Ett mäktigt vapen

Skoldebatten tycks för tillfället befinna sig i ett skede där man, istället för att upphäva sin stämma och tala om det man tycker är viktigt, upphäver sin stämma och talar om varför man inte tycker andra ska yttra sig i vissa frågor, av olika orsaker. Jag leker inte den leken, så idag gör vi något annat. Låt oss tala om mäktiga vapen:

Längst fram i klassrummet, på den vackra marmorfönsterbrädan, förvarar jag extra pennor. Om en elev av en orsak eller annan finner sig pennlös i klassrummet är problemet därmed löst. Denna politik ifrågasätts då och då (man bör ifrågasätta saker och ting om man undrar över de bakomliggande orsakerna, eller finner dessa skeva) och den vanligaste formuleringen lyder, med vissa variationer i formuleringen, givetvis:

Men hur ska killarna då lära sig att ta ansvar och ta med sig pennor själv?

Det är lite intressant att majoriteten av ifrågasättarna tar för givet att de som mest frekvent utnyttjar pennförrådet skulle vara killar. Jag tänker inte tala om för er ifall förgivettagarna har rätt eller fel, det är inte relevant här, utan lyfter bara fram antagandet så kan ni själva fundera över varför man tänker så.

En annan intressant aspekt i frågan är var fokuset ligger.

Låt mig förklara min tanke bakom pennornas placering:

Somliga elever har i princip aldrig penna med sig i klassrummet. Andra har alltid pennor med sig. Ytterligare andra har i de flesta fall penna med sig, men glömmer någon gång ibland. Samtliga elever, utan undantag, är individer och orsakerna till deras pennstatus är lika många som eleverna i klassrummet, men grovhugget kan man dela in dem i dessa tre grupper: Aldrig Penna, Alltid Pennor samt Oftast Penna.

Jag vill att eleverna har minst en fungerande penna var i klassrummet, ty en penna är ett viktigt verktyg i skolarbetet.

Inte bara för att skriva (det kan man göra på en dator också) utan för att stryka under, skriva små kommentarer och frågor och översättningar och markeringar i marginalen, för att klottra tankspritt med eller leka med så att fingrarna håller sig sysselsatta medan hjärnan koncentrerar sig på diskussionen i klassrummet, för att skriva kommentarer till personen intill om man vill kommentera på t ex lärarens lustiga frisyr utan att alla i hela rummet ska höra det, för att skriva ett snabbt svar på frågan från personen intill om hur man säger ett eller annat på engelska så att den personen också kan delta i diskussionen utan att behöva känna sig dum. Superviktigt verktyg.

Pennor finns överallt, de säljs i varenda liten butik, de delas ut för att göra reklam, de slits och slängs, tappas och ersätts utan större tanke, de är en självklar del av vår vardag och så ska det vara. Inte förrän man står där utan att ha en inom räckhåll kommer man på hur begränsad man är utan.

.

Så, anledningen till att jag har pennor tillgängliga i klassrummet är helt enkelt att jag har mitt fokus på elevernas lärandesituation snarare än på pennorna. Jag har förmånen att undervisa i ett land där jag kan kosta på mig den lyxen, och jag vill ge eleverna tillgång till samma lyx. De har förtjänat den.

Pennor är viktiga verktyg, och det stör lärandesituationen för alla elever, oavsett om de tillhör grupp Aldrig penna, Alltid pennor eller Oftast penna, om någon elev inte har tillgång till penna och måste börja fråga runt, springa iväg för att skaffa eller försöka klara sig utan och blir rastlös och stimmig för att h*n inte kan avleda energin med det viktiga doodlandet.

En annan anledning är att jag jobbar, aktivt och medvetet, med att elever som tillhör gruppen Alltid pennor också skall få lägga fokus i första hand på sin egen lärandesituation. Jag vill att de har med sig sina många pennor för sin egen skull, för att de föredrar olika sorters pennor för olika syften, inte för att de med självklarhet ska ses som ansvariga för någon annans pennstatus också, enbart på grundval av sina personliga pennpreferenser. Det stjäl från deras lärandefokus, om så bara ett par sekunder varje lektion (men tänk hur mycket tid tio sekunder varje lektion, fem dagar i veckan, under ett helt läsår faktiskt blir! Även om man räknar bort alla lov.), att vara pennansvarig för någon annan.

