisning som något ont” är ofta medelålders, och påfallande ofta samma människor som slentrianprotesterar mot t ex betygs blotta förekomst.”

    Hur ska jag tolka citationstecknen?

    • Du ska tolka dem som citationstecken, som markerar var citatet ur Lenanders kommentar börjar och slutar. Precis på samma sätt som du markerar var klippet ur min kommentar börjar och slutar med citationstecken. Inte mer spännande än så den här gången, tyvärr =)

      Ja, dessa människor, denna undergrupp ur undergruppen, är de som protesterar av hävd och ohejdad vana, oreflekterat har de fortsatt att deklarera samma ståndpunkt sedan de nickade gillande åt elevkårens anti-betygsklistermärken spreds över skolorna i deras egen ungdom.

      Andra protesterar av andra orsaker, men just denna grupp gör det för att så gjorde de när de var unga, för att det var inne då och kanske vill de uppleva den känslan igen, kanske har de inte riktigt märkt att världen förändrats, kanske har de bara inte funderat över vad de egentligen tycker nu utan dammar bara av den gamla känslan igen, vad vet jag?

    • Okej – jag tror jag förstår. Men känner inte direkt igen någon från min omgivning.

      Kanske skulle det vara bättre att peka ut gruppen direkt så att de fick försvara sig mot beskrivningen?

      • Du beskriver en grupp jag inte känner igen. Kanske har du andra erfarenheter än jag och det vore spännande att veta mer om den här slentrianprotesterande gruppen.

        I min värld är det betydligt vanligare att den här gruppen är slentrianmedhållande.

        • Jag misstänker att båda beteendena finns representerade, i olika grad i olika frågor.

          Det finns ingen anledning att hänga ut någon grupp individer för detta beteende, det finns överallt omkring oss och de allra flesta faller då och då in i att slentriantycka något utan att egentligen ha reflekterat eller tänkt efter. I många fall gör det ingen större skada, slentriantyckaren får ett höjt ögonbryn, någon ruskar kanske på huvudet och suckar lite över den där som alltid ska tycka något utan att veta vad h*n pratar om, och mer blir det inte.

          I andra fall, som i skoldebatten, t ex, blir det större konsekvenser när slentriantyckarnas argument grundade i en skolverklighet som försvann för tjugofem år sedan och mer ekar över landet och framställs till sanna beskrivningar av dagens skola.

        • Vilken är den viktigaste förändringen i skolan som gör att de gamla argumenten inte har åldrats i skönhet?

          Är det inte snarare så att det är bristen på förändring som är slående?

          Jag menar nog att en hel del av den radikala skolkritiken (Dewey med flera) blir allt mer aktuell!

        • Varifrån har myten uppstått att skolan inte har förändrats?

          En oerhörd massa bra förändringar men ännu fler försämringar har genomförts. Det enda som är obehagligt mycket det samma är att skolan fortfarande inte följer upp lärarnas viktigaste uppdrag och gör lönedifferentiering till en fars men värst är ändå att de inte kan kan utöva något pedagogiskt ledarskap eller göra något åt skolproblem.

          I den här diskussionen är dock kanske huvdpoängen att det inte är någon som vet något om vilka förändringar som varit bra och dåliga. Det går förstås att gissa ganska bra men inte att veta.

        • @Mats ”Dewey” är ett typiskt sånt begrepp där man behöver vara väldigt tydlig med vad man faktiskt syftar på. Demokratiseringen? Learning by doing? Sanningsbegreppet? Kritiken mot Rosseau? Kopplingen till Vygotsky? Kopplingen till Russel? Försöksskolan?

          Det finns dessutom en risk att den som googlar begreppet istället läser om biblioteksklassificeringssystemet Dewey, och hamnar helt fel.

          Tack för detta strålande exempel på poängen i inlägget!

          @Jan Huvudpoängen i den här diskussionen är hur viktigt det är att ta reda på vad det är som faktiskt sägs, istället för att gissa.

          Tack för ännu en tydlig illustration av poängen.

        • En följdfråga som då genast inställer sig är om du med din ursprungliga frågeställning ” Är det inte snarare så att det är bristen på förändring [i skolan] som är slående?” avsåg skolan per se, skolans position eller skolans funktion i samhället, om det är skolans relation till närsamhället eller eleverna, eller politikernas eller samhällsmedborgarnas inställning till skolan.

