DN om skolan – 20 år senare

I en ny artikelserie i DN skriver Maciej Zaremba i den första artikeln om Tolvåkersskolan i Kävlinge:

Det är synd om niondeklassarna i Tolvåkerskolan. De lär få svårt att komma in på ett bra gymnasium. Men kanske har deras prövningar ett gott med sig. De kan hjälpa oss att förstå den svenska paradoxen: att kommuner som betraktar skolan som besparingspost visar en sådan entusiasm för alternativ kunskapssyn, ”elevaktiv pedagogik” och annat garanterat oauktoritärt.

Hur många Kävlinge finns det? Svårt att veta. Inte ens om Kävlinge hade vi fått höra om det inte vore för föräldrar till elever i klass 9 A. Som råkar vara relativt välbeställda, juridiskt kunniga, mediesmarta (femton helsidor i Sydsvenskan) samt för sin utkomst oberoende av den kommun de ställer vid skampålen. Men kanske ännu viktigare – som har något att jämföra med. En kom nyss hem från Japan, en annan från Italien ”för att mitt barn skall få en bra skola, kan du tänka!”. Hur många andra har redan vant sig? Eller fåtts att tro, att när en skola går åt skogen så är det för att barnen inte håller måttet?

Den kommunala skolan i Sverige är ohyggligt ojämlik, eleverna är utelämnade på nåd och onåd till lokala politikers godtycke. Den kommunala självbestämmanderätten hålls högt, och oftare ställs frågan ‘varför gör Björklund/Sabuni inget?’ än ‘varför låter våra lokala politiker detta fortgå?’.

Nu får vi en ny lagstiftning kring skolan, rektors befogenheter stärks och kommunpolitikernas direktinflytande över skolans arbetssätt minskar formellt. Men rent praktiskt har de fortfarande makten över pengarna, makten över resurserna och makten över anställningar och tillsättningar av tjänster. Det är ingen obetydlig makt de har där, låt oss hoppas att den uppmärksamhet Tolvåkersföräldrarnas agerande får visar andra föräldrar att det finns vägar att gå, vi kan närma oss den finska modellen där det, enligt Sydsvenskans artikel, trots att skolorna faktiskt är kommunala inte finns dåliga skolor:

– Inte har vi något speciellt recept, säger först Timo Lankinen, generaldirektör på Utbildningsstyrelsen som motsvarar svenska Skolverket.

Men sedan har han ett recept ändå. Det stavas lärare, och likhet. De bästa utbildningssystemen, säger han, ger lärare bra utbildning, fortbildning och låter dem koncentrera sig på sitt arbete – att undervisa.

Kommunala, men lika. Klarar svenska kommuner det? Det krävs en rejäl höjning av ”golvet” för att vi inom ett par år sanningsenligt ska kunna säga samma sak som våra grannar i öster:

– Våra lärare är speciellt bra utbildade, och våra skolor är nästan samma slags. Det finns inte dåliga skolor

Uppdaterat: Expressens ledare talar för ett återförstatligande av svenskt skolväsende.

40 tankar om “DN om skolan – 20 år senare

  1. Det gäller att hålla liv i våra röster för en skola med likvärdighet och tydlighet kring lärares kompetens och ansvar. Bra DN, bra Morrica ….. håll ut, av någon anledning som idkas det mycket krypskytte mot de som företräder de här ståndpunkten.

        • Tolvåkersskolan med ett gammalmodigt ledarskap där lärarna inte ser de alternativa formerna för att lyckas med sitt uppdrag och istället för att inse att förutsättningar saknas så pekar ledningen med hela handen och slänger böcker och tar bort mötesmöjligheter. Ingen förankring, inget lyssnande och inte något kunnande om hur förändringar ska genomföras. Sen är det lärarnas fel!

          Besparingar, kompetensbrister och obehöriga lärare har kamouflerats bakom en mur av nytt, nytt utan något svar på varför. Sen är det lärarnas fel!

          Allt är lärarnas fel och eleverna får fortsätta att ta livslånga konsekvenser.

