Läraren och arbetstidsfördelningen

I ett litet Twittersamtal kring skolan kommer vi, som vanligt, in på det här med arbetstid och hur den ska fördelas och vad den ska räcka till, och jag finner plötsligt anledning att fråga mig själv: dessa lärare ska ha ansvar för att planera elevernas arbetstid, att fördela deras arbetsuppgifter och se till att elevernas arbetsbörda blir rimlig och rimligt fördelad. Hur kan det komma sig att de inte kan ta ansvar för att planera och fördela sin egen arbetstid? Hur kan det komma sig att de inte själva kan ta ansvar för att organisera samarbetstillfällen, utan väntar på att skolledning eller huvudman kan fixa detta? Hur kan det komma sig att det absolut inte går att använda en del av förtroendetiden till samarbete?

Ja, visst är det fåniga frågor, det är klart det går att använda sig av förtroendetiden till att samarbeta, och det är klart att lärare själva kan ta ansvar för att arrangera samplanering. Jag menar, lärare är trots allt proffs på att planera och lägga upp arbete för stora grupper av människor, inte sant?

Ändå dyker frågorna upp under samtalet. Kanske missförstår jag samtalspartnern, Twitter kräver viss vana och finess innan man kan uttrycka vad man vill ha sagt på ett hyggligt tydligt sätt. Men kanske är det ungefär så tankegången går ute på skolorna? Jag vet inte, hur ser ni på saken? Tar lärare själva tag i saken och organiserar sin arbetstid på ett rationellt och vettigt sätt? Samarbetar man kring de uppgifter som man kan samarbeta kring? Skapar man utrymme för möten?

Och hur är det med förtroendetiden? Vad är comme il faut att använda den till?

22 tankar om “Läraren och arbetstidsfördelningen

    • Antyder du på ett fint och diskret sätt att där sannolikt kunde finnas utrymme att utveckla samarbete med kollegor inom förtroendetiden?

      (Och varför gömmar du dig i spamkorgen hela tiden? Rätt som det är kommer jag att missa att du är där… Jag försöker fixa det, har inte hittat problemet ännu men hav förtröstan!)

        • Detta är inte en helt enkel fråga att diskutera. Att man från huvudmannahåll har förtroende för att läraren sköter sitt jobb utan att huvudmannen hela tiden hänger läraren över axeln är ett privilegium och samtidigt något som är nödvändigt. Hur man använder sin förtroendetid och när man gör det är synnerligen individuellt.

          Ändå behöver vi kunna prata om saken, utan att döma och utan att framställa oss själva som odrägligt mycket duktigare än andra.

  1. Pingback: Dagens paradox | Björn – om skola och utbildning

    • Det hade du minsann. Tolkar jag dig rätt om du tycker att det är helt i sin ordning att om man så väljer använda del av förtroendetiden till att samarbeta och samreflektera med kollegor?

      • jag tycker att man ska få göra precis vad man vill på förtroendetiden (eller rättare sagt: koppla på förtroendetiden när man vill, var man vill), även samarbeta med kollegor om man så önskar.

  2. Jag tycker att det år svårt att få kollegor att ”dela med sig av” sin förtroendetid till gemensam planering. Ibland, men bara ibland, får jag känslan av att de helst vill vara hemma och kratta gräsmattan eller något istället för att arbeta under sin förtroendetid. En del verkar föredra söndag som förtroendearbetstidstillfälle.

    Nu har vi ju i och för sig så mycket bra teknik att vi kan samarbeta under förtroendetiden utan att fysiskt befinna oss på samma ställe. Alla kollegor har dock inte nått dithän än, men de som har samarbetar jag med!

    • Emma, det är en mycket god poäng – man behöver ju faktiskt inte sitta i samma rum för att samarbeta, man behöver inte ens vara online samtidigt. Det handlar om attityd och intresse, antingen för att samarbeta eller för att, som du säger, kratta gräsmattan.

      Förtroendetiden är guld värd, men missbrukas den för grovt av för många kommer vi att bli av med den allesammans.

  3. Intressanta funderingar.

    Har under senare tiden varit medveten om en brist i skolans värld som tangerar just lärarnas arbetstid.

    Avsaknaden av struktur i arbetssättet, det jag kallar strukturkapital. Ett måste om skolan ska fungera i framtiden. Går inte att bara förlita sig på Humankapitalet. Det är för lättflyktigt och instabilt.

      • Konkret betyder det att skolan står och faller med enskilt duktiga lärare som är skolans nyckelpersoner.

        Försvinner dessa nyckelpersoner ”brakar” skolan ihop. Det är det som håller på att hända i gymnasieskolan där elevunderlaget smält bort medan antalet utövare fortsätter att öka.

        Kan du inte låsa fast kompetensen i en struktur som finns kvar när humankapitalet gått hem har du ingen skola dagen därpå om inte denna nyckelperson kommer tillbaka.

        Detta är klassiskt i privat tjänsteverksamhet. Tänk på alla konsultbolag som delar sig som amöber.

  4. Morrica, man måste själv kunna bedöma vad förtroendetiden bäst behövs till. I perioder är det rättning, i andra är det inläsning, ibland har man svåra problem att lösa och då vandrar man i timtals i skogen och försöker få rätsida på alltsammans. Självklart kan den tiden användas till samarbete. Själv sitter jag på bussen tio timmar i veckan och det är väldigt värdefull arbetstid. Men jag har inte internet och är ingen mobilperson så till samarbete kan den tiden inte användas. Något jag tycker är väldigt tråkigt är lärare som misstänkliggör varandra. Hur vet man att en kollega inte använder förtroendetiden på arbete? Vad vet vi om vad våra kollegor gör på kvällar och helger? Jag tror åtminstone att det är svårt att hitta lärarbarn som uppfattar sina föräldrar som lediga och lata. Mer sympatiskt att ägna sig åt funderingar över sin egen tidsanvändning och moral.

    • Nog måste vi kunna prata om saken? Det som förbryllade mig var att människan ifråga faktiskt sa att för att det skulle bli möjligt att samarbeta och samreflektera med kollegor så krävs det att huvudman avsätter och schemalägger tid till detta. Jag frågade då om det inte vore möjligt att någon gång då och då använda sig av förtroendetiden och träffas utanför den schemalagda arbetstiden och fick svaret att nej, det gick inte ty arbete och familj kom ivägen.

      Och för inte så länge sedan fick jag bannor i kommentarsfältet av någon som var upprörd över att jag nämnde att jag väljer att förlägga en del av min förtroendetid till mina resor med kollektivtrafiken till och från arbete, och ofta använder den tiden till fortbildning och inläsning. Det var inte i sin ordning, hävdade personen, ty det var inte sånt förtroendetiden skulle användas till.

      Dessa två incidenter fick mig att fundera på hur man som lärare ser på förtroendetiden, vad den får användas till och vad den inte får användas till. Det hoppas jag vi kan prata om utan att någon känner sig trampad på tårna?

    • Att det finns en och annan som faktiskt krattar gräsmattan istället för att arbeta vore ju dumt att förneka. Oavsett om de är i minoritet eller bara sällsynta undantag så finns mattkrattarna, och deras agerande påverkar synen på både lärare och förtroendetid. Så låt oss prata öppet om hur vi ser på förtroendetiden, för att vara tydliga med att krattorna är avvikelserna, inte regeln.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s