          Jag menar inte att förringa det du säger, Mats, utan bara understryka hur många möjliga tolkningar det finns.

          (hakparentesernas funktion är att markera ett förtydligande stycke jag skjutit in i citatet ur din kommentar)

        • @Mats,

          1. När du säger ”att det är bristen på förändring som är slående” vad är det som inte förändras då? Skolan, lärarna, samhället, ……..?
          2. När du hänvisar till John Dewey och hans tankar om utbildning och demokrati anser du då att det måste vara med en politisk dimension för att skolan ska kunna förändras till det bättre? Vad är själva huvudpoängen med att detta? Vad lägger du in i begreppet förändring? och vad lägger du in i begreppet förbättring?

          @Morrica
          Jag tycker om din formulering ”slentriantyckarnas argument grundade i en skolverklighet som försvann för tjugofem år sedan och mer ekar över landet och framställs till sanna beskrivningar av dagens skola” den stämmer med de upplevelser jag mött hos många kollegor. Jag undrar dock hur det har kunnat gå 25 år innan någon tycker det har blivit dags att reda ut begreppen så att den som ska ha åsikter behöver ha torrt på fötterna?

        • Så bra att du verkar ha förstått poängen i inlägget nu, Jan, precis sådana frågor behöver man ställa, och ställa sig själv också innan man postar. En formulering som ”hur det har kunnat gå 25 år innan någon tycker det har blivit dags att reda ut begreppen” är väldigt oprecis, och ger ett intryck av att avsändaren antingen försöker vara ge ett intryck av att debatten under 25 år antingen varit fylld av okunnighet eller dimridåer, eller att avsändaren egentligen inte alls hängt med i debatten under denna period, av ointresse eller annan orsak, och försöker skyla över detta.

          Och det var väl inte meningen?

        • Det kanske är en obehaglig vandringslegend om den oföränderliga kolossen på lerfötter, som motstår alla reform och revolutionsförsök i kraft av sin institutionella tyngd.

          På ett plan kan vi kanske vara tacksamma över att lärarna inte alltid har sprallat med i politikernas ivriga försök att styra skolan, men vi kan liksom inte spela på båda hästarna (att samtidigt njuta av det politiska skyddet och strunta i läroplan)

          Just nu är intresset för skolan stort i politiken. Kanske mer för metoderna än för vad vi egentligen vill med skolan.

          Jag saknar fortfarande visionerna i diskussionen. Därför behöver vi Dewey.

        • @Morrica, språkvetaren är stringent som när jag bevisar matematiska satser, det tycker jag är roligt. Det känns som att skoldebatten skulle kunna lyftas av mer sådan stringens.

          @Mats, När det gäller vision så nöjer jag mig med visionen om ständiga förbättringar. Förbättrad uppföljning av det viktigaste och så börja beta av bra att göra åtgärder lite i taget. Får vi sen många att använda Ferenc Martons tankar i praktiken så har visionen mycket guldkant tycker jag.

        • @Jan
          Sävström drev tesen att svensk skolforskning har haft två fokus. Å ena sidan ganska luftiga teorier om ”lärandet” där Martons fenomenografiska skola drivit på – å andra sidan didaktikens längtan efter den bästa metoden.

          Mer sällan ställs frågan om vad vi menar med ”undervisning”. Vad händer i mötet mellan lärare och elev. Går det att befria mötet från dess hierarkiska struktur?

          Ungefär så här: ”Jag vet vem du är och vad du behöver lära dig, och jag vet hur du bäst lär dig det och jag talar om när du har lärt dig det på rätt sätt”.

          Ur det här perspektivet är alltså inte jämlikhet ett avlägset mål utan själva förutsättningen för ett äkta möte.

          Björn rekommenderar den här artikeln som ställer frågan om lärarens avsikter:
          http://www.skolporten.com/art.aspx?typ=art&id=a0A2000000JBHyLEAX

  7. Har inte hunnit läsa alla kommentarer, men en snabb reflektion;
    Så länge det är en ständigt pågående process, denna kommunikation kring orden, så är jag helt med dig Morrica. Men den dagen vi slagit fast vad något betyder så är det kört. Kanske beror det på att jag tenderar att se det här ur ett maktperspektiv. Vem fyller begreppen med dess innebörd?

