Demokrati

Av grekiska kratein – styre och demos – folk.

2 500 år tidigare, på det grekiska fastlandet: Adeln har missbrukat sin makt och Athen befinner sig nu på gränsen till revolt. Något måste göras! I ett desperat försöka att rädda staten ger man arkonten Solon stor frihet i sitt ämbetsutövande, och han förvaltar den klokt. Lagarna mildras, skulder efterskänks, slavar blir fria och en folkförsamling inrättas. Alla medborgare i Athen får rätt att rösta i Ekklesia och friden lägrar sig.

Nja, nej, fullt så smidigt gick det naturligtvis inte till, alla medborgare inkluderade sannerligen inte alla människor, inte ens alla vuxna människor, och inte fattades alla beslut genom folkomröstningar heller. Men tanken om att folket själva skulle styra staten de levde i hade slagit rot i europeisk mark, och den växte och frodades genom årtusenden. Inte alltid, inte överallt och inte hela tiden, men när vi ser oss omkring idag finns den där, överallt i EU.

Här i Sverige är vi sedan generationer tillbaka vana vid att vi lever i en representativ demokrati, trots monarkin. Vi tar den för givet, ifrågasätter den inte utan ser det många gånger som en slags naturlag att två eller tre gånger varje årtioende, då får vi säga vår mening i allmänna val, och däremellan sköter politikerna det där politiska åt oss. Därför är det inte konstigt att det blir visst rabalder när det i en undersökning kommer fram att det finns ungdomar idag som skulle vara villiga att lägga sin röst på den politiker som erbjuder pengar eller annan gåva, eller som uttrycker att en stark ledare som inte behövde bry sig om valresultat styrde landet, det är nog ingen dum idé ändå.

Detta är allvarligt. Man pratar om ett misslyckande för skolan, man pratar om förstärkningar i historieämnet i skolan, man pratar om attityder och ungdomsförbund och visst har det sin betydelse. Men det man inte pratar om, trots att det är vad man borde prata om, är hur det kan komma sig att ungdomar upplever att deras inflytande och ansvar i samhället är så obetydligt att det gör detsamma var de lägger sin röst, de kan lika gärna sälja den för en slant så får de åtminstone en slant i handen.

Demokratin är ingen naturlag, den är ett samhällsystem som kräver av oss medborgare att vi tar vårt ansvar. Inte bara en gång när det är valår, utan varje dag, varje år. Den kräver att vi faktiskt lyssnar på varandra, och tar den andres åsikt både på allvar och under övervägande, och den kräver av oss att inte bara ha utan ge uttryck för underbyggda åsikter om det som gäller oss alla. Det innebär också att den kräver av oss att sätta oss in i de frågor som angår oss alla. Som sjukvård, omsorg, vägnät, järnvägar, universitet, skolor, forskning och situationen i EU, t ex den ekonomiska krisen i bland annat Grekland.

Om vi inte gör det, utan sitter på våra rumpor och tycker att det är politikernas sak att sköta, då bör vi inte förvånas över att ungdomar tappar tron på det här med att folket ska styra.

Än en gång är vi tillbaka i det här med ansvar. Vi kommer inte undan. Vi måste, var och en, ta vår del av det gemensamma ansvaret. Så är det bara.

39 tankar om “Demokrati

  1. Jag är relativt ung, närmare bestämt 24. Någon diktatur vill jag sannerligen inte ha, inte till något pris. Men jag tror att vi bör göra oss av med dagens fossiliserade partisystem, som i realiteten är ett tomt skal som står kvar därför att det stöttas på konstlad väg, genom mediamonopolism, journalistik, parti- och presstöd. Och förstås genom att inga andra än politiska partier har rätt att bedriva politik.

    Demokrati kan över huvud taget inte vara någonting vi överlåter till en kår av professionella yrkesutövare. Redan Aristoteles visste att demokrati är deltagande demokrati, när vanligt folk har och utövar makten. Valdemokrati å andra sidan är det samma som aristokrati.

    Det talas så otroligt mycket om demokrati, men ordet har blivit en kliché. I våra vardagliga liv, i förhållande till myndigheter och arbetsgivare så är vi närmast slavar som förväntas lyda och aldrig ifrågasätta.

