Pirsig om skoldebatten

Har ni läst Zen and the Art of Motorcycle Maintenance någon gång? Det är ingen helt nyskriven bok, första gången den gavs ut var det elransonering i Sverige under januari och februari, Watergateskandalen rullade upp, den svenska myndighetsåldern sänktes till 18 år, den sista besättningen lämnade Skylab och Rubiks kub uppfanns. Sannolikt hade den då nypublicerade boken inget med någon av dessa händelser att göra, men så såg världen ut när den kom ut.

Romanen handlar på ett plan om en motorcykeltripp från Minnesota till Kalifornien. På ett annat plan om berättarens sökande efter sitt tidigare jag, som han förlorade kontakten med via elchocksbehandling. På ytterligare ett annat plan handlar berättelsen om hur olika världen ser ut sedd genom en realists ögon jämfört med hur den ser ut genom en romantikers ögon, hur en motorcykel för realisten är ett slags koncept, ett system som med rationalitet (och tålamod, och tid) kan repareras och trimmas, och med ständig uppmärksamhet och justeringar vid behov kan förmås att fungera väl under långeliga tider; medan samma fordon för romantikern är ett helt annat slags koncept, med nyckelord som frihet, kraft, fart och skönhet.

Men han framställer inte dessa olika synsätt som konkurrerande, utan som kontrasterande och kompletterande. Enbart det ena eller det andra leder till sammanbrott på ett eller annat sätt, båda behövs och båda är viktiga för den andra.

Dit behöver vi nå i skoldebatten också. Skyttegravarna behöver fyllas igen, de vassa dräpande formuleringarna ersättas med konstruktiva samtal, och de sårade känslornas sökande efter ytterligare kränkningar bearbetas istället för att levas ut. Båda sidor behövs, vi kontrasterar och kompletterar varandra.

Å ena sidan

.

Å andra sidan

.

Teknik och känsla. Inte teknik mot känsla. Båda aspekterna behövs.

Har ni förresten tänkt på att när vi sliter hit och dit i vår kamp för att få Rätt så är det eleverna, som vi säger oss värna, vi sliter i? Det är de som drabbas, det är de som betalar priset när lärargrupp mot lärargrupp käbblar och grälar. Det är rätt dumt, är det inte?

55 tankar om “Pirsig om skoldebatten

  1. Fantastiska liknelser!

    Jag tänker att en del i frågan handlar om vilket av orden som skall stå först.

    Teknik och känsla

    eller

    Känsla och teknik

    Båda aspekterna behövs, som du mycket riktigt påpekar. Men vad betyder det när man sätter det ena framför det andra istället för det andra framför det ena?

  2. Jag är inte säker på att jag tycker om uppdelningen. För den drivne musikern (eller ordkonstnären) är tekniken en del av känslan – någon form av direktledning som gör att jag inte behöver bekymra mig om hur jag uttrycker mig.

    Men för de flesta av oss är det nog så att formen (tekniken) är en fiende som vi måste besegra för att nå fram till kärnan (känslan). Jag är nog förgiftad av jazzen som alltid har resonerat i den här dikotomin känsla/teknik.

    Kanske försöker jag slingra mig undan ditt budskap – jag ska skärpa mig!

    • Ja, du slingrar dig. Det finns ingen åtskiljande uppdelning, båda sidorna behövs, och båda sidorna behövs i både skola och skoldebatt.

      Det är nog med tjafs, det går ut över eleverna.

  3. Hur mycket går det egentligen ut över eleverna, undrar jag då?

    Jag tror att i grunden är vi (lärare) överens om att det inte är svart eller vitt, kateder eller elevaktivitet, känsla eller teknik – utan kombinationer inom en evig gråzon. Jag tror att vi förstår detta, lika väl som Yngwie också använder mer än bara teknik, även om det inte syns lika tydligt som hos Satriani. Påverkar debatten vår praktik och ger den verkligen den direkta återkoppling jag uppfattar att du antyder?

    (Jag ser framför mig lärare som hoppar fram och tillbaka över katedern, beroende på vem som fått sin debattartikel publicerad i DN. En rolig, men osannolik bild.)

