I skoldebatten pratas ibland om elever och ibland om barn, och jag funderar över vilken skillnad det gör om man väljer det ena eller det andra ordet. Personligen har jag mycket lite att göra med de tidiga årskurserna, kanske är det därför jag upplever att något skaver när man benämner de unga människorna i skolan ”barn”? Det har något med respekt att göra, respekt för allvaret skolan innebär, respekt för steget man tar när man går från att vara bara barn till att också ha rätt att bära epitetet elev. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad skillnaden är, men den finns där.
Hur ser ni på saken?
.
You're no different to me 
I debatten vet jag inte riktigt men när det gäller formuleringar överlag så använder man ”barn” när man skriver till föräldrar. T ex informella veckobrev. ”Elev” används i formella sammanhang.
Skriver man om skolan och skolans målsättning använder man begreppet ”elev”, skriver man om t ex om barns utveckling och skolans inverkan, då skiver man om ”barn”.
Det handlar mycket om mottagare och om pragmatik.
Ah, det har du rätt i, gränsen går i mångt och mycket mellan informellt och formellt. Kanske är det där den går i skoldebatten också?
Och hur ser man på ordet ”ungar” istället för barn?
I det här fallet – synonymt.
Skitungar då? Nej, skämt åsido så är de mina elever och så benämner jag dem, ibland blir de dock gullungar och ibland skitungar. Funkar även på 17-20-åringar.
Det gör ju det, när relationen är personlig och avslappnad. När man debatterar och pratar generellt om elever är ju situationen en annan.
Annas definition var vacker och tydlig, tack!
För mig är skillnaden också ganska tydlig och absolut. Elever är de när de är med mig (som magister), barn är de när de är med sina föräldrar. När jag skriver till föräldrar använder jag främst ”barnen”, när jag skriver om dem i skriftliga omdömen, pedagogiska utredningar o dyl är det alltid ”elever”. ”Barn” är man hela tiden (24 timmar om dygnet, fram till 18-årsdagen), ”Elev” är man endast i skolsammanhang (vilket dock är mer än själva undervisningstiden, även läxläsning mm ingår).
Det är väl också en skillnad som gjorts i skollagen (tidigare och nuvarande?) – barnen är ”barn” i förskolan och ”elever” i grundskolan och uppåt. För mången förskollärare har detta varit viktigt, har jag erfarenhetsmässigt förstått.
Magnus, det du sätter ord på är en mycket viktig aspekt – elever är de i relation till läraren. Det är en professionell relation som behöver tas på djupt allvar. Barn är de hela tiden, det är ett personligare, mer avslappnat och mindre reglerat plan.
I de nya styrdokumenten ändras väl förskolerelationen, gör den inte? Från förskolebarn till förskoleelever är steget kanske inte så stort, men betydelsefullt.
Så är det Magnus, dessutom skiljer väl läroplanerna på begreppen.
Gör den det? Förvirrande, förskolan ska vara skola men barnen inte elever?
Så är det kolla min skrivning längre ned.
Jag håller med ovanstående talare, men jag brukar också smyga in ordet ”barn” i skoldebatten ibland när jag debatterar med någon som jag känner har tappat bort det faktum att det är just barn vi har att göra med.
Problemet, när man ‘smyger in’ ordet ”barn” i skoldebatten är att det är lätt man tappar bort att i begreppet ”elev” ingår inte bara storögda sjuåringar och nyfikna elvaåringar, utan också unga vuxna som i många fall uppnått rösträttsålder med marginal.
Ja, om man talar rent generellt och syftar på elever i alla åldrar är det förstås så, men det är just i de tillfällena när jag talar om ”storögda sjuåringar” och den jag debatterar med låter som att h*n talar om unga vuxna som jag brukar markera vad jag menar genom att smyga in ordet barn. Om någon t ex skriver ”eleverna ska för sjutton se till att komma i tid på morgonen” kan jag välja att svara antingen ”eleverna kanske inte själva kan påverka om de kommer i tid eller inte” eller ”barnen kanske inte själva kan påverka om de kommer i tid eller inte”. Jag tycker att användandet av ordet barn i sådana tillfällen kan fungera som en väckarklocka utan att det signalerar dålig respekt för de yngre eleverna.