    För mig är inte målet att nödvändigtvis lyckas skapa en gemensam definition av ett begrepp utan snarare att förstå vilka olika användningar begreppet har varför de har dessa tolkningar.

    • @Björn – språk är ständigt pågående processer, betydelser, bibetydelser, associationer, allusioner, undermeningar och andemeningar förändras hela tiden. En fastlagen betydelse är fastslagen – just där, och just då. Tio år senare, eller tio månader senare, tio veckor, tio dagar eller tio minuter senare har saker förändrats, inträffat, utvecklats, växt till sig, försvunnit eller tillkommit som förändrar betydelsen i relation till världen.

      (Det är en av de aspekter som gör språkvetenskap så otroligt roligt)

      När vi förstått hur andra förstår ett begrepp har vi en gemensam definition – det är det som är själva definitionen av en gemensam definition, att samtliga inblandade har tillgång till den och vet att det är den som avses i sammanhanget.

      • hm, nu är det du som är språkvetaren här så jag borde väl nicka, men jag känner för att ifrågasätta definitionen av definition. 🙂

        Om jag vet att du menar soligt när du säger bra väder och du vet att jag menar regnigt när jag säger bra väder, då har ”vi förstått hur andra förstår ett begrepp”. Men har vi då verkligen en gemensam definition? Det tycker inte jag…

        • Du har helt rätt, vi har inte en gemensam definition då. Vi har två, och att de är gemensamma betyder inte att de är identiska, utan att vi båda har tillgång till dem och, som jag antydde ovan, vet och accepterar vad begreppet betyder i sammanhanget. Du vet att jag, i exemplet (och alla som känner mig vet att det bara är i exemplet) tycker om solsken och definierar bra väder som soligt, och du förstår därför vad jag säger trots att du själv lägger en annan betydelse i begreppet.

          Om däremot en tredje person dök upp, som inte var införstådd med den dubbla definitionen av begreppet, skulle missförstånd uppstå. Kommunikationen skulle genast börja halta, personen skulle t ex kanske tro att du skämtade när du sa ‘bra väder’ när det störtregnar trots att du menar allvar. Plötsligt är de gemensamma definitionerna inte gemensamma längre, utan interna. Eftersom bara du och jag delar dem, medan den tredje står utanför, trots att h*n är med i gruppen. Endast om vi förklarade, och gjorde våra definitioner tillgängliga för den tredje, som i sin tur accepterade dem, bleve de igen gemensamma.

          Det är i det läget fullt möjligt att denne person bidrar med sin definition – snöstorm, t ex – och plötsligt har vi tre gemensamma definitioner.

          Hänger du med?

        • okej! jag är nog med. kärnan ligger i att gemensamma definitioner inte nödvändigtvis behöver vara identiska, vilket jag antog. dock tycker jag då att man bör tala om gemensamma definitioner (plural) och inte gemensam definition (singular). eller?

        • Om det är så att det finns gemensamma definitioner som verkligen är gemensamma fullt ut, ja. Men i t ex offentlig debatt riskerar det raskt att bli rätt rörigt om man försöker bolla flera definitioner, då är det bättre att specificera begreppen istället. Syftet med kommunikation är ju att få fram det man vill säga, inte sant?

          Om vi fortsätter med väderexemplet vore det lämpligt, när det börjar bli många människor inblandade och man riskerar att plötsligt röra sig med tjugosju olika mer eller mindre gemensamma definitioner, att förtydliga med att t ex säga ‘oh, ett sånt vackert, soligt väder’ eller ‘ah, ett sånt bra regn’, för att undvika missförstånd.

          Tydlighet FTW, helt enkelt.

  8. Pingback: Ledarskap för bra kompetens | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

  9. Pingback: Skolerisk sammanfattning och pragmatiskt visionerande? « You're no different to me

  10. Pingback: Skolerisk sammanfattning och pragmatiskt visionerande? « You're no different to me

  11. Pingback: Gamla konflikter blir nya möjligheter | Skollyftet

  12. Pingback: Progression ett viktigt begrepp som borde vara lätt | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

  13. Pingback: Nu vänder debatten mot framtiden | Skollyftet

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s