    Jag upplever inte att jag är en medlem i min kommun på samma villkor som politiker och tjänstemän. Jag upplever att det finns en tydlig maktrelation, där jag är underordnad. Det är inte demokratiskt.

    Samma sak fast ännu värre på arbetsplatserna. Där är jag närmast helt maktlös. Kapitalisten sätter upp målen, chefen gör order och vi som jobbar lyder. Halva vår vakna tid lever vi alltså i en renodlad diktatur där andra har makten att befalla över våra kroppar, hur kan detta vara förenligt med ett demokratiskt samhälle.

    Vad är en demokrati som nästan helt saknar förankring i den vardag där människorna trots allt befinner sig?
    Kan demokrati verkligen vara lika med en symbolisk ritual som tar plats vart fjärde år? En sådan ”demokrati” syftar snarare till att ge folklig legitimitet åt makthavarna. ”All makt utgår från folket” lyder grundlagens första paragraf. Det är träffande. Makten går från folket ut, men vart går den hän? Inte tillbaka till folket i alla fall. ”Demokratin” är då ett fiffigt sätt att suga ut makten från folket.

    Riktig demokrati måste innebära att vi, folket underifrån utövar makt som trycker undan den makt som utövas av eliterna ovan (stater, chefer, kapitalister osv).

    Demokrati handlar inte om formella procedurer, det handlar om makt i vardagen och över samhället.

    • För många människor, som har det rätt bra i dagens samhälle, är dagens system bekvämt. Någon annan tar ansvar för gatorna och sjukvården, någon annan tar ansvar för arbetsplatsen och för gamla mamma, någon annan fixar relationerna med andra länder och det enda vi behöver bidra med är en promenad till valurnorna där vi stoppar i en lapp med namnet på det parti vi tycker ska ta ansvaret, om vi nu inte lagt i den där lappen i förbifarten när vi var och handlade. Sen kan vi gå hem och fortsätta våra liv som vanligt.

      Det kostar liksom inte så mycket möda, dagens system, det kräver inte så mycket av oss varken i form av ansvar eller initiativ. Vi kan klaga lite i fikarummet, gnälla lite på sjukvården eller politikernas höga löner men samtidigt luta oss tillbaka, klappa oss nöjda på magen och säga att vi lever i en demokrati, minsann.

      Makt kräver ansvarstagande, långsiktigt, ihållande ansvarstagande för alla de områden man har makt över, ständigt och hela tiden. Man kommer aldrig till målet, det blir aldrig klart och varje beslut man tar, eller inte tar, och varje handling man utför, eller inte utför, får konsekvenser långt in i framtiden.

      Jag vet att många unga vet om detta, och jag vet att många unga människor är beredda att axla det ansvaret, tillsammans och tillsammans med alla i samhället. Även kapitalister, chefer mfl. Jag är inte helt säker på att de som trivs i dagens ansvarslösa tillvaro är fullt lika redo, och det blir ett problem.

  2. Håller med Morrica om att demokrati innebär ett personligt engagemang, vi kan inte förvänta oss att saker och ting blir bättre av sig själv. Har alltid sagt, att om ”du” har ett problem med hur samhället ser ut, då är det upp till ”dig” att göra något åt det till skillnad från att enbart sitta och klaga. Men riktigt så enkelt är det ju ändå inte!

    Jag finner Sara S kommentar intressant. Demokrati är ett missbrukat ord och koncept i dagens post-koloniala samhälle. Enligt Foucault genomsyrar makten hela samhället, på ett eller annat vis är vi berörda av den. Det är inte möjligt att skriva något, tala om något utan att direkt eller indirekt förmedla maktens intresse, Ergo, Hegemonin i samhället.

    Vad betyder då de ”demokratiska” val vi har då och då, och vår möjlighet att förändra i samhället? Enligt visa postmodernistiska forskare lämnar makten ett utrymme för motstånd. Med andra ord skapar det en illusion att vi kan motarbeta makten, att vi verkligen kan förändra saker och ting. Andra postmodernister, postkolonialister, menar på att det alltid finns utrymme för motstånd.

    När vi ur ett historiskt perspektiv försöker se trender och förändringar, är det lätt ur ett ”demokratiskt” perspektiv, se positiva förändringar, speciellt på den västra hemisfären. Dock är det min uppfattning att det vi tror oss se, är i ”verkligheten” enbart maktens nya skepnad. Anpassning är vitalt för allt, även för metafysiska ting.

