Jag skymtar något i ögonvrån, ett perspektivproblem som jag anar har stor betydelse och ställer till problem. Det har med läsförmåga att göra.
Den är liksom på tapeten just nu. Man oroas lite för att det häringa Internetet leder bort barnen från den uppbyggliga litteraturen, förfasar sig över hur läsförmågan förändras till något man inte känner igen. Man trevar runt avkodning och textförståelse, studieteknik och litteracitet, men det blir liksom inte mer än trevanden i det offentliga samtalet.
Och jag måste vara ärlig mot er – det bekymrar mig!
Det här med läsförmåga är bortom avkodning och studieteknik, det är bortom sentimentalt nostalgiska måsteläsa-listor och förskräckta fördömanden av förändringar. Vägen går genom litteracitet, genom analys och reflekterande, genom förförståelse och vetskap om underförstådda samband.
.
You're no different to me 
Så klokt skrivet. Det sista i ditt inlägg borde diskuteras mer. Jag känner ibland en övermäktighet i man tycker del blir akademiskt när man ska diskutera ord och meningars syfte och innehåll. Om man inte gör det hur ska då förmera språket och kunskapen?
Ja, det blir akademiskt så det dammar ibland, men det är inget fel! Man behöver bända och vrida, vända och ruska om meningar och formuleringar för att träna upp läsförmågan, man behöver diskutera och man behöver analysera, reflektera och fundera tillsammans och för sig själv. Om man inte för göra detta i skolan, var ska man då få göra det?
Det är i skolan man ska få göra det. I vuxen ålder, tja jag vet inte men i tankesmedjor kanske. Pirivata som offentliga.
I skolan, definitivt, och för vuxna finns t ex studiecirklar, många studieförbund erbjuder bokcirklar och läsecirklar med fokus på poesi, noveller, psalmer eller vad man nu råkar vara intresserad av. Möjligheterna finns, men attityden att ‘akademiskt’ skulle vara något negativt behöver vi, som samhälle och som skolsystem, jobba med att förändra.
Det är oerhört viktigt att vi inte fastnar i avkodning och allt det du räknade upp. Vilket jag tror vi har gjort alldeles för mycket de senaste åren (vilket syns i elevernas sviktande resultat).
Om det är till någon tröst kan jag berätta att det är stort fokus på läsförståelsestrategier inom den grundläggande läsundervisningen. Böcker som Att undervisa i läsförståelse och Vägar till läsförståelse används ofta i kompetensutveckling och de böckerna ger väldigt mycket.
På detta kan vi ju lägga allt det arbete kring Pauline Gibbons böcker, som sker lite överallt i den svenska skolan, och Skolverkets Greppa språket som också poängterar vikten av att man måste se till språkets alla delar och stimulera spårkutvecklingen i alla ämnen. Läsförståelsestrategier är en stor del av det arbetet som vi måste fokusera mycket, mycket mer på. Mer om det har jag skrivit i inlägget Vilka lyckas och vilka är förlorarna i den svenska skolan?
Aha, spamfilter din lilla luring, ska du börja fånga Anna_Kaya nu också?
Tack för informationen, ja, till lite tröst är det allt. Att skylla på datorerna är ju en bekväm utväg som lägger orimligt lite ansvar där det hör hemma, det du beskriver låter mycket mer konstruktivt.
Jag hoppas detta gäller generellt över hela landet, läsförmågan är alltför viktig för att slarvas bort i något rosafluffigt nostalgimoln.
Härom veckan laddade jag ner Selma Lagerlöfs Trollunge. Jag läste halva sagan högt medan de av mina åttor som ville läste med på sina datorer. Ibland stoppade jag och ställde frågor. Resten läste de själva – två elever ville inte läsa på skärmen så de fick papperskopior. Sedan pratade vi. Det var en väldigt trevlig lektion. Vid idel blinkande datorskärmar.
Det låter synnerligen givande! Vilken trevlig lektion, och vilket trivsamt exempel på läsförmågeutvecklande undervisning, tack så mycket för att du delade med dig!
Pingback: Bokslukarmyten « You're no different to me