Den rasande skolan

Aftonbladet inleder en ny serie de kallar Skolraset i det uttalade syftet att

syna skolan i sömmarna så att vi kan bli bäst i världen igen

och reaktionerna uteblir inte. Det är förmodligen inte tanken heller, tvärtom, föreställer jag mig, söker man just den effekten när man väljer ett så provocerande namn på en reportageserie.

Det som bekymrar mig mer än något annat är hur många av de lärarröster jag hör höjas mot det inledande reportaget om hur drastiskt olika skolverkligheten och vilka konsekvenser för framtidsförutsättningarna detta får för elever i olika högstadieskolor i olika kommuner i landet höjs mot det faktum att man skriver om detta. Om man inte vet bättre skulle man kunna få intrycket, om man lyssnar, att den verklighet som beskrivs i Aftonbladet och i Zarembas artikelserie i DN inte alls existerar i Skolsverige utan vore rena förtalet. Eller, vilket vore ännu värre, att den visserligen existerar men att den tillhör den del av verkligheten man inte får prata om.

Men så illa kan det väl inte vara?

Annonser

15 tankar om “Den rasande skolan

  1. Nej, man får ju hoppas att det inte är så illa!

    Tänk om vi skolbloggare var de enda i ”media” som påpekade felaktigheter, kom med förbättringsförslag och synpunkter. Det skulle kännas ganska ensamt och hopplöst! Vi får väl se till att göra våra röster hörda även i detta sammanhang helt enkelt.

  2. Vi måste kämpa i skolan, också berätta, förklara och ge oss tillkänna. Det finns allt i skolan och vi kan ge motbilder också. Allt är inte enkelt. Anne-Marie

    • Allt är sannerligen inte enkelt, och en hel del är väldigt komplext och komplicerat. Jag blir bara så förtvivlad och ledsen och kall inuti när jag hör lärarröster (eller åtminstone röster som säger sig tillhöra lärare) säga att de här elevernas verklighet, den är inte en sann bild av skola i Sverige. För det är det. Det är inte hela skolan, men det är hela deras skola.

  3. Jag tycker det är bra att skolan granskas och att man lyfter fram sådant som är fel men jag tycker det saknas en väsentlig del i skoldebatten och det är vi lärare.

    Visst, vi bloggar och berättar men det vi har att säga stannar mellan oss. Det når inte ut i samhället. Jag tycker det behövs en motvikt allt det negativa som media skriver om och därför tycker jag att det är dags att lärarna börjar höras i debatten.

    Jag funderade över om jag skulle engagera mig i Aftonbladets Skolraset men när jag läste kommentarerna så kände jag instinktivt att det inte är rätt forum för mig. Jag vill blicka framåt och därför skrev jag detta inlägg: http://bit.ly/gfUhyM

    • Det är förbryllande att höra att lärare inte deltar i skoldebatten, samtidigt som jag hör och ser lärarröster överallt som både debatterar, argumenterar och tycker (och klagar och gnäller ibland, men det behöver vi ju inte låtsas om alls)

      Kanske är det för att jag lyssnar efter dem jag hör dem? Det verkar inte som de hörs lika tydligt för alla?

  4. Morrica, det är absolut nödvändigt att de värsta avarterna lyfts fram för det får helt enkelt inte vara så att ungar (:)) blir bestulna på sin framtid för att de har haft oturen att gå i fel skola eller bo i fel kommun. Jag har väldigt svårt att förstå varför folk (lärare) blir så upprörda över det. Jag har också svårt att förstå varför man blir upprörd över att man får beslagta mobiltelefoner och flytta på elever. I de flesta fall och de flesta av oss behöver inte sådana åtgärder, men där de behövs innebär de skillnaden mellan en fungerande skola och en dysfunktionell sådan. De flesta elever jag har haft har varit skötsamma och lättälskade, men inte alla. Jag har haft en elev som stack en annan av mina elever i ryggen så att lungan punkterades under lunchrasten, jag har haft en elev som drog kniv mot en annan elev i skolmatsalen, jag har haft elever som har lämnats och hämtats på skolan av ungdomsvårdare och jag har haft påtända elever, elever som har tänt eld på papperskorgar, som har hotat mig till livet och som har skurit sönder mina cykeldäck. På den skola (för det var en skola) där allt det här hände var ledningen och vi lärare påtagligt redskaps- och maktlösa. Vi kunde inte ens sära på offer och förövare efter lungpunkteringen. Det är det nu ändring på och även om jag antagligen aldrig kommer att behöva någon av åtgärderna tycker jag det är bra att verktygen nu finns i vår låda, för när de behövs kan de göra en enorm skillnad.

    • Helena, visst är det så, precis så! Precis som en brandsläckare måste finnas på plats, eller en frälsarkrans måste finnas där, år efter år efter år utan att någonsin brukas, så blir det katastrof om den inte gör det dagen den behövs. Vi måste ha redskap, och vi måste ha makt och befogenhet att använda redskapen när de behövs.

      Och vi måste våga prata högt om att denna skolverklighet också finns. Vi måste prata högt om det debatten skäller friskolor för, det förekommer i kommunala skolor också. Snålbudgetar för att få pengar att lägga på guldkant för andra grupper, hela årskurser som inte kan fortsätta sin utbildningsbana på gymnasiet som de vill för att skolan inte fungerat, kaosskolor som akutstängs, elever som lämnas vind för våg.

      Det är inte hela skolverkligheten, men för de elever som drabbas så är det hela deras skolverklighet.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s