    Det är min förståelse att så länge samhället består av någon form av monetärt system, finns det inget utrymme för någon ”verklig” demokrati.

      • En demokrati bör enligt min definition innefatta jämlikhet. Ta t ex lönefrågan i Sverige mellan kvinnor och män, på yngre dagar var jag av uppfattningen att läraryrket, i relation till löner, var jämlik mellan män och kvinnor. Likväl med erfarenhet har jag fått uppfattningen att även inom läraryrket finns det stora skillnader mellan män och kvinnor. Visst kan man diskutera marknadens krafter och den ”osynliga handen” och därav påpeka att det är rättvist. Dock anser jag att när en lärare, som är man och har samma erfarenhet som en kvinna, får mer lön pga. att det finns brist på män i läraryrket, är det de facto ett bevis på att män värderas högre än kvinnor. Hur kan det anses demokratiskt?

        Sedan har vi integrations frågan. Vad jag har läst är det frekvent en debatt om hur invandrare bör lära sig att integreras i vårt samhälle. I intergrationsdiskursen är common-sense antagandet att ”invandraren” bör anpassa sig till det svenska samhället och därmed basta. Med andra ord har integrationsbegreppet förlorat sin ursprungliga betydelse och omvänts till att innefatta assimilering. Än en gång innebär det att människor värderas olika.

        Sedan har Bertil redan varit inne på detta med att den politiska makten inte ligger hos folket, utan hos en politisk överhet. När ett samhälle tillåter lobbying från dylika intresseorganisationer, förlorar demokratin all sin betydelse i min åsikt. Då handlar det inte längre om majoritetens vilja, utan en extremt liten minoritets intressen.

        Något säger mig att jag ändock inte besvarat din fråga 🙂

        • Inte riktigt, nej 😉

          Du inledde med att nämna vikten av jämlikhet, och utvecklade med en diskussion kring löneskillnader mellan män och kvinnor. Jag gissar att just denna ojämlikhet valde du som ett exempel att illustrera med, eftersom det ju finns fler områden där det är lite si och så med det här med jämlikheten?

          Men sedan fokuserar du på hur det INTE ska vara istället för att berätta hur du anser att det ska vara. Det vore mycket intressantare att höra dig utveckla den aspekten istället – hur ser den verkliga demokrati ut som du hänvisar till i din första kommentar?

          Givetvis är det en alltför stor fråga för att kunna besvara helt och fullt i ett litet kommentarsfält, men kanske kan du ge oss ett eller ett par exempel som ger oss en liten bild av hur du tänker dig detta?

  3. @Sara S
    Det var fint att se ett så moget och övertänkt inlägg. Jag hade tänkt skriva ungefär som du, men ditt inlägg är så jättebra. Hur ska ungdomar kunna lära sig vad demokrati är, när deras omvärld ses ut som den gör!

  4. Intressant inlägg och spännande diskussion!

    Morrica, jag ser ingen motsättning mellan att arbeta aktivt med demokratifrågor i skolan och att sträva efter att ta personligt ansvar genom engagemang och ett modigt försök att föregå med gott exempel i olika situationer. I en representativ demokrati är det otroligt viktigt att lyssna, mötas och släppa in. Så är det självklart inte alltid. Som exempel skrev jag i höstas om hur mina elever inte bemöttes på ett riktig okej sätt i samband med valet. Redan där föddes nog en viss uppgivenhet hos flera elever.

    http://lararegertie.blogspot.com/2010/08/ar-inte-forstagangsvaljarnas-roster.html

    Helena von Schantz har vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan om vikten att på allvar verka demokratisk såväl i skolan som i det politiska livet. Jag tycker att det är en intressant fråga just hur vi behandlar olika grupper som fiender – allt från väljare, personer från andra partier eller med åsikter som inte överensstämmer med våra egna till konkurrenter bland kollegor eller partimedlemmar osv.