    Tekniken, liksom ordningen, kunskapen och auktoriteten är självklarheter i såväl klassrummet som på förskolan. Har alltid varit, kommer alltid att vara. Det vet i princip alla lärare. Den här delen av debatten hade aldrig ägt rum om inte vår utbildningsminister – senare hjälpt av bl.a. Maciej Zaremba – genom att kräva dessa självklarheter, målat upp bilden av ett skolsystem som saknar allt detta.

    Det är nog med tjafs, som du skriver. Men säg det till Björklund och Zaremba istället.

    • Nej, jag säger det till samtliga, ingen kan svära sig fri i det här sammanhanget.

      För ja, det går ut över eleverna. Skolan existerar inte i en isolerad bubbla en bit ifrån verkligheten. Elever, och elevernas föräldrar, läser tidningar, de läser bloggar och de hör och ser representanter för lärarkåren ömsom slå ifrån sig den bild som faktiskt representerar ett antal svenska skolelevers vardag, ömsom stöna över hur de ägnar dagarna åt att rusa omkring som lämlar och knappt hinner jobba, de hör och ser lärare kvida att om de inte får en ”positiv motbild kommer de inte orka gå tillbaka till jobbet”.

      Det är ju eleverna som ÄR ”jobbet”. Lärarnas ton i debatten påverkar elevernas verklighet mer än alla politikers och fackföreträdares röster tillsammans.

      • Jag tror du överskattar elever och föräldrars bloggläsande. De flesta har nog blivit överkörda av propagandamaskinerna SVT och DN – särskilt som budskapet ofta har varit oblygt populistiskt och strykt alla fördomar medhårs (”skolan var bättre förr”).

        De få kritiska rösterna som har försökt peka på andra perspektiv har dessutom hånats av LR-lobbyn som ”bevarare” och ”kommunkramare”.

        Det är förvånansvärt få debattörer som kvidit!

        • Föräldrar finns av alla sorter, i alla branscher och i alla sammanhang. Jag tror du underskattar bloggens kommunikativa betydelse, hur man än vänder sig är det ett offentligt samtal vi för här. Vi länkar till tidningsartiklar, som länkar till oss, vi länkar till varandra, hänvisar till andras bloggar och refererar vad som sagts och sägs.

          Och precis som man som lärare, om man skulle vilja gå ut och ta sig en bläcka på Valborg t ex, riskerar att möta en elev eller två och framgent behöva förhålla sig till att den elevens bild av läraren påverkas av detta möte, måste man förhålla sig till att hur anonym man än tror sig vara på sin blogg så finns det alltid en risk att en eller flera elever rätt som det är upptäcker vem man är, och läser ett inlägg eller två (så spännande att de fortsätter läsa är vi sällan, vi lärare), och en risk att just det inlägget de läser råkar vara det där man uttrycker sin frustration i form av ett kvid.

          Sannolikt eller osannolikt, risken finns och det behöver man förhålla sig till.

        • Jag är böjd att hålla med Mats här. Vi för förvisso ett offentligt samtal via våra bloggar och via twitter, men det är långt ifrån detsamma som att det vi skriver är allmänt känt. Vi syns, men det betyder inte att vi blir lästa eller hörda.

          Hur många utanför bubblan känner t.ex. till hashtaggen #merkateder – inte många, tror jag. (Med ‘bubblan’ avser jag uppkopplade lärare och aktiva skoldebattörer.) För oss är den vardagsmat.

          De enda på jobbet som vet att jag driver Flumpebloggen och bloggar som Skäggig Dagisfröken är desamma jag har som vänner på Facebook. Och av dessa är det bara två som någon gång kommenterat detta. Och då rör vi oss fortfarande inom bubblan.

          Mina erfarenheter av detta – och beetänk då att jag har skolbloggat i olika former sedan 2004 – är att föräldrar generellt sett varken läser skolbloggar eller följer skoldebatten särskilt noggrant.

          Sedan, angående det sista du skriver, undrar jag om det är så illa om de läser ett kvid? Förhoppningsvis framgår kontexten i det skrivna (och lästa) och kvidet kan förstås som den positiva motbild det oftast är…

        • Ni gör givetvis som ni har lust, du och Mats och alla andra, jag är inte ute efter att i någon mån styra hur eller vad eller var eller när ni skriver – det jag vill framhålla är att bloggosfären, Twitter, Facebook mfl sociala sidor är offentliga, även om de upplevs som en bubbla.

