De eller dem?

Jag får ett intryck av att det blir svårare och svårare att hantera skillnaden mellan de och dem i skrift.

Givetvis är det en synvilla, svårighetsgraden är och förblir densamma, orsakerna till att det ser ut så är helt andra. Om vi bortser från många skolors obegripliga velighet inför konstruktionen är en av huvudförklaringarna till illusionen i fråga att allt fler som aldrig riktigt fått kläm på skillnaden faktiskt ändå tar sig för att uttrycka sig offentligt i skrift. Detta är av godo.

Nackdelen är att den som skriver något i stil med ‘Dem såg på dem innan dem vände sig om och gick därifrån’ löper risken att framstå som lite okunnig, smått obildad och rent av lite dum vilket i sin tur leder till att budskapet tas på mindre allvar än det skulle göra om personen uttryckt sig korrekt. Och det är lite tråkigt.

Det är egentligen ingen särskilt komplicerad konstruktion, de är subjekt och dem är objekt, och det är allt. Man kan prova sig fram genom att byta ut mot ett pronomen man känner sig säker på, t ex han, subjekt, och honom, objekt.

Exempelmeningen lyder då ‘Han såg på honom innan han vände sig om och gick därifrån’. När man byter tillbaka till plural: ‘De såg på dem innan de vände sig om och gick därifrån’. 

Ett annat, kärnfullare, sätt att förklara skillnaden stötte jag på för ett tag sedan och vill gärna dela med mig av som avslutning:

De verbar dem. 

22 tankar om “De eller dem?

  1. Jag har aldrig kunnat grammatiken på svenska. Jag kan ordklasserna men det är också allt. Dock har jag den tursamma förmågan att kunna se på en svensk mening om den är rättstavad. Ett enkelt sätt att avgöra skillnaden som jag brukar berätta för folk är att översätta meningen till engelska. Om man är bra på engelska förstås. They = de. Them = dem. Enkelt.

    • Den ‘tursamma förmågan’ beror på att du kan grammatiken. Du kan törhända inte grammatiskan, dvs de ord och begrepp man använder för att kunna prata om och påvisa språkliga mönster utan att behöva gå långa omvägar, det är en annan sak.

      Som språkanvändare behöver man inte kunna grammatiska så länge man kan grammatiken. Om man är språklärare, däremot, oavsett om man lär ut modersmål eller något annat språk, behöver man inte bara kunna grammatiska, utan kunna den tillräckligt väl för att kunna förklara, påvisa och förmedla de betydelsbärande mönster och figurer som påverkar kommunikationen och skiljer språk från trevliga ljud i största allmänhet.

        • Då också. Överhuvudtaget i alla situationer när man behöver förklara varför grammatiska finesser gör skillnad är grammatiskan ett praktiskt verktyg.

  2. När vi flyttade till Valdemarsvik beskärmade sig vår yngsta över användandet av dem här. Nu pratar hon så själv. Jag håller med om att felaktigt användande av dem kan ha sådana konsekvenser, men jag tycker att vi behöver bekämpa sådan fördomsfullhet med ännu större kraft än felaktigt användande av pronomen.

    P.S. Gillar det där med grammatik/ grammatiska. Det ska jag lägga på minnet.

    • Det handlar inte om att bekämpa ett användande av pronomina, språk rör sig hela tiden, ändras och utvecklas, växer och växer ihop och växer isär med andra språk, standardiseras och sprider sig ut i olika dialekter. Försöker man bekämpa det blir det rätt fånigt.

      Det handlar istället om att ge verktyg till att uttrycka sig på ett sånt sätt att budskapet når fram utan att mottagaren fastnar redan på formuleringen som sådan.

    • ”stå ut med”? Ja, det får ni stå ut med, även om det upplevs som plågsamt. Dativobjekt befinner sig rent generellt i en förändringsprocess för ögonblicket, tycks det, inte bara i svenskan men även i svenskan.

      Ett lite tråkigare alternativ är att undvika texter där formuleringen används alltför frekvent.

  3. Och om man är osäker är det bättre att köra på de än dem som ändå får anses vanligare. Eller så är det bara jag som stör mig vansinnigt på överanvändningen av dem på felaktigt vis.

      • Men ofta överkorrigerar främst unga (?) genom att använda dem allt för ofta där det ska vara de för att de tror att det är finare. Om de tvekar och väljer de istället för dem i den situationen blir det oftast rätt.

        • Kanske. Jag känner viss tvekan inför att råda någon att gissa rätt upp och ner om personen är osäker på en språklig funktion, men i ett akut läge så kan det ju funka, det har du rätt i.

    • Jag har inte hört något om att ackusativobjekt skulle vara på väg att genomgå en liknande process, men det är fullt möjligt att så sker. Utvecklingen av var och vart kan mycket väl indikera något sådant, det har du rätt i.

    • Det belyser skillnaden, och visar på det mönster man inte riktigt har upptäckt när man trasslar in sig i de och dem, precis på samma sätt som Elins exempel med they och them här ovan visar på samma mönster.

  4. Den stora anledningen, tror jag, är att när jag gick i skolan skrev vi bara ”dom”. ”De” och ”dem” ansågs gammalmodigt och vi fick aldrig lära oss det ordentligt. Förrän på gymnasiet och universitetet då vi helt plötsligt blev tvungna att lära oss. En del med större framgång än andra.

    Hur många är ”vi” och hur många av ”oss” är lärare idag? En lite skrämmande tanke. Inte så konstigt att unga av idag inte behärskar användningen av ”de” och ”dem”.

    • Inte konstigt alls, men ett väldigt tydligt exempel på två av grundorsakerna till skolans problem idag: först den akuta bristande kommunikation mellan olika nivåer i systemet, därefter tendensen att ta till sig nymodigheter utan reflektion.

  5. Tack för ett klargörande inlägg!
    Utan pekpinnar dessutom.

    *en som retar sig vansinnig på överanvändningen av dem*

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s