    @ Sara, Jag både håller med och protesterar på det grövsta. För det första tycker jag Jespers diskussionen om makt är intressant och har själv läst min Faucault och Bordieu och som socialliberal är jag den första att erkänna att det finns många glastak i samhället. Det finns hindrande strukturer som vi måste erkänna att vi är en del av för att över huvud taget kunna förändra. För det andra blir jag mest ledsen när jag läser din kommentar Sara. Jag kan på sätt och viss känna igen mig i din uppgivenhet. Samtidigt råder jag dig att gå med i ett parti eller en opolitisk organisation eller liknande för att tillsammans med likasinnade försöka påverka åtminstone i några frågor som känns viktiga för dig. Jag håller inte med om att måste vara med i ett politiskt parti för att verka politiskt. Bara det faktum att du skriver här på Morricas blogg är politisk i sig. Däremot finns det mekanismer som påverkar om vi blir lyssnade till, om vi får vara med i en gemenskap, om vi blir invalda i den där styrelsen eller får stå med på röstsedlarna osv.

    Med tanke på din inledning förstår jag att du inte riktigt menar att vår demokrati är en diktatur, men Jag ryggar ändå tillbaka när du gör den liknelsen. Vår demokrati, trots att den har en mängd brister, är ändå oändligt mycket bättre än en diktatur i egentlig mening. I en sådan diktatur kan du inte säga vad du vill, inte skriva vad du vill, inte ens rösta vart fjärde år, inte organisera dig fackligt osv osv……

    • @Gertie Formuleringen ”arbeta aktivt med demokratifrågor i skolan” är intressant. Hur gör man när man arbetar aktivt med demokratifrågor? Hur går det till? Vilka frågor är det man tar upp, och vad får eleverna med sig från detta arbete?

      Jag håller med dig, Jespers resonemang är viktigt och belyser många aspekter som gärna petas undan. Framför allt frågan om huruvida det faktiskt finns utrymme att ifrågasätta och påverka eller om det finns en illusion av detta utrymme är viktig att lyfta.

      Det är innerligt intressant att vi läser in så helt olika tonfall i Sara S kommentar – det du beskriver som uppgivenhet läser jag som frustration, fascinerande hur olika man upplever texter.

  5. Morrica, jag återkommer gärna med hur jag tänker kring hur man kan arbeta med demokratifrågor i skolan, men visst finns det många stora utmaningar och visst handlar det om att arbeta med sig själv och sitt eget ansvar. Jag kom till exempel ihåg att Mats Ohlsson skrev ett intressant inlägg för ett tag sedan där han ställde frågan om det går att lära ut kritiskt tänkande. Det faktum att vi ska lära ut risker med historiebruk och samtidigt uppmanas bruka historien om än moraliskt är också intressanta frågor att fundera kring.

    Kanske läste jag in ett något annat tonfall i Saras kommentar. kanske valde jag lite fel formulering. Kanske är det för att jag själv blir lite uppgiven när jag är frustrerad.;-)

    • Jag ser fram mot att ta del av dina tankar kring demokratifrågor i skolan, det ska bli spännande att läsa.

      Visst är det så att vi läser in tonfall utifrån hur vi själva känner oss, men också utifrån hur vi är vana att människor i vissa grupper förhåller sig till olika frågor. Om vi stött på många uppgivna ungdomar så har vi en undermedveten förväntan om att så är det, om vi stött på många som jobbar för att ta sin del av samhällsansvaret ligger det med i vår undermedvetna förväntan.

      Det är först när vi sätter ord på saker vi ser dem, därför är samtalet så viktigt i en demokratisk värld.

  6. Är det inte så att vi faktiskt måste skilja vår egen personliga bild av demokrati, som ofta har utopiska drag, från demokrati som styrelse-skick?

    Det finns en kraftig kritik både från höger och vänster av demokrati i praktiken. Med höger menar jag kritik som har med samhällets inflytande över, och begränsningar av individens frihet. Med vänster menar jag t.ex. den kritik som Sara framför. Utifrån ett utopiskt synsätt ser jag båda kritikerna väl befogade. Men vi lever inte i en utopi, och trots sin ofullständighet är demokrati det enda styrelse-sättet som någorlunda tillfredsställer både behov av bemäktigande och personlig frihet, och att de alternativ som framförs både från vänster och höger, trots goda intentioner om motsatsen riskerar att begränsa både och.

    • @Annonumous Jag får ett intryck av att du vill säga att dagens politiska system är det bästa realistiska alternativet, trots att det inte är helt bra? Jag är inte helt säker på att jag förstår dig rätt, återkom gärna och utveckla.