          Du vet inte om där finns föräldrar som läser utan att säga något till dig, och du vet heller inte om det finns framtida föräldrar som läser och kanske tar med det du skriver i avvägningen när de väljer förskola (uppriktigt talat tror jag just det skulle tala för den förskolan du jobbar på, men det gäller långt ifrån alla bloggare)

          Det går att dra en liten ansträngd parallell till Juholt och baren i Turkiet – aldrig tänkte han väl sig där han satt, kanske lite småfull, och viftade med sin iPhone och kommenterade på den ena efter den andra att detta skulle nå den svenska pressen. Men det gjorde det.

          Det är samma sak med bloggandet, aldrig tänkte man sig väl att någon elev skulle känna sig dissad av att en lärare säger sig inte orka gå till skolan utan att få klaga av sig offentligt, men rätt som det är så händer det.

          Det är inte så dumt att reflektera över vad man faktiskt säger var ibland, utan att för den skull censurera sina egna ord.

        • Jag får tacka för berömmet. 🙂

          Som så ofta säger vi samma sak, men med varsin uppsättning ord. Utgångspunkten är förstås alltid att man måste kunna stå för det man skrivit, samt kunna förklara sig om frågor uppstår.

          Kan jag det, spelar det ingen roll om någon missförstår vad jag skrivit.

        • Säg inte det, det kan bli tämligen tröttsamt när någon verkligen går in för att missförstå och göra sig till tolk för vad man egentligen menade med det man sa.

        • Fast det behöver man ju å andra sidan inte ta hänsyn till i sitt bloggande/debatterande.

          Frågan nu var ju den om hur vårt offentliga debatterande påverkar våra respektive verksamheter. Och vill en förälder eller kollega missförstå mig, behöver denne inte gå omvägen via wordpress. Kanske är det en sådan gång t.o.m. enklare att undvika mina offentliga uttalanden?

        • Eller så var frågan om det inte månne kan vara en god idé att fundera över vilken effekt ens skrivna ord kan få, idag och om någon stöter på dem i morgon, när kontexten ser annorlunda ut. Kanske är det ändå ungefär samma fråga, eleverna är ju en del i verksamheten.

        • Det är därför i princip allt som skrivs på bloggar, twitter, facebook m.m. är datumstämplat. Eventuella länkar blir kortreferenser. Den gamla kontexten står att finna för den som vill.

          Är det någon speciell person/bloggare du riktar dig till/tänker på när du ställer den här frågan?

      • Spännande ämne – förhållandet mellan ”ett kvid” och ”ett kväde”?

        Känner du någon språkvetare som kan utveckla sambandet? Jag har en känsla av att de enkla synonymerna: kväde(åld.) dikt, skaldestycke, sång, drapa, ode, poem – att de inte riktigt rymmer betydelsen av att liksom brista ut i en klagosång mättad med självupplevd känsla.

        Och det kan väl aldrig vara fel?

        Jag vill gärna förmedla en positiv syn på läraryrket – men fasar inför tanken på att vara del av en offentlig propagandabyrå som putsar på myten. Det är ett tufft jobb som ibland känns omöjligt men ofta är väldigt belönande. Misslyckandena ligger inbäddade i yrket och de måste vi lära oss att leva med.

        • Det är väldigt stor skillnad på att vara positiv propagandabyrå och att tänka på hur man formulerar sig när man befinner sig i officiella sammanhang. Det är också stor skillnad på att förhålla sig till misslyckande och melodramatiska utspel om att man inte orkar gå tillbaka till jobbet för att någon pratat högt om att en skola i en annan landsända faktiskt inte fungerar som den ska och eleverna far direkt illa där.

        • Jag tror inte att de här överlappningarna är bra för någon och just i fallet LR är det extra problematiskt eftersom rollerna tycks glida in i varandra. Se exempel här:
          http://lumaol.wordpress.com/2011/04/29/hur-manga-ar-alla/

          Det blir väldigt bekvämt att säga ”Det var privatpersonen Z som twittrade i frågan”.

          Kanske kackar jag väldigt nära det egna boet – men tror få som läser min blogg tolkar den som Malmö högskolas officiella ståndpunkt. Vi har en hemsida med anställda informatörer som bevakar den.

