Den svårbemästrade ironin

Jag är väldigt förtjust i Oscar Wilde, och jag blev överförtjust när jag läste om nyutgivningen av hans enda roman. Det är 120 år sedan Picture of Dorian Gray gavs ut första gången, och trots att den viktorianska tiden var mer tillåtande än vi ibland föreställer oss, så länge saker och ting hölls diskret bakom stängda dörrar, var det långa stycken av homoerotisk karaktär som ströks, både av redaktören och så småningom Wilde själv innan världen fick ta del av den färdigtryckta boken.

I dag är Wilde sannolikt mest känd för de spetsiga och ironiska citaten, de träffsäkra aforismerna och de tidlösa replikerna. Ironi är svårt, det kräver sammnhang och en viss nivå av förförståelse från både avsändaren och mottagaren, det kräver ett lätt anslag och en djup mening och inte minst timing. Det är en balansakt på en skarp egg, elegant och effektfullt när det lyckas, platt fall i bästa fall när det misslyckas. Ironi i skrift är ännu mycket svårare, och medför alltid en betydande risk för missförstånd.

Detta drabbade t ex Metabolisterna härförleden, i en Twitterdiskussion om lärarlöner retweetas en tweet från LR, och en kommentar som var avsedd att uppfattas som ironiskt instämmande:

RT @lararnas ”arb.givarnas underliggande budskap”http://bit.ly/ji5MJB Mm, för det skulle ju bli väldigt dyrt om ALLA lärare fick högre lön

tolkas bokstavligt och uppfattas som en argument mot höjda lärarlöner.

För att i någon mån förebygga att även mina ord missförstås här så vill jag understryka att jag uppskattar konstformen ironi, och absolut inte förespråkar att man ska avstå från att försöka. Precis som pianospel, tatuerande eller operasång så kräver ironi träning, övning och många misslyckanden innan man blir skicklig, och precis som med alla andra konstformer måste man hålla i minnet att trots att det inte uppskattas av alla så är det mödan värt att förfina sin förmåga, ty som Wilde skrev:

If you want to tell people the truth, make them laugh, otherwise they’ll kill you.

8 tankar om “Den svårbemästrade ironin

  1. En bra poäng! Ironi utan humor och finnes riskerar alltid att bita avsändaren i näsan.

    Själv undviker jag smileys för att inte lockas ut på den där isen.

    • Medan andra gärna förstärker budskapet med en blinkning 😉 eller ett valpflin 😛 Smileys är ett intressant kapitel, precis som med allt annat finns risken att budskapet går förlorat om man är för generös, samtidigt som de faktiskt tillför viktig information om de används balanserat.

  2. Jag tror att ironi är litet som att lägga bort titlarna. Man måste liksom vara överens om att man använder det, eller långsamt jämka in sig i det. Vi är en mäkta spydig familj, men jag har märkt att det faktiskt är elakt att vrida på vår jargong, när nya kompisar, eller kärlekar ska introduceras i familjen. Det ger en stress och en ojämlikhet i kommunikationen.

    • Ja, ironi kräver ett samförstånd, annars blir det bara fel. Det är precis som du skriver, det blir stress och ojämlikhet, och kan lätt slå över i att bli internt och exkluderande.

  3. Ping: Socialt mediedrev mot Zoran « Tysta tankar

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s