        • Jag vill gå ett steg längre och hävda att jag har belägg för att det här usla ledarskapet kombinerat med besparingar finns på många ställen. Ja att det finns värre ställen men där är inte föräldrarna lika starka.

        • Med andra ord, nej, du känner inte till den här situationen utöver vad du läst i tidningen utan pratar om den generella skolsituationen i landet.

        • Visst, Jan, jag är övertygad om att du har jättebra kontakter som kan berätta precis hur det ligger till, men var det verkligen bara dit du ville komma med din argumentation?

        • Min ursprungliga tanke var bara att ge en positiv liten kommentar till ditt inlägg och hävda att skolan skulle behöva mycket mer av modernt ledarskap i samklang med medarbetarna. Jag är nog ganska nöjd med att inte gå längre än så.

  2. Ett modernt ledarskap har mycket fokus på att samla in medarbetares synpunkter och göra dem delaktiga i alla förändringar. Det har ett fokus på hur förändringar genomförs istället för på exakt hur organisationen ser ut efteråt. Den viktiga förändringen sker i människors sinnen. Ett modernt ledarskap är intimt sammanvävt med kvalitetsarbete och ständiga förbättringar och förutsätter ett ständigt fokus på att följa upp det viktigast och åtgärda de problem som uppstår både effektivt och långsiktigt.

    • Fast det går att åtgärda snabbt. Vi människor är bättre på att härma än att följa instruktioner och om vi då funderar kring en parallell mellan det moderna ledarskapet och önskat ledarskap i klassrummet:

      En bra lärare leder undervisning och åstadkommer en tydlig struktur kring hur målen ska uppnås och hur gruppen ska interagera. Det finns inte mycket av majorietsbeslut och pseudodemokrati men däremot känner varje elev att läraren lyssnar och tar hänsyn till vilka behov den har. Klassen arbetar hela tiden med att också bli duktigare på att samarbeta och stötta varandra i en serie av ständiga förbättringar.

      Läraren härmar det goda ledarskap läraren själv upplever och eleverna härmar lärarnas goda ledarskap i förhållande till varandra så att grupper kan fungera allt mer självständigt. Ett gott ledarskap sprider sig och elever känner verkligen av ifall de har en bra rektor, Då känner sig elever sedda av alla och strukturer byggs för att maximera elevernas kunskapsinhämtning.

        • Nej, Jan, din brist på elevperspektiv går inte att åtgärda snabbt, inte din brist på kunskapsperspektiv heller. Du är helt enkelt mer fokuserad på din egen situation, som lärare, än elevens situation i skolan, och det ändras inte av att du upprepar något du läst och imponeras av. Det behövs reflektion och eftertanke om du vill komma till rätta med den saken.

        • Jaha, jag trodde vi kunde diskutera resonemang kring ledarskap och hur det påverkar elevens situation fristående från analyser av mig som person.

          Att hävda att en kollega saknar elevperspektiv är förstås ett starkt personangrepp i ett yrke där en förutsättning för att lyckas är just att ha elevperspektiv. Det verkar därför ytterst lämpligt att tacka för debatten för denna gången och vi får se om jag vågar kommentera igen. Därför avslutar jag med att säga att jag uppskattar dina inlägg och perspektiv på saker och kommer att fortsätta läsa din blogg.

        • Jag känner dig inte, och är inte särskilt intresserad av att diskutera dig som person, min kommentar rör perspektivet i dina kommentarer.

  3. Jag ska våga mig på att snacka elevperspektiv och ifrågasätta vilka elevperspektiv vi tar då de är lika olika som vuxna människors. Elevers upplevelser av skolan handlar i första hand om kamrater och i andra om att få göra något intressant. I båda fallen önskar de lärare och skola som ger tryggheten i att garantera detta. Detta är förstås generaliseringar men det skulle behövas omfattande fenomenohrafisk forskning för att komma djupare. Vill man dra slutsatser om skolans hela organisation får man nöja sig med att lägga dit ett bivillkor om flexibilitet för fler perspektiv. Slutsatsen är att eleverna behöver ett positivt ledarskap som möter åtminstone deras två viktigaste behov genom att bygga fungerande grupper.

