Uppkäftig eller ifrågasättande?

Ibland blir man som lärare ombedd att fylla i formulär för att ge bakgrundsinformation till t ex kuratorer, läkare eller psykoterapeuter som står i begrepp att göra sin del i en utredning av en eller annan elevs situation och behov. Oftare när man arbetar med omyndiga elever, men det händer när eleverna är vuxna också. Somliga av frågorna är relativt enkla att svara på, andra lämnar onödigt gott om utrymme för tolkning.

En fråga som förekommer på de flesta formulär och som lämnar ödesdigert mycket tolkningsutrymme gäller attityden gentemot auktoriteter. Formuleringen är olika på olika formulär, givetvis, men kontentan är ungefär: Är NN uppkäftig eller hörsam mot auktoriteter?

Många gånger tvingas jag tänka länge och väl innan jag svarar. Skiljelinjen mellan sunt ifrågasättande och omogen uppkäftighet är ofta tunnare och svårare att urskilja än det svagaste blyertsstreck. Ändå finns den där, och den är väldigt betydelsefull.

Det är skrämmande lätt att avfärda den ifrågasättande som uppkäftig, kaxig, olydig, respektlös, jobbig. I synnerhet om frågorna som ställs är besvärliga att svara på, och blottar våra egna svaga punkter. Och det är inte alls ovanligt att frågorna bara är tom attityd, ett testande av gränserna, obstruerande, ett sätt att förhala, få tiden att gå, bättra på sin status i gruppen eller få ett skratt på sin sida. Men det är lika vanligt att det faktiskt handlar om ifrågasättande, klarsynta, konstruktiva funderingar över varför saker och ting görs och ser ut just som de gör, vilket syftet är och vad som skulle hända om…. Sådana ifrågasättanden som behöver tas på allvar, kultiveras och förfinas utan att förminskas eller tryckas ner.

Det är en balansakt av rang.

Ja, det gäller ju inte bara när man sitter där med ett formulär framför sig, såklart. Men då också.

.

13 tankar om “Uppkäftig eller ifrågasättande?

  1. Man är antagligen ut efter någon form av brist i normativt beteende. Där gäller det verkligen att lämna det snäva lärarperspektivet och se eleven i stort. De flesta bus är ju inte samhällsomstörtande.

  2. Viktig fråga! Jag har en kompis som slapp lumpen med diagnosen antiautoritetsneuros och anar att det in te varcen komplimang.

    Den där följsamheten tar sig olika uttryck och jag menar att det är lika obehagligt från andra sidan – när lärare markerar sin lojalitet mot systemet genom att följa klädkoder.

    Och här försökte jag klistra in en länk till Heidi avellans krönika i sydsvenskan! Med klen framgång

    • Diagnoser är sällan komplimanger. Å andra sidan är de inte förolämpningar heller, de bara är, precis som antalet lemmar som vidhänger en torso, ögonfärg etc bara är och inte i någon mån avgör värdet på människan i fråga.

      Ett bispår.

      Ja, följsamhet har många ansikten, och alla är inte lika vackra. Det behöver vi förhålla oss till, även bland lärare. Klädkod är ett av de mildare uttrycken, men samtidigt ett som är lätt att få syn på eftersom det, till skillnad från många andra, stoltseras med på utsidan.

      Attans. Vilken krönika var det? Dela rubriken med oss så googlar vi fram den.

  3. Jag fick frågan ”Har eleven ett avvikande beteende” i ett formulär i veckan, men jag hoppade över frågan. Avvikande i förhållande till vad? I vilka situationer? Vem är jag att bedöma det…

    Jag har bestämt mig för att strunta i de ibland klumpigt formulerade frågorna i formulären och i stället skriva min egen pedagogiska bedömning där jag tar med det som känns relevant och det jag känner att jag har teckning för att uttala mig om. Tycker den som sänt formuläret att något viktigt saknas får h*n väl slå en signal…

    • Jag skriver ofta långa kommentarer i marginalen och på baksidan av formuläret istället för att fylla i skattningsskalorna när dessa inte fungerar. Hittills inga klagomål (men vem vet, kanske kastar de mina svar i papperskorgen och frågar någon mer hörsam lärare istället?)

  4. Ett känt faktum i enkätbranschen är att som man ropar får man svar. Måste varit en klantig en som ställer sådana frågar. Avviker från vad då?

    Den som ställer sådan typer av frågor borde gå en svenskurs för att få bort otydlighete i ord och frågeställning.

    Samtidigt är det väl bättre med ett land av Rumpenissar än följsamma härmapor. Ifrågasättande har alltid förflytta frontlinjen.

    • Förvånande ofta får man, när man ber frågeställaren förtydliga, svaret ‘Ja, det var en luddig fråga, det är ju översatt från [olika språk] det var nog tydligare på originalspråket’ varvid man (eller åtminstone jag) i sitt stilla sinne tänker ‘men suck, borde ni inte upptäckt det redan vid översättningstillfället?’

    • Tyvärr Morrica, inte ens det lyckas man med.

      Än mindre att skriva tydliga frågor på modersmålet. Efter att levt i ett språklabb i 12 år för att formulera tydliga målbilder vet jag hur svårt språket är. Att skriva Expressensvenska med bibehållen stringens är svårt.

      • Oerhört svårt – men inte omöjligt. Steg ett när det gäller att formulera frågor är t ex att göra väldigt klart för sig själv vad det är man faktiskt vill få veta genom att ställa frågan i fråga.

  5. Pingback: Odla fler djupa kompetenser för det riktiga ifrågasättandet! | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s