Många många lärare landet över är mycket mycket trötta så här års. Det har varit ett långt tungt år med många långa tunga arbetsdagar, för elever såväl som för lärare. Och så nationella proven mitt i pollentider som lök på laxen, trots facit och rättningsmallar så är det ett knog för de lärare som måste hantera dem.
Jag vet att just nu så är sommarlovet som en hägring för många lärare, skimrande, lockande, dansande precis nästan inom räckhåll, bara man håller ut lite till så når man den! Långa lata sollapardagar, vila och återhämtning, ladda batterierna och hämta andan.
.
Ungefär så, inte sant?
Och visst är det härligt med sommarlov, långa veckor utan väckarklocka, utan skrivningar att rätta, utan scheman att hålla, utan närvarokontroll eller konferenser och dokumentation.
Jag ber om ursäkt att jag petar på hägringen så den blir otydlig, men tänk om det varit så att lärares skoldagarna varit lite kortare, lite mer fokuserade på kunskapsutveckling och lärande och kanske en gnutta mindre på byråkrati och omsorg och sånt. Tänk om det varit så att elevers skoldagar varit lite kortare, och lite mer fokuserade på kunskap och motsvarande mängd mindre på fostran in i rollen som skötsam industrialistisk arbetare.
Då hade lärare kanske varit en smula piggare så här års, haft en smula mer energi och inte kraschat in i sommarlovet när det kommer, utan kunnat njuta av ledigheten från första till sista veckan. Visserligen hade det behövt innebära något fler skolveckor, och sommarlovet hade hägrat strax efter midsommar istället för i början av juni, men med den rimligare arbetsbelastningen och ökade fritiden under terminerna så hade man nog orkat det med glans.
Tror jag. Vad tror ni?
You're no different to me 
Trötta, hålla ut, tungt, knog.
Jag har hört det förut – från flera yrkesgrupper. Men kanske mest uthålligt från lärare.
En mängd människor arbetar i det här landet med en massa olika sysslor, som också är viktiga.
Var finns glädjen? Jo, i sommarlovet. Puuuh.
Jag funderar såhär kring klagandet: om jag vore elev, och hörde, läste på bloggar och/eller i media om hur jobbigt lärare tycker det är med skolan, särskilt så här års – skulle jag bli uppmuntrad, känna att jag vore en del av problemet eller förbli opåverkad?
Det argumenteras ibland från lärarhåll att eleverna förblir opåverkade och inte drabbas av det som sägs i skoldebatten, och jag har svårt att föreställa mig att det stämmer. Men de har kanske rätt, de som menar så, vad vet jag? Jag har inte läst tillräckligt mycket psykologi för att ha någon teori att grunda mina slutsatser i, jag har bara en allmän känsla av att lärares klaganden nog inte är helt bra för elevernas kunskapsutveckling.
Är inte helt övertygad om att kortare dagar skulle göra arbetsbelastningen mindre. Tankar tar tid, liksom undervisning (”planering och uppföljning” använder jag som begrepp eftersom ingen utanför lärarkretsar verkar förstå och uppskatta ”för- och efterarbete” för dess rätta kvaliteter).
Är däremot helt övertygad om att ”lite mer fokuserade på kunskapsutveckling och lärande och kanske en gnutta mindre på byråkrati och omsorg och sånt” skulle göra underverk för lärares arbetsbelastning. Inte minst onödig administration i onödigt ickeanvändarvänliga tekniska system.
Längden på elevernas skoldagar tror jag inte är det stora problemet – utan vad vi och de väljer att fylla dem med. Jag har många elever som hellre har fler lektioner men med lägre tempo, samtidigt som jag har några som vill ha tvärtom. Idag omöjligt att göra båda grupper nöjda.
Du sätter fingret på ett av de största problemen i svensk skola idag – stora ord om ‘en skola för alla’ tolkas som ‘En enda lika dan skola där alla ska gå och lära sig att passa in i systemet’, det finns inte utrymme att anpassa varken skoldagen eller skolåret utan ett tänkande sönderhackat i först det ena, sen det andra, sedan det tredje, fjärde och innan dagen är över det femte området är vad eleverna erbjuds. Och däremellan rast och ibland långdragna håltimmar till det.
Det är ju precis som du skriver – tankar tar tid, och den tiden saknas akut i svensk skola idag. Kunskapsinhämtningen sker på ytan, eftersom det inte finns tankeutrymme för mer än så. Hallands floder hinner man lära sig repetera på en fyrtiominuterslektion, men hinner man fundera ut på vilket sätt det faktum att floderna löper där de löper påverkat t ex Hallands befolkningsprofil, handel eller vägnät innan det är dags att slå ihop böckerna och ställa om hjärnan till flora och fauna istället, eftersom det är dags att byta ämne? Och har man möjlighet att upptäcka hur flora och fauna och floders väg till havet faktiskt hänger ihop när man sedan raskt måste ställa om hjärnan till satsdelar och meningsbyggnadens sköna konst innan det är dags för gympa och sedan bråttom till lunchen för att hinna få i sig någon mat? Och sen en eftermiddag i samma tempo, är det ett klokt sätt att handskas med kunskap och kunskapsutveckling?
Färre, men gärna längre, lektioner per dag planerade utifrån kunskapsprogressivt tänkande istället för som idag utifrån klassrum och lärares arbetsdag, tror jag skulle göra elevernas skolsituation generellt mindre stressig. Och jag tror faktiskt lärarnas stressnivå skulle sjunka på köpet.
Tanken tar tid och måste få ta tid. Det är därför något av ett hån att kalla de veckor eleverna inte är i skolan under terminerna för lov. Jag tänker att det kanske hade varit bättre med en kortare ledighet på sommaren, som Morrica föreslår om det betyder att det faktiskt går att tänka även i juni. Som det är nu är min hjärna helt kokt. Kortare dagar, eller kanske mer flex, då alla elever inte har sama behov. Snabba kurser, långsamma kurser, praktik någon dag i veckan för den som vill och behöver det, extra studiehandledning efter skolan för den som behöver det. Mer flexibilitet och tid till samarbete i arbetslaget tror jag skulle var bra. Kortare dagar kanske är lösningen, jag vet inte.
Jag hänger inte riktigt med i hur du menar när du skriver att ordet lov är ett hån? Mot vem?
Det kan vara så att en omdistribution av läsåret skulle kunna innebära en betydande lättnad både för lärare och för elever. Den kan också vara så att den ökade kontinuitet detta skulle innebära vore av godo, tänker jag.
Jag menar att det är missvisande att kalla det lov då i väldigt många lärare jobbar ikapp då. Ändå är det alla våra lov som tas upp så fort chansen ges.
Vem är det som tar upp loven i debatten? Det är förmodligen tillfälligheternas spel som spelar mig ett spratt när det ser ut som det är lärare själva som ständigt tar upp frågan.
Jag menar förresten också att jag mycket väl kan tänka mig en omfördelning av arbetstid så att det jobb jag gör på loven faktiskt räknas på riktigt.
Menar du att du skulle föredra att faktiskt ha schemalagd arbetstid under elevernas lov? Tänker du dig hela loven eller delar därav då?
Pingback: Läsårstider « You're no different to me