I gruppen Alltid pennor finns bland andra undergruppen Delar pennor. Den består i huvudsak av elever som har någon form av relation (syskon, släktingar, vänner etc). Ofta känner man igen dessa på att de, i början av en lektion eller i början av en aktivitet, ur sina respektive väskor plockar fram ett antal pennor och penntillbehör, placerar dessa i en gemensam hög på bordet framför sig, och sedan med självklarhet tar för sig ur denna hög, oavsett om den penna man väljer kom ur ens egen väska eller någon annans.

Det är värt att notera att denne gemensamma pennhög inte bör förväxlas med en allmän pennhög. Om någon annan, i synnerhet om det sker utan att fråga om lov, förser sig ur högen kan det hända att gruppmedlemmar i gruppen Delar pennor tar illa upp. Även detta stör lärandesituationen.  Att ta illa upp för att någon förser sig utan att ens fråga om lov, eller att säga nej till att låna ut en penna när det faktiskt finns allmänna pennor fem steg bort, är inte ett utslag av egoism, utan handlar om det svåra och känsliga momentet gränsdragning. Det finns mycket att vinna på att som lärare respektera denna gräns.

.

23 tankar om “Ett mäktigt vapen

  1. Personligen ser jag fram emot när alla elever erhåller en Ipadliknande modull. Inga mer pennor, inga mer kollegieblock, inga mer läroböcker osv. Allt i samma manick 🙂

    Funderade precis över en sak, om utvecklingen fortsätter som den gör. Om vi inte längre använder oss av pennor, vad händer med det gamla talesättet ”Pennan är mäktigare än svärdet”?

    • Nackdelen med att ha allt samlat i en manick är att om eleverna glömt denna manick hemma så står de helt utan verktyg. Även om jag har en hög manicker i klassrummet så är ju dessa bara basutrustade, och de anpassningar eleven gjort på sin egen manick saknas.

      Hur vi än vänder oss får vi aldrig någonsin tappa bort aspekten att elever är först och främst, alltid och hela tiden, människor, och som människor begår de misstag, glömmer, tappar bort och tappar i golvet så att saker och ting går sönder.

      Din tanke har sina poänger, men är den inte lite gammaldags?

  2. Jo jag vet, därför hade jag även en tanke på att manicken skulle kanske vara integrerad i bordet? 🙂 Sedan kunde de ha en portabel version hemma, för läxor 🙂

    Gammaldags? Du syftar på talesättet? Antagligen är den det 🙂 , men jag älskar ju historia, för en blivande historiker finns det kanske inte så mycket som är gammalt, då man rotar i det ”gamla” ganska ofta. Hur lyder definitionen av ”gammalt”, då det ”gamla” regelbundet dyker upp i nuet och blir återigen nytt. 🙂

    • Då är det ju inte en manick längre, utan minst två, och är manicken integrerad i bordet så är man plötsligt bunden vid klassrummet, inte sant?

      Nej, jag syftar inte på något talesätt, jag syftar snarare på att din tanke, hur spännande den än kan synas, egentligen inte är någon ny tanke utan bara en elektronisk variant av hur det fungerar idag, lite smidigare men med svagheterna från dagens system bevarade.

  3. Jag gillar tanken bakom din pennburk och om jag jobbade i en skolmiljö liknande din hade jag också haft en pennburk. Helt klart.

    Förvörigt måste jag säga att jag suttit ganska länge och tränat penntrick nu. Attans vad svårt det var. Ska prova igen tillsammans med äldste sonen imorgon så tack för inspirationen!

    • Den är rätt ny, faktiskt, och den har betytt mer än jag föreställde mig att den skulle komma att göra för klassrumsklimatet. En hel konfliktunge bara försvann *poff*

      De där penntricken såg så bedrägligt enkla ut! Jag ville imponera på en ständigt pennsnurrande elev innan läsåret är över men vi får se hur det blir med den saken.