    Jag själv och det jag läst verifierar det här genom mängder av elevintervjuer. Jag undrar vad det är för annat elevperspektiv som skulle vara så mycket bättre. Jag vet också att den lille eleven Jan kände precis de här två sakerna och inte hade några större krav. Ett elevperspektiv.

    • Det är nödvändigt att du skiljer på begreppen ‘önskar’, ‘upplever’, ‘kräver’ och ‘behov’, det blir bara rörigt när du använder dem som vore de synonyma.

      Hur menar du?

      • Jag är inte språkvetare så ordvalen är kanske inte är stringenta men skillnaderna finns där för att just ge elevers perspektiv.

        Elever upplever saker som är relaterade till hur skolan bör fungera men de tänker huvudsakligen på kamrater och vad som är spännande, roligt,… det är oftast ett vuxenperspektiv att tänka skolförändring.

        Elever har några få starka önskemål kopplade till behov som är likaartade för många av dem. De ställer egentligen INTE några krav på skolan utan det är det vuxenvärlden som gör.

        Min huvudpoäng med att tydliggöra elevperspektivet är att det är sådana grundläggande enkla saker som behövs för att möta eleverna. Varför ska de inte få detta? Handlingsförlamningen hos skolans ledning inför skolproblem gör ont.

        • Jag är ledsen, Jan, men du tycks prata om så många saker på en gång att det är svårt att få någon rätsida på vad du egentligen vill säga.

          Vill du säga att skolan i första hand måste vara rolig?

          Vill du säga att skolförändring är vuxenvärldens ansvar, inte elevernas?

          Vill du säga att det för eleverna inte gör så stor skillnad vilken slags metod eller pedagogik som används, eftersom de har allt sitt fokus på övriga elever?

          Vill du säga att elevernas önskemål alltid motsvarar deras behov, även på lång sikt?

          Jag förstår verkligen inte, skulle du vilja vara snäll och förklara igen?

        • Jag menar att elevperspektivet gör det tydligt att det är oförskämt av skolan att inte åtgärda skolproblem.

          Därutöver anser jag att en satsning på en lustfylld skola, med bara de behov och önskemål eleverna själva ser tydligt kan leda till att eleverna uttalar sig väldigt positivt om sin skola. Jag misstänker dock att den skoltrötthet som breder ut sig i skolan hänger samman med för låga ambitioner när det gäller elevernas kunskapstillväxt. För att långsiktigt behålla intresset måste de få känna att de gör något viktigt. Dagens skola har blivit ganska bra på kortsiktiga elevbehov men helt glömt de långsiktiga pga att eleverna själva inte ser dem, de bara känner dem.

          Jag är lite skeptisk till det stora fokuset på olika undervisningsmetoder och ser att lärarengagemang, variation och gedigna ämneskompetenser är mycket viktigare än exakt vilken blandning av undervisningsmetoder som används.

        • Vad menar du när du skriver ”skolan”? Den enskilda skolan? Rektorn i den enskilda skolan? Elevens lärare? Huvudmannens sätt att driva skola? Regeringens skolpolitik? Skolverkets styrdokument?

          Vem är det som är oförskämd och vilka problem, mer precist, är det som lämnas oåtgärdade, menar du?

        • Jag talar om skolan som helhet och tänker på de alltför många skolor som låter olika anledningar till undermålig undervisning gå vidare utan åtgärder. Jag anser att det är oförskämt mot eleverna att nonchalera påtalade problem eller bolla vidare frågan till någon som inte kan göra något åt problemet. Läs min Newsmill artikel ”Skolan måste ha elevfokus” om du vill ha en mer stringent analys. Jag sitter på bussen nu.

        • Nej tack. Det blir bara klumpigt att försöka föra en diskussion på flera ställen samtidigt, och svårt att följa för tysta läsare.

          Återkom när du klivit av bussen istället och kan formulera dig tydligare.

