En av Försäkringskassans omprövare beskriver i Aftonbladet hur han upplever sitt arbete:
Då min tjänsteutövning helt och hållet styrs av de lagar som vår riksdag och regering har stiftat och inte av vad jag personligen anser vara rimligt eller försvarbart, fanns det inte någon möjlighet för mig ändra det av Försäkringskassan fattade beslutet. Det var dock med tungt hjärta och med en mycket stark känsla av obehag som jag skickade i väg mitt beslut.
Men han skickade iväg det, och en liten tid senare hörde han mannens kanske sista steg i banvallens grus.
För den desperata mannen på banvallen i Markaryd var jag en bödel och ett svin vilket han också gav uttryck för. Det var jag som ”dödat honom”. Så drastiskt hade inte mannens åldrige far uttryckt sig då han tidigare ringde till mig i samband med att sonen fått mitt beslut. Gråtande hade han i stället frågat mig om jag inte hade så mycket civilt kurage att jag kunde gå emot det fattade beslutet, även om beslutet i sig var i överensstämmelse med gällande lag – för jag måste väl för Guds skull ha sett att beslutet var omänskligt och fel! Det civilkuraget hade jag, av de skäl jag nämnt ovan, inte haft. Däremot insåg jag att det var omänskligt och fel.
Han insåg att det var omänsklig och fel, men han skrev under beslutet och skickade iväg det. Jag vill inte på något vis antyda att just denne omprövare är någon osedvanligt kallsinnig och grym person, inte alls. Sannolikt är han en rätt vanlig människa, en sån som vi alla stöter på i snabbköpet då och då utan att vidare reflektera över den saken, en sån som vi småpratar lite med i hissen på väg upp. En sån vars blick vi möter i spegeln varje morgon, de flesta av oss.
Rätt som det är står vi där, i en situation där ordern vi fått kommer att innebära omänsklig smärta för människor. Vi kan följa den, eller vi kan vända oss om och gå därifrån. Vi har ännu valmöjligheten.
.
.
You're no different to me 
Fy! Tänk att behöva ställas inför sådana situationer dagligen! Att man ska vända om och gå kanske är mycket begärt (även om det verkar vara bäst för sinnesfridens skull), men man måste ju i alla fall se till att framföra sina åsikter till ”högre ort”. Jag blir oerhört upprörd när jag hör talas om folk som anser att de ”gör fel” under lång tid i sin yrkesutövning utan att någonsin framföra det.
Ja, det är mycket begärt, och det är upp till var och en vilket val man gör. Jag sätter mig inte till doms över försäkringskassetjänstemannen, men jag ursäktar inte heller beslutet han tog med att han ‘inte hade något val’. Vi har fortfarande valmöjligheten här i landet, och jag högaktar den som faktiskt reser sig och går, trots att det kan innebära både sämre lön och sänkt status.
Jag hör Astrid Lindgren viska att det finns saker man måste göra, även om man inte vågar, annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.
Så hemsk är jag.