      • Både ja och nej. Olika demokratier har olika för- och nackdelar, och det system som vi av främst historiska skäl har valt är långt ifrån det bästa. Genom att ta intryck av andra demokratiska system har vi möjlighet att bli långt mycket bättre. Men i grund och botten är vårt system ganska bra.

        Om jag ska kort utveckla tankarna:

        Personligen ser jag tre attribut för demokrati som står över alla andra:

        1. Fria och allmänna val.
        2. Yttrande- och tryckfrihet.
        3. En väl fungerande rättsstat.

        Inget av dessa attribut är oproblematiska i sig, och de bildar inte heller ett fullständigt demokratiskt system, men de utgör en bra utgångspunkt för att diskutera konsekvenser av olika förslag från både vänster och höger.

        Man kan alltid utveckla system åt ena eller andra hållet, och det är då demokratins verkliga styrka som system visar sig. Demokrati som system blir aldrig färdigt, men tack vare fria val och yttrandefrihet finns större potential att göra saker bättre och justera inriktningen när så behövs, än i något annat system.

        Tyvärr finns det mängder av krafter som av olika skäl (oftast har att göra makt) vill begränsa demokratin och styra det åt andra riktningar. Med förslag om begränsad öppenhet och övervakning inkräktar man på de två sista punkterna på min lista, och det borde röra upp starka känslor hos fler än vad det egentligen gör.

        Ett svenskt problem är vår konsensus-tradition, som jag upplever starkare än i andra länder hindrar oss från att plocka fram viktiga förändrings-idéer. Det inkräktar främst på de två första punkterna. Hur fria är val om det inte finns tydliga alternativ?

        Så visst finns det stark förbättringspotential i vårt system – men grundidéerna är bättre än några andra.

        • Då förstår jag hur du menade. Tack för att du utvecklade dina tankar.

          Vilka problem ser du med den svenska koncesus-traditionen?

        • Problemet är givetvis att den automatiskt demoniserar den som inte håller med, och förhindrar viktig debatt. Till och med minsta avvikelsen från konsensus kan ge stora konsekvenser för den politiker eller debattör som ger sig in i debatten. Där det märks mest är i frågor som har stark moralisk karaktär.

          Två exempel som har blivit aktuella är invandrarfrågan och abortfrågan. Utan att fördjupa mig i detaljer så visar dessa båda frågor hur svårt det är att ens försöka nyansera debatten, utan att bli utsatt kraftiga gliringar och utan att ens bli bemödad motargument.

          Problemet är att det slår över på andra frågor. Att tillåtas demonisera i en fråga, gör det legitimt att demonisera motståndaren i andra frågor, och förhindrar effektivt debatter där det skulle behövas. Det blir normalt att bemöta motståndaren med smädningar snarare än med mot-argument.

          Den riktigt stora utmaningen är skolans värdegrund, som har en väldigt stark konsensus-karaktär. Elever lär sig snabbt att det är bättre att hålla käften, om de tycker annorlunda, än att smädas av lärare och kamrater. Och hur skadligt är inte det både för förtroendet för demokratin, och den öppna debatten. Inte bara det – ur demokratisk synvinkel försvagar den även den som håller med, då hon eller han inte ges möjlighet att kritiskt reflektera. De frågar sig varför det inte bara är att bestämma detta – medan motståndarna undrar varför ingen tillåts lyssna på deras argument.

          Ledsen att jag svamlar – men jag hoppas du förstår min sida av saken.

        • Du svamlar inte värre än många andra gör på den här sidan, jag själv inte minst =P så välkommen att svamla på. Jag lovar att fråga vad du menar när det blir otydligt!

          Elever lär sig snabbt att det är bättre att hålla käften, skriver du, och jag lyfter fram det som extra viktigt i just det här samtalet om ungas uppfattning om demokrati. Precis som du säger försvagar detta samtliga inblandade, samtliga berövas tillfälle att höra hur saken ser ut ur andras perspektiv, att reflektera och ifrågasätta sitt eget ställningstagande.

          Utan samtal, utan ifrågasättande och reflektion finns ingen demokrati. Jag tror jag förstår din sida av saken.