        • Den här vendettan du och Zoran håller igång är säkert rätt kul för de som är inblandade, men uppriktigt talat – ni illustrerar min poäng med inlägget rätt bra.

        • Jag tänker att det finns olika etiska system.
          1) En forskare styrs av FUN:s regelverk
          2) Journalister har pressens etiska regler
          3) Läraryrket har sina regler (http://people.su.se/~rfjel/Fjellstrom/Lararyrkets_sammansatta_etik.pdf)
          4) Informatörer tror jag inte har andra regler än de som gäller för det specifika företaget. Eller i det här fallet LR:medlemmarna som uppdragsgivare.
          5) Privatpersoner har bara sin privata moral att spela med

          Genom att växla mellan de olika rollerna blir det väldigt svårt att hitta en konstruktiv nivå. Vem är det jag talar med? Vilka krav kan jag ställa på opartiskhet, källkritik och språklig stringens?

        • ”Personlig vendetta” – du ser inga principiella drag i diskussionen som berör fler än Zoran och mig?

          Han är ändå presschef för en ganska stor organisation som tidigare har haft en smärtsam diskussion om hur den kritiska diskussionen hanterades i tidningen. Nu styrs alla utåtriktade budskap från Fjelkner och inhyrda röst. Tidningen Skolvärlden fick lära sig var gränserna gick den hårda vägen.

          Minns jag rätt?

        • Nej, jag ser inga principiella drag som berör fler. Det kan bero på att jag inte följer er dans med full uppmärksamhet, det medger jag, men oavsett vad det beror på så tyvärr, käre Mats, jag ser inga sådana drag.

          Twitter är en speciell form av kommunikation, den är kort, den är snabb och den växlar mellan synkron och asynkron. Där finns gott om offentliga personer från olika delar av olika samhällen, och min uppfattning är de flesta lägger sin nivå på twittrande i det gränsland mellan privat och offentlig som utgörs av det offentliga rummet.

        • Melodramatiska utspel är aldrig bra – särskilt om det inte finns något allvar bakom orden.

          Vad tänker du på?

          För mig är det ingen skillnad mellan privatpersonen och yrkesrollen. Jag har begränsad förståelse för den som bloggar i tjänsten och twittrar som privatpersoner. Anonymitet ställer också till det – jag förstår om avsändaren är starkt kritisk och beroende av arbetsgivare – men i princip undviker jag samtal med anonyma avsändare. Det jag vill säga på nätet bör jag kunna säga IRL!

          Det vardagliga tvivlet kallar jag ”reflektion” och tänker att det är en helt nödvändig del av skolans värld. Ibland skapar det osäkerhet (vet han inte själv vad som fungerar) men i längden måste vi lämna de tvärsäkra påståendena.

        • Jag kan inte se varför en person skulle vara diskvalificerad från Twitter bara för att det ingår i hennes eller hans jobb att blogga? Hur menar du?

        • Det går kanske att se twitter som en frizon (en del fylletwittrande tyder på att det är en utbredd uppfattning) men jag tror att det är en mycket riskabel inställning.

          På nätet kan alla höra dig twittra?

        • På samma sätt som ett café vid torget eller en bar i Turkiet kan ses som ett ställe att slappna av och en frizon från jobbansvar och jobbfokus kan man se Twitter som en frizon.

  4. Varför känns det som din ton blir alltmer mästrande för varje kommentar du skriver/besvarar?

    Du vill hålla diskussionen på ett generellt plan, vilket är berömvärt, och har i en annan diskussion kallat det för bashing när jag tagit upp en viss presschef (eller egentligen inte, eftersom han var privatperson vid det tillfället) och när Mats tar upp honom i ett annat exempel, avfärdar du det som en personlig vendetta.

    Zoran och det sätt han använder sina olika roller utgör ett stort hinder mot en konstruktiv diskussion och det måste man kunna lyfta fram utan att framställas i tveksam dager.

    Och samtidigt återkommer du ju själv vid ett par tillfällen ovan om uttalanden om att inte orka gå till jobbet som ett resultat av mediadiskussionen om skolan, vilket ju härrör till en faktisk tweet av en faktisk skolbloggare/-debattör. Jag är säker på att den personen kan besvara frågor om det uttalandet. Men då gäller det ju att du i din tur tar en diskussion istället för att gömma dig bakom det generella och principiella planet.