Jag skulle inte göra det i ett officiellt sammanhang, utan snarast i bloggen eller i mer informella samtal, och även i mitt exempel så har det ju med förhållandet gentemot skolan eller föräldrarna att göra så det tangerar ovanstående tycker jag.
Det håller jag med dig, och då är det ju ett genomtänkt och klargörande användande av ordet. Det som bekymrar mig är när barn används som en synonym till elever, i sammanhang när man pratar om personerna i fråga som elever.
Överreagerar jag?
För att förtydliga orden så skiljer Lpfö98 sig från Lgr11.
I Lpfö98 används ordet barn och barngrupper.
Lgr11 använder begreppet elever.
Lpfö98, dvs läroplanen för förskolan, ändras inte den i de nya styrdokumenten?
Att Lgr11, där gr står för grundskola, talar om elever är inte bara rimligt, utan det enda rimliga i sammanhanget. Vilken benämning används när det gäller fritids?
Fritids är ett komplement till skolan och alltså kallas barnen för elever där med.
Ah, så bra att vi fick det klargjort, tack!
Jo, det har gjort ett förtydligande som det så vackert heter. Där är ordet barn fortfarande trots förtydligandet och att förskolan är en del av skolväsendet.
Det som är tillagt har mera med att gör ett utvidgat lärande under huvudmoneten Utveckling och lärande, det som heter Kunskaper i Lgr11. Samtidigt har man infört begreppet förskollärare ska under riktlinjerna och förskolchefen ett eget huvudmoment. Det för att de är jämbördiga enligt skollagen med rektorer.
Jag är inte säker på att jag hänger med, Plura?
Benämningarna är alltså förskolechef, jämbördig med rektor, förskollärare, jämbördig med lärare, men barn, inte elev. Har jag uppfattat det rätt?
Det är en viktig distinktion. Hur tolkas den runt om i förskolorna?
Helt riktig tolkning. Men sam sagt barn i förskolan och inte elev. Möjligen kan det vara den att skillnadne mellan förskolan och skolan är avsaknaden av kursplaner i förskolan.
Barnen ska inte lära sig bara utvecklas. Vad nu skillnaden är.
En annan väsentlig skillnad är att elever bedöms medan det inte är barnen som bedöms i förskolan utan verksamheten.
Pingback: ”Eleverna kan det här med datorer…” | Christermagister
Har några frågor och funderingar hur man uttrycker sig i samma ämne. Fast om man ska använda ordet barn före unge.
Läs här
http://pluraword.blogspot.com/2011/04/mina-barn-och-andras-ungar.html
Det ska man. Ordet ”unge” har så många alternativa betydelser i olika delar av landet, och på olika nivåer i samhället, att det bör undvikas. Risken finns att det helt och hållet gör att budskapet man vill sända missförstås.
Tack för det Morrica. Skönt att luta sig mot språkvetare.
Jag ställde samma fråga till min vän skolfuxen. Han kunde inte se någon skillnad och att det inte vara något nedsättande med ordet unge. Tydligen finns det en generations skillnad hur man tolkar ord. Just nu tydligen ska det vara barn, jag ska anstänga mig till det yttersta på tisdag.
Jag tänker på ”rackarunge” och ”förgrymmade unge”, så det är ett negativt laddat ord för mig.
Det är många med dig som delar den uppfattningen
Egna barn och andras ungar heter det ju, men i praktiken kallar vi väl ofta våra egna för ungar och andras för barn?
Jag tycker att användandet av ordet elev är en betydelsefull markör både för eleverna, föräldrarna och oss själva. Det påminner alla om att vi har en professionell roll och ett viktigt och noga reglerat uppdrag.
Tack, Helena, precis det är det jag trevat efter – ordets funktion som markör är superviktig.
Du har rätt, man pratar oftare lite kärleksfullt skämtsamt om sina egna ätteläggar som ungar idag, och benämner andras mer respektfullt som barn.