  7. Jag läser bloggen och kommentarerna I ren förundran. Ingen som tänkt på att vi unga helt enkelt blir nertryckta I skorna av de vuxna att vi upplever att våra åsikter inte gör någon skillnad så länge vi inte tänker samma sak som våra föräldrar? Jag har inte räknats som vuxen länge. Jag är 20 år och har deltagit I två val, båda gångerna kändes det som om det inte hade någon betydelse vad jag röstade på för det påverkade ändå inte resultatet. Jag gick till vallokalen fult medveten om att resultatet skulle bli det direkt motsatta. Men vi har blivit tvångsmatade med demokrati sen mellanstadiet, tvingade att lära oss att allt annat är dåligt och att inget alternativ finns, att vår röst är en rättighet och att vi är nästintill kriminella om vi inte rösta. Är det då konstigt att vi börjar fundera på annat? Som ung vuxen ger man sig gärna in I debatter och uttrycker sin åsikt. Men man blir väldigt uppgiven och bitter på omgivningen när gensvaret på ens uttryckta åsikter blir: du är ung, vad vet du? Det finns en anledning till varför punken, anarkismen, kommunismen, nazismen och fascismen börjar få anhängare igen. Varför unga söker sig till nya politiska platser: det är nästan omöjligt att komma in på de vanliga ställena.

    • Lyckligtvis är det ju så – många unga som upplever sig antingen nedtystade, förminskade, klappade på huvudet eller allt på en gång finner andra arenor och gör sina röster hörda ändå.

      Och det ska vi vara glada för.

      Många ungdomar idag vet väldigt mycket om väldigt mycket, inte enbart av egen erfarenhet utan också för att de är kloka nog att ta del av andras erfarenhet och lära sig av den också, och, låt oss vara ärliga med detta, många vuxna har svårt att hantera situationer där den vuxne plötsligt står sig kort, trots att denne levt många år fler och har erfarenheter från både det ena och det andra.

      Då ligger det nära till hands att dra till med ett avfärdande ‘du är ung, vad vet du?’ trots att det är en rent korkad kommentar.

      Ha tålamod och överseende med den som klappar dig på huvudet för att känna sig stor, och ta det inte personligt.

  8. ”Ha tålamod…”
    Ja, det brukar man säga till grupper, som man egentligen tycker ska förbli där de är.
    Jag förstår de unga….det var likadant när jag var ung, men tyvärr vänjer man sig.

  9. För mig innebär demokrati reellt inflytande över beslut. Inte att ”överheten” (folk som har pengamakt o dyl.) pratar med folk (samråd, delaktighet osv) och sedan bestämmer själv.
    Känner du inte till din egen tolkning? (eller skrev du fel)

    • Så, de som har mer makt än jag har för vana att säga till grupper de tycker ska hålla sig på sin plats att ha tålamod?

      Det är fullt möjligt att du har större erfarenhet av dessa grupper än jag har.

    • Så, när jag rekommenderar Elin att inte lägga någon större energi på gamla människor som strävar efter att förbli relevanta genom att försöka avfärda henne så tolkar du det som att jag säger åt henne att hålla sig på sin plats? Förstår jag dig rätt?

      Jag behöver helt klart lära mig att uttrycka mig tydligare!

    • Jag avstod att svara helt enkelt för att frågan i sammanhanget är meningslös. ”Miljö” är ett alltför vittomfattande begrepp, och min personliga, subjektiva åsikt påverkar knappast ungdomars uppfattning om demokrati i någon högre grad.

  10. Vi borde ha bloggarträffar då och då.
    Ibland känns det som om man vill ha den trevliga diskussionspartnern framför sig. Se gester och mimik.
    Så känns det ibland. T.ex. nu.

    • Den stora nackdelen med dylika arrangemang, möjligen med undantag för de väldigt offentliga arrangemang som sker inför kameror och publiceras på t ex youtube eller bambuser, är att de inte är speciellt demokratiska. Oavsett var i landet man håller mötet blir det långt och dyrt att resa för några, och därtill flyttar man samtalet från den offentliga sfären till den personliga. Risken, när man återvänder till den offentliga, är att det skapats en onödigt intern och exkluderande diskussion där alltför mycket bygger på kunskap om vad som försiggick vid ”off”-träffen.

    • Samtalet bör vara öppet, och ge valmöjligheten. De som önskar delta skall ha möjlighet att göra det, men ingen skall uppleva sig tvungen att delta.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s