    Konstruktiva samtal, var det väl?

    • Ja, Janne, jag vill hålla diskussionen på ett generellt plan, och det gäller inte en faktiskt tweet av en faktisk skolbloggare, utan det har skrivits och sagts på flera olika personer, på Twitter, på Facebook, på bloggar, i kommentarsfält till tidningars artiklar etc. Jag pratar om detta fenomen, inte den enskilde individen som bara utgör en liten del av fenomenet.

      Hade det rört en person vid ett tillfälle hade jag inte tagit upp det i inlägget överhuvudtaget, eftersom jag avsåg, när jag skrev inlägget och när jag försöker föra diskussionen här, att prata om tonen i debatten sådan den ter sig även på andra ställen än på Twitter.

      Jag är säker på att den person du hänvisar till kan förklara varför just h*n just där skrev så, och jag är säker på att det gäller de flesta andra också (och jag är säker på att svaret i många fall blir någon variant på ‘det var i ögonblickets frustration’), och jag är säker på att varken din Twittrare, någon av bloggarna, Facebookarna eller kommentatörerna menade något illa med sitt enstaka uttalande. Men effekten, när många säger ungefär samma sak ungefär samtidigt (här: ungefär samtidigt=inom en tvåveckorsperiod) blir att det ger en väldigt bittre bismak till debatten.

      Och jag tror att rätt många av dem som skriver om lärares gnällighet, om hur bortskämda, krävande och lata lärare är och så vidare faktiskt är frustrerade föräldrar, och jag håller det inte för osannolikt att en och annan bland dem också är skolelever.

      Att i detta sammanhang lyfta en enskild Twittrare och sätta på denne någon form av skurkluva känns inte särskilt rimligt, oavsett vad personen jobbar med till vardags. Det är många tillsammans, där var och en bidrar med sin lilla bit, som åstadkommer effekten, inte de enskilda personerna var för sig.

      Förstår du hur jag menar?

      • Jag förstår hur du menar, men inte vad du vill få sagt?

        Orsaken till den bittra bismak du känner beror – som jag ser det – på att ett stort antal lärare (däribland jag själv) upplever oss förorättade av den mediala bild av yrket som på sistone skruvats till ännu några snäpp. När då du i din tur lyfter våra uttryck för detta som något negativt för (tonen i) debatten, blir jag väldigt förvirrad.

        Vad gör vi för fel, menar du?

        Är den bittra bismaken av våra tweets m.m. irrelevant? Felaktig? Dålig? Eller är den kanske tvärtom både förståelig och rimlig – särskilt med tanke på att det inte är en enskild persons uppfattning, utan en generell reaktion?

        Tonen i debatten anser jag för övrigt vara generellt hög, även om vi för det mesta misslyckas med att diskutera de relevanta frågorna.

        • Det är klart den är förståelig och rimlig, precis lika förståeligt och rimligt som det är att föräldrar uttrycker sin upplevelse av att lärare är ointresserade eller lata när förälderns barn inte får det stöd och den hjälp barnet behöver (eller föräldern upplever att barnet behöver) och båda sidors känslor och uppfattning är relevant.

          Men, och nu kommer vi till vad det är jag försökt säga med inlägget – det kommer en morgondag också. Generation efter generation med framtida elever står på tur för att stiga in i skolverkligheten, i många långa år framöver. Det vi säger idag kan komma att genljuda i morgon, och därför har vi mycket att vinna på att reflektera över hur vi formulerar oss när vi sätter ord på våra känslor och tankar och åsikter.

          Kort sagt: säg precis vad du vill säga, men stanna upp ett ögonblick innan du skriver och reflektera över hur du säger det. Det finns mycket att vinna på det ögonblicket.

          Bara det. Inget mer.

        • Jag hoppas verkligen att det vi skriver/säger idag genljuder även imorgon. Det är därför vi inte kan låta Zaremborna, Björklundarna och Alagicarna stå oemotsagda.