      • Små, till synes obetydliga, saker kan visa sig göra stor skillnad. Tänker t ex på alla de elever som jag dealat med under åren, som de elever som har svårt att sitta still som jag har pratat med och vi tillsammans bestämt att det är helt ok att ”gå på toaletten” i stället för att, som innan, störa i klassrummet genom att gå runt eller annat. Eller de barn som faktiskt behöver äta något litet för att kunna få upp blodsockret och på så sätt orka koncentrera sig lite till.

        Alla lärare accepterar inte toalettbesök i tid och otid och mellanmålsätande under lektionstid men jag har märkt att om man hittar just det lilla extra som just den eleven behöver, då har man vunnit mycket. För den elevens lärande och för de andras.

        Det är ju som med föräldraskap. Man måste välja sina fajter.

        • Hahaham såg nu att jag skrev ”elev” i början av första stycket och ”barn” i slutet. Det var helt omedvetet och ogenomtänkt. 🙂 (Med tanke på barn-elev-diskussionen tidigare)

        • Tjohopp, så blir det ibland =)

          Jag har inte heller några som helst invändningar mot att det äts lite eller dricks en kopp kaffe eller te eller likande i mitt klassrum. Hellre det än att eleverna sitter och förgås av hunger och inte kan koncentrera sig ett dugg. Jag har dock mycket bestämt förbjudit dem att beställa pizza till klassrummet (det har hänt!), det stör så dant när pizzabudet knackar på dörren och det ska betalas och sånt.

          Hur resonerar man när man förbjuder toalettbesök? Helt obegripligt!

  4. Morrica, jag har alltid pennor med mig, men mitt resonemang lyder litet annorlunda. Jag vill inte ha något tidsslöseri, inget spring efter pennor, inga ursäkter för försening, inga frågor som bara gäller en själv inför hela klassen. Jag vill inte ha något tjat, gnat, någon tråkig stämning i klassrummet – till det hör att fråga varför de inte gick på toa på rasten, varför de aldrig kommer ihåg pennan, varför de kommer för sent.
    En trevlig, avslappnad och positiv stämning och en effektiv tidsanvändning uppfattar jag som två viktiga förutsättningar för en bra skoldag.

  5. Det gäller definitivt att välja sina strider och därför har jag också pennor i klassrummet, oftare i tusch än i blyerts tyvärr, men också jag är av naturen för lat för att fixa nya pennor. Skönt att ha lämnat grundskolan och allt tjat om pennor, kepsar, jackor och annat ovidkommande.

    • Jag tror eleverna uppskattar det också, och tycker det är tråkigt om de ska behöva vänta ända till gymnasiet innan de får uppleva att fokuset ligger på lärande mer än på uppfostrande.

  6. Åh, vilken underbar formulering:
    ”för att klottra tankspritt med eller leka med så att fingrarna håller sig sysselsatta medan hjärnan koncentrerar sig på diskussionen i klassrummet”

    Jag önskar att den insikten funnits när jag gick i skolan för 20-30 år sen. (Jag tror inte den fanns i skolan och jag hade definitivt inte den själv då).

    Jag önskar också att den kunde slå igenom mer i samhället i stort. När jag pratar i telefon så tror folk ibland att jag är ”upptagen med annat, jag hör hur du klickar på datorn” när jag egentligen kör nåt såntdär enkelt logikspel för att hålla ”fel” delar av hjärnan sysselsatta med det så att de inte stör mitt tänkande…

    • Jag håller med dig. Vi är så många med stora behov av att sysselsätta fingarna och ”fel delar” av hjärnan så att de inte stör tänkandet, och så många elever lägger enormt mycket energi på att INTE KLOTTRA I BOKEN INTE LEKA MED PENNAN INTE INTE INTE… att det knappt blir någon energi över till själva studerandet. Och det är ju lite tokigt.

  7. Pingback: Att gå i skolan « You're no different to me

  8. Pingback: multipen « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s