  4. Ni verkar har haft ett långt samtal jag inte riktigt följt med i alla dess svängar Jan och Morrica.

    Nu har jag läst de omtalade artiklarna.

    Det gav några tankar om att om 88 procent av bilden är fel i den beskrivningen så är 12 procent rätt. Och de tolv procenten är vikta att diskutera. Dessvärre är det det nog större än bara 12 procent. Åtminstone om jag ska tolka tillströmningen till kurser jag hållet om vad som komma skall. Många är vilsna i pannkakan där ute.

    Läs gärna här min reaktion på DNs artikelserie http://pluraword.blogspot.com/2011/04/vilsen-i-pannkakan.html

    • Uppriktigt talat, käre Plura, inte jag heller, det är en rätt flummig diskussionstråd, tyvärr.

      Ja, du har så helt rätt! Om det så rörde sig om 1,2 % eller mindre ändå så måste vi prata om det. Jag blir förtvivlad i hjärtat när jag hör lärare, trygga i präktiga skolor i präktiga kommuner, prata om att de behöver ‘upprättelse’ för att ‘orka’, medan lärarna i ‘procent-skolorna’ bara har att bita ihop, och försöka förklara för sina elever att man av hänsyn till dem som har det bättre inte får prata om situationen i media. Lite skevt blir det.

      • Lärare i väl fungerande skolor har bitit ihop och nu känner de glädje över att det till slut kan börja löna sig. Tyvärr så upplever lärare på uselt fungerande skolor motangreppen starkare och tappar modet ännu mer och lyckas ännu sämre. Jag tror att du har missat VAR lärarna orkar bita ihop.

        Ett annat perspektiv är att de lärargrupper artiklarna handlar om, de har ofta tagit emot artiklarna positivt och sett det som belysning av problem som de är bekymrade över. De som har gått i taket är ofta grupper som egentligen inte berörs av artiklarna.

        • Nej, Jan, jag har inte ”missat VAR”, men än en gång har jag misslyckats med att uttrycka mig tydligt nog, jag ber om ursäkt. Låt mig försöka förklara:

          Jag pratar om skoldebatten. Det betyder att jag pratar om det som hörs och syns i media, både i traditionella media (dvs tidningar, tv, radio etc) och sociala media (dvs bloggar, Twitter, Facebook etc). Det är BARA den debatten jag pratar om.

          Jag låtsas inte att jag har kännedom om vad lärare över hela landet känner och tänker, det vore bara fånigt och skulle få mig att framstå som en rätt oseriös svamlare som vill verka insatt, utan jag pratar om det som sägs öppet. Det som alla kan läsa och ta del av, som alla kan se och förhålla sig till.

          Och öppet pratar lärare i präktiga skolor i präktiga kommuner om ”svartmålning” och vikten av ”motvikt” för att ”orka gå tillbaka”, de ger uttryck för att känna sig ”utpekade” och ”orättvist behandlade” när det talas om trasiga skolor, ibland i präktiga kommuner, ibland i trasiga kommuner, när det talas om segregationens konsekvenser och trasiga elevers situation i präktiga skolor.

          Har du sett filmen Tusen Gånger Starkare? Gör det, och försök sedan att tänka dig att pojkarna är de präktiga skolorna i de präktiga kommunerna, medan tjejerna är de trasiga. Se vad som händer när de trasiga börjar ta plats. Se sen hur samma sak händer i skoldebatten. Jag vet att det blir lite abstrakt och att det kan vara svårt att översätta så, men försök, så kanske det blir lättare att förstå vad jag säger framgent.

          Lycka till!

        • Filmen är ett starkt exempel på behovet av att bryta mönster och inte bli kvar i det gamla. Jag blir så förbannad på de som vill hindra lösningar av skolproblem genom att prata om sådant som bara är nytt på låtsas. Skälla på någon form av katederundervisning som ligger långt ner i historiens malpåse är bara en dimridå kring att inte angripa problemens kärna.