          Och efter viss reflektion känner jag även att sak och känsla är lika viktiga. Att en infekterad debatt inte blir friskare för att vi håller en saklig ton när vi diskuterar. Kanske kan man inte bli tydligare än när man säger att man snart inte orkar gå till jobbet p.g.a. den skeva bilden av skolan?

          Vi har mycket att vinna på att uttrycka oss eftertänksamt och medvetet. Det tror jag dock de allra flesta av oss redan gör. Men jag tror också att vi har mycket att vinna på att tillåta oss att skriva i affekt.

          Det upplever jag att vi är mycket sämre på.

        • Ja, de är lika betydelsefulla, det är därför det blir sån obalans när det blir mycket mer känslor och melodrama än saklighet och lyssnande. Rätt som det är hamnar man i en situation där själva motsägandeprincipen blir huvudsaken och de pärlor av klokskap man avser att presenterar halkar i bakgrunden och blir osynliga mot tapeten.

          Och det är ju lite förargligt.

        • Ja, det är en mycket svår konst att undvika motsägandeprincipen. Jag har en uppsjö blogg-utkast som aldrig kommer att publiceras av just den anledningen.

      • I många av kommentarsfälten i Aftonbladets skol-kampanj, vad den nu heter för tillfället, i synnerhet när det rör sig om löner (varianter på ‘lärare jobbar ju inte heltid, så de ska inte kräva heltidslön’ har t ex varit populära under ett par dagar) är lärares ‘lathet’, ‘bekvämlighet’, ‘bortskämdhet’ etc frekvent förekommande, det bloggas då och då om hur lärare inte ‘orkade’ eller ‘iddes’ ta upp elevers problem innan det gått för långt etc. Är det bara jag som ser det?

        • Jag skulle inte kunna delta i skoldebatten om jag inte tittade in i kommentarsfält som dessa då och då – de som kommenterar där är också en del av de ”alla” som då och då nämns i fina formuleringar om ”en skola för alla” och ”alla har rätt till utbildning”. Vände jag ryggen åt dem skulle jag, personligen (utan att döma någon annan som gör andra val), känna det som att jag flöt ovanpå som fettet på buljongen och det är, uppriktigt talat, ingen bild som tilltalar mig.

        • Hur hinner du blogga när du samtidigt bemöter alla dessa kommentarer runt om i mediabruset? Eller räcker det med att läsa kommentarerna?

          Är det skoldebatt att skriva ”lärare är lata” som en kommentar till en artikel om t.ex. undervisningsmetoder?

        • Jag deltar inte, jag tar bara del av.

          Ja, det är också skoldebatt. Inte någon imponerande konstruktiv skoldebatt, men icke desto mindre jämförbar med känsloutbrott om hur viktiga lärare är från andra änden av skalan.

  5. Ping: De kvidande bloggarna? « Tysta tankar

    • Jag förstår inte din poäng? I min värld är hur jag uttrycker mig mitt ansvar, oavsett om alla andra i hela världen omkring mig struntar i hur de uttrycker sig. Kanske är det därför jag inte förstår.

      Jag vill dock gärna förstå hur du menar, skulle du vilja förklara?

  6. Jag håller helt med dig – avsändarens ansvar är alltid i någon mening absolut.

    I just fallet Zoran blir det mer komplicerat eftersom han har en nära koppling till den tidningsredaktion som gett uppdraget till Zaremba. När rubriksättningen hetsar mot LF blir det ganska magstarkt att han berömmer DN:s utmärkta journalistik.

    LR:s sätt att förhålla sig till den redaktionella friheten på Skolvärlden ser jag som ett problem, men jag är inte medlem och det är möjligt att förbundet verkligen vill ha det så. Presschefen kanske har ett eget uppdrag vid sidan om förbundets egen press?

    Janne utvecklar bra här:
    http://flumpedagog.wordpress.com/2011/04/27/den-som-ager-orden/

  7. Ping: Personlig vendetta – moi? « Tysta tankar

  8. Någon skriver att vi inte diskuterar de relevanta frågorna.

    Det ligger mycket i det. Det skulle vara fint om någon på ena sidan medgav att lärarutbildningen av i dag är kass och att någon på den andra erkände att ren katederundervisning inte går för sig.

    Någon som är beredd att tala klarspråk? För mycket hymlande med ord, tycker jag. Vad är vi överens om?

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s