  5. Ja, då förstår jag hur du tänker.

    Det går inte annat än att hålla med. En resursstark skola med föräldrar som kan komplettera med extra stöd. De kan verkligen komma långt mot att minska genomgångar och ge mycket individualiserat lärarstöd, elevernas situation gör det lätt för dem att samarbeta i gemensamma projekt. När företrädare för dessa skolor känner sig trampade på tårna av Zarembas artiklar och med stor medievana går ut och är upprörda då blir jag bara sorgsen.

    Jag arbetar nog numera på en av de där skolorna som lyckas, utan att vara någon typ av överklassreservat, men jag har varit på skolor där resurserna är usla och modlösheten sprider sig. Med det perspektivet känns det som en upprättelse att någon säger att man får göra bästa möjliga av en dålig situation. Din ursprungliga kommentar kring lärarnas inställning är förstås en fråga som är omöjlig att hävda att man vet något om med säkerhet men det är ändå en intressantare frågeställning. Skolprofeternas åsikter bör vi helst få slippa.

    • Nej, Jan, det är inte en intressant frågeställning, det är populistisk spekulation eftersom, precis som du påpekar, du vet inte ett dugg om det du tämligen tvärsäkert uttalade dig om. Det gläder mig att se att du tar tillbaka det.

      Om någon säger att ‘man får göra det bästa möjliga av en dålig situation’ är det inte upprättelse, tvärtom, det är ett sätt att säga att situationen kommer att bestå, och det är inte lönt att klaga.

      Det gläder mig också att se att jag äntligen lyckades formulera mig tillräckligt tydligt för att nå fram även till dig.

      • Jag förstår inte alls hur du tänker.

        Ifall lärare ställer sig kallsinniga till skolproblem eller inte är en mycket avgörande frågeställning. Utan svar på den vet vi inte alls vilka handlingsalternativ som finns för att göra något åt problemen. Jag står kvar vid min analys att de flesta lärare bryr sig mycket om att dessa skolproblem bör rättas till och anser att det är du som borde tänka efter innan du drar en förhastad slutsats om att lärare inte bryr sig. Det var inte alls orimligt att tolka din kommentar så.

        Ifall hävdar att ”man får göra det bästa möjliga av en dålig situation” innebär det inte någon som helst information om ifall personen ifråga tänker klaga och försöka ändra på förutsättningarna. Det är absolut vanligare att den som skiter i att göra bästa möjliga också skiter i att försöka ändra förutsättningarna.

        • Det beror sannolikt på att du inte förstår vad jag säger. Jag ska försöka uttrycka mig tydligare:

          Begreppet ”upprättelse” innebär att orättvist låg syn på en person ändras i positiv bemärkelse. Låt mig ge ett exempel för att förtydliga:

          X har varit misstänkt för ett brott. Trots att X säger att h*n inte gjort det har alla behandlat X som skyldig, och betraktat X som skyldig. H*n har blivit av med sitt jobb och sin sociala ställning. Så upptäcker man att det är Y som har gjort brottet istället. Alla ber X om ursäkt, h*n får tillbaka sitt jobb och ingen tror längre att h*n är brottsling. X har fått upprättelse.

          Ergo: när du skriver ”Med det perspektivet känns det som en upprättelse att någon säger att man får göra bästa möjliga av en dålig situation” låter det som att du menar ”Utifrån de erfarenheter Jan beskriver så tycker man att man fått det bättre om någon säger till en att kämpa vidare i eländet, utan att något faktiskt ändrats”. Det håller jag inte med dig om, därför skriver jag som svar ”det är ett sätt att säga att situationen kommer att bestå, och det är inte lönt att klaga”. Den som fick höra att denne får göra det bästa möjliga av en dålig situation har blivit avfärdad, inte uppmuntrad.

          Förstår du skillnaden?

        • Det finns något i skillnaderna i våra erfarenheter av lärare och var vi vill ha strålkastarna på förändringar som gör att det blir lätt att missförstå varandra trots att vi i fråga efter fråga kommer fram till liknande slutsatser om hur svenska skolan borde förändras. Jag läser och håller med om din senaste kommentar men tycker att den hamnar vid sidan av